EDS KYRKA

Eds kyrka är en enskeppig salkyrka med rakt avslutat kor. Kyrkan står i öst-västlig riktning med
sakristia i norr. 195556 uppfördes ett nytt vapenhus i söder. Det nya vapenhuset placerades i samma läge som det medeltida tidigare haft.

Eds kyrkas murverk består av noggrant utvalda, tuktade stenar, men även av flisor och plattor av skiftande längd och bredd. På några ställen påträffas även avjämningsskift av snedställda stenflisor, s k opus spicatum. Detta, liksom den ovanliga planformen, tyder på att kyrkan har en mycket hög ålder. Till detta kommer att kyrkan har ett romanskt nordfönster. Detta skulle kunna vara ett ålderdomligt drag, men även tyda på influenser utifrån. Möjligen har man kallat in byggfolk som tillämpat ett kontinentalt byggnadssätt.

Kyrkan präglas huvudsakligen av restaureringen 1768-69, då den i stort fick sin nuvarande gestalt. Kyrkan har putsade fasader, avfärgade i vit kulör. Mot vardera långsidan vetter två högsträckta och rundbågiga fönster. Dessa liksom rundfönstret på östra gaveln kom till under renoveringen 1768. På långhusfasadernas västra del fins två mindre, romanska fönster, som togs fram i samband med restaureringen 1917. Det norra av de två fönstren är dock endast öppnat inåt. Det södra, som är helt upptaget, hade tidigare samma utförande som det norra, men förändrades under gotiken till en mer tidstypisk form.

Långhuset täcks av ett brutet och spåntäckt tak. Den profilerade taklisten är putsad. Även sakristan och vapenhuset är täckta av spån.

Tornet täcks av ett brutet och valmat tak, klätt med falsad kopparplåt. I samband med renoveringen 1768-69, murades tornets översta del om och fick sitt nuvarande utseende med ett stort rektangulärt fönster i första våningen, ett rundfönster i andra och fyra stickbågiga ljudgluggar i översta våningen. Ljudgluggarna och fönstren ersatte då de ursprungliga och smala torngluggarna. Entrén via tornet i väster är rundbågig och försedd med en port som har portringen bevarad sedan medeltiden. Sedan 1980-talet är entrén försedd med en glasdörr för förbättrad brandsäkerhet.

Eds kyrka började uppföras under 1100-talet. Den ursprungliga kyrkan bestod av ett rektangulärt långhus med ett smalare torn i väster samt en bred absid i öster, direkt fogad mot långhuset. Denna s k absidsal, var en relativt ovanlig planform i Uppland. Förutom i Ed, har den troligtvis endast funnits i Lovös äldsta stenkyrka samt i Frötuna kyrka. Eds kyrkas murar var ursprungligen oputsade. Under 1300-talet revs absiden varpå kyrkan förlängdes åt öster med ett rakslutet kor.

Under samma tid tillkom sakristian i norr och öppningen mot tornet förstorades. Invändigt slogs kryssvalv, som 1487 dekorerades med kalkmålningar av Albertus Pictor. Under 1400-talet uppfördes även ett vapenhus vid södra långhusväggens västra del.

1768 genomfördes en större renovering av kyrkan. Invändigt revs mellanväggen mellan kor och långhus, liksom korvalvet. Ett nytt valv uppfördes i koret, med samma höjd som långhusets. Utvändigt fick kor och långhus ett gemensamt brutet tak, och tornet höjdes. Stora fönster togs upp och vapenhuset revs. Den södra ingången sattes igen, varpå kyrkans nya entré förlades genom tornet i väster.
Eds kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

HISTORIK
Runstenar i kyrkan och i dess närhet tyder på att socknen hade ett centralt läge redan under vikingatid. Även namnet Ed visar på att socknen utgjort en viktig punkt i kommunikationsnätet. Ed ligger mellan Edssjön, som förr var en del av ett större vatten, och Mälaren. Vid edet, var man tvungen att dra båtarna över land, en sträcka på cirka 200 meter vid Kristi födelse.

När den nuvarande kyrkan i Ed började uppföras under 1100-talet hade den troligtvis inte föregåtts av någon träkyrka. Ed var en självständig församling med Sollentuna som annex fram till 1918. Då blev Sollentuna huvudkyrka med Ed som annex fram till 1962, då de två församlingarna skiljdes åt och Ed bildade eget pastorat. Sedan 1952 tillhör Ed Upplands Väsby storkommun.

Under 1600-talet genomfördes omfattande säteribildningar till följd av de svenska stormaktsambitionerna. I trakten kring Upplands Väsby etablerades inte mindre än 13 säterier, varav huvuddelen i Ed och Hammarby. Detta medförde bestående förändringar för traktens landskap och dess bebyggelse. Flera byar utplånades helt när de ombildades till säterier. Det största säteriet var Runsa, ägt av släkten de la Gardie-Stenbock, som under 1600-talet omfattade huvudparten av Eds socken och ytterligare några gårdar i Hammarby och Fresta.

Framförallt under 1700-talet finns påfallande likheter mellan Ed och grannkyrkorna Hammarby och Fresta. Under denna tid restaurerades samtliga tre grannkyrkor. Vid samtliga restaureringar har slottsarkitekten Jean Eric Rehn (17171793) formgivit delar av kyrkornas nya inredning. Hovmarskalken Charles de Geer, innehavare till bl a Väsby gård, bidrog till Eds kyrkas restaurering. Samme man medverkade till restaureringarna av grannkyrkorna Fresta och Hammarby. Överensstämmelsen mellan Fresta och Eds kyrkors yttre restaureringar är mycket påfallande.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Boëthius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bonnier, A C, Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 12501350, Uppsala 1987
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Curman, S & Curman, G, Sveriges kyrkor. Sollentuna härad, Stockholm 1958
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Wadström, I, Eds kyrka. