Hackås kyrka

Hackås är en tidigmedeltida romansk absidkyrka med vapenhus i väster. Kyrkan är troligen uppförd under mitten eller slutet av 1100-talet och är idag den nordligast bevarade absidkyrkan i landet och den enda i länet. 1972 fann man rester av ett sannolikt medeltida västtorn under långhusets västra del. Åren före 1770 förlängdes långhuset och försågs med ett modemässigt riktigt valmat och spånklätt mansardtak som ger kyrkan en omisskännlig rokokokaraktär. Byggmästare var upphovsmannen till klockstapeln, Pehr Olofsson. Absiden har en bevarad, ursprunglig fönsteröppning. Sakristian som inretts i det medeltida koret har ett stickbågigt blyspröjsat fönster på den södra väggen och en dörröppning med samma form på motsatt sida. Vid putsarbeten i slutet av 1950-talet upptäcktes här en mursten med ett runalfabet, idag skyddad bakom en glasskärm. Långhuset har stora rundbågiga fönsteröppningar, fyra åt söder och två åt norr. Den krönande lunetten har spetsbågig spröjsning. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt. Ett vapenhus av trä uppfördes 1876 men revs och nybyggdes 1958-59 i tegel. Entréporten placerades liksom hos föregångaren på den norra väggen.

Vid sidan av vapenhuset är samtliga murar uppförda av natursten och alla fasader är slätputsade och avfärgade i en gulbrun kulör. Murverkets skevheter och ojämnheter avtecknar sig tydligt genom putsskiktet. Sockeln är av varierande höjd och är försedd med ventiler i långhuset. Den är putsad men ofärgad. Taklisten på långhus och absid är profilerad och ljust bemålad. Övergång mellan vägg och tak sker vid sakristia och vapenhus med ljust bemålad takfotsinbrädning.

Alla takfall är täckta av sågat takspån. Absidtakets spån avslutas nedåt med en spets liksom det undre spånvarvet på resten av taken. C-spån har använts till merparten av täckningen. Sakristian har ett brant sadeltak med troligen intakt takstolskonstruktion, som efter undersökningar under 1990-talet på goda grunder kan antas vara från 1100-talet. En smal skorsten går upp genom det norra takfallet. Långhusets mansardtak har en profilerad antydan till italian. Flera järnspiror kröner taknockarna.

Hackås är en tidigmedeltida romansk absidkyrka med vapenhus i väster. Kyrkan är troligen uppförd under mitten eller slutet av 1100-talet och är idag den nordligast bevarade absidkyrkan i landet och den enda i länet. 1972 fann man rester av ett sannolikt medeltida västtorn under långhusets västra del. Åren före 1770 förlängdes långhuset och försågs med ett modemässigt riktigt valmat och spånklätt mansardtak som ger kyrkan en omisskännlig rokokokaraktär. Byggmästare var upphovsmannen till klockstapeln, Pehr Olofsson. Absiden har en bevarad, ursprunglig fönsteröppning. Sakristian som inretts i det medeltida koret har ett stickbågigt blyspröjsat fönster på den södra väggen och en dörröppning med samma form på motsatt sida. Vid putsarbeten i slutet av 1950-talet upptäcktes här en mursten med ett runalfabet, idag skyddad bakom en glasskärm. Långhuset har stora rundbågiga fönsteröppningar, fyra åt söder och två åt norr. Den krönande lunetten har spetsbågig spröjsning. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt. Ett vapenhus av trä uppfördes 1876 men revs och nybyggdes 1958-59 i tegel. Entréporten placerades liksom hos föregångaren på den norra väggen.

För mer historik se även beskrivning av exteriör & interiör.

Absiden med bevarat hjälmvalv avdelades vid okänd tidpunkt före 1601 till sakristia och tribunbågen murades igen och ersattes av en dörr. I det trånga utrymmet finns ett sakramentskåp och en målningssvit som aldrig varit överkalkad, utförd omkring 1275. Målningarna anses vara i norsk engelskinspirerad art och skildrar den heliga Margaretas martyrium. Sviten är länets främsta exempel på medeltida muralmåleri. Rester av måleri från samma tid återfinns i dagens sakristia, medeltidskyrkans kor. Denna ytterligare avskärmning av kyrkorummet mot öster vidtogs 1770 samtidigt som långhuset förlängdes åt väster. I sakristians nordöstra finns en murad och putsad öppen spis och från det platta trätaket med dekorativt 1600-talsmåleri hänger ett votivskepp och den medeltida Skanckekronan av järn. Ätten Skancke är en av få adelssläkter med hemvist i Jämtland. Släkten bebodde storgården Hov och dess vapen med ett sporrklätt ben återfinns vid sidan av på ljuskronan även tillsammans med en värja på långhusets södervägg.

