Ubåt

Enmansubåt av typen Mantis.
Enmansubåten består av en stor tubformad kapsel för dykaren som är omgiven av en crashcart i metall. Runt crashcarten finns olika elistallationer för Mantis funktioner så som belysning och nödbelysning, nödbatteri, motorer och lufttuber. Ubåten har två hydrauliska robotarmar som styrs inifrån ubåten med en joystick, armarna har även gripeffekter som sköts med tre knappar på vänster och höger sida om joysticken. Förslutningslucka i metall. På syrgastuberna i ubåtens topp står Mantis samt ubåten namn, Madelene, i svart på gul botten, samt kronmärken.

Mantis har använts inom svenska försvaret till att utföra service på olika undervattensinstallationer samt vid inspektion och bärgning av havererade flygplan. Enmansubåten är eldriven och är även utrustad med nödbatterier. Under dykning är Mantis länkad till ett moderskepp där en elförsörjande navelsträng, umbilica, förser Mantis med el och sköter kommunikationen mellan ubåt och skepp. Under Mantis tid inom svenska försvaret var hon främst knuten till fartygen HMS Belos och HMS Furusund.

Mantis är byggd för en person och utrustad med syrgas som räcker upp till 80 timmar. Ett normalt arbetspass för en dykare kunde vara upp till 12 timmar. Som tränad dykare i Mantis ska du kunna klara 24 timmar i sträck inuti ubåten på sjö- eller havsbotten med begränsad kommunikation med ytan; detta för att kunna vänta ut en eventuell storm eller fartygshaveri av moderskeppet inuti farkosten. Ubåtstypen har möjlighet att operera ända ner till 1500 meters djup, men just denna ubåt har endast trycktestats på 1000 meter och får därför gå ned till max 750 meters djup.

Mantis har två hydrauliska robotarmar som styrs inifrån ubåten med en joystick, armarna har även gripeffekter som sköts med tre knappar på vänster och höger sida om joysticken. Med robotarmarna kunde dykare inuti Mantis genomföra det omfattande arbetet med att lyfta föremål från DC-3:ans fyndplats och placerade dem i korgar på havsbotten. På detta sätt utfördes även mycket av det förberedande arbetet vid lyftet av flygplansvraket. De mekaniska armarna kunde trä de metallinor som användes runt flygplanskroppen och möjliggöra lyftet till den stålkonstruktion som sedan användes för att föra DC-3:an upp till ytan. Detta var ett tidskrävande jobb som samtidigt krävde mycket hög koncentration då robotarmarna behövde hanteras med stor precision.

I Flygvapenmuseums utställning om DC-3:an kan besökare ta del av filmsekvenser från några av de dykningar som denna Mantis ubåt, som heter Madelene, utförde på fyndplatsen. Denna Mantis har även dykt på två Gripenhaverier: Vänern år 1999 och Hanöbukten år 2005.