År 1601 utfördes ett omfattande muralmåleri i kor och kyrkorum av Jonas Olai och Olaus Erici. Dessa målningar har varit överkalkade och skadades även till stora delar vid ombyggnaden och omgestaltningen av kyrkorummet 1770. 1923 togs målningarna fram och bättrades på av konservator Oscar Svensson. I sakristian skildrar detta renässansmåleri sakramenten medan långhusets berättande målningar återger episoder ur nya och gamla testamentet, förklarade av textband på danska. Väggmålningarna har drag av kvardröjande medeltid men utgör samtidigt ett förnämligt exempel på nordisk renässanskonst. Människornas klädedräkter och frisyrer har tidstypisk karaktär och scenerna är rika på perspektivmålningar med samtidens idealarkitektur och dekorelement. Målningarna avslutas i jämnhöjd med den linje i långhuset varifrån det medeltida murverket förlängdes av Olofsson. Den senare muren har målats med svaga svarta och röda toner för att harmoniera med renässansmåleriet. 1923 målades även smala, svagt synliga bårder runt fönstren och i en äldre igensatt fönsternisch i långhuset som återupptäcktes skrevs några förklarande ord om nischens existens.

Vid 1770 års omgestaltning utökades antalet fönsteröppningar och deras storlek och kyrkorummet blev ljust och luftigt. Resultatet av omgestaltningen blev ett helt modernt kyrkorum av hallkyrkotyp. Triumfbågen murades igen och det nya koret blev nu på tidens manér integrerat i kyrkorummet. Innertaket gavs en i Jämtland flitigt förekommande form med kraftiga hålkäl ovan en kullist. Takytans plafond rymmer tre rikt rokokoprofilerade ramverk kring fyllningar med oljemålningar. 1770-talets nyinredning var omfattande och festligt rik i flödande jämtländsk rokoko. Johan Edler d.ä:s blåmarmorerade och förgyllda predikstol med figurscen i relief på korgen samt fristående keruber och puttis hör tillsammans med altaruppsatsen till hans främsta arbeten. De infattade altarmålningarna av Anders Berglins hand föreställer Kristus i Getsemane och Nattvardens instiftande och de flankeras av två eleganta skulpturer. Edlers snävt svängda altarring är marmorerad och förgylld och är med Berglins landskapsmålningar en viktig del i det främre kyrkorummets 1700-talskaraktär. Rokokoprägeln framhävs av predikstolsbalkongens barriär med dess fyra fyllningar med färgstarkt målade evangelister och ett förgyllt predikstolsur.

Bänkinredningen med slutna kvarter härrör likaså från 1770 års ombyggnad och de främre bänkskärmarna kröns av rika sniderier med Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras krönta namnschiffer. Mot mittgången står ett par samtida korkolonetter i trä. Bänkdörrarna numrerades sirligt 1923 och bänkarna modifierades vid en restaurering 1958-59.

Den högklassiga jämtländska kyrkoinredningskonsten kvarlevde in på 1800-talet och har lämnat tidstypiska spår i form av väggmålningar bakom altaruppsats och predikstol med skenarkitektur respektive drapering. Målningarna utfördes 1811 av Pehr Sundin från grannsocknen Sunne i en nyklassicistisk stil som ansluter väl till rokokoinredningen och förstärker interiörens praktfullhet.

Kyrkorummet har en i norrländskt perspektiv sällsynt rik interiör med genom århundraden tillkomna konstnärliga tillägg av högsta kvalitet. I stort sett är dagens upplevelse av kyrkorummet ett resultat av en restaurering 1923 efter program upprättat 1920 av den vid tiden mycket aktive kyrkoarkitekten Knut Nordenskjöld och länsantikvarien Eric Festin. Festins restaureringar hade i regel utgångspunkten att lyfta fram samtliga tidsskikt man då uppfattade hade bidragit med konstnärligt högtstående alster. Resultatet är slösande rika och dekorativa kyrkorum med stora pedagogiska förtjänster. I Hackås innebär det att renässansmålningarna krockar med Sundins väggmåleri på ett intressant sätt. Samtidigt strävade man under tjugotalet till att åstadkomma harmoniska interiörer vilket syns tydligt i kyrkorummets bakre del. Detta dels genom väggbehandlingen med ett abstrakt kalkmåleri i renässansmålningarnas färgtoner, dels genom att kolonnerna som bär upp den svängda orgelläktaren från 1803 och dess barriär marmorerades i överensstämmelse med övrig snickeriinredning. Orgelfasaden i grått och guld är från 1874.

1958-59 års restaurering innebar vid sidan av tillkomsten av vapenhuset och bekvämare bänkinredning även påbättring av måleri och förgyllning av konstnären Arne Bohman. Planer på överkalkning av renässansmålningarna fullföljdes inte. Kyrkans trägolv revs upp men återmonterades och kompletterades efter att trossbotten inlagts. Golvet som är höjt i det nuvarande koret är obehandlat och till delar täckt av en grå yllematta.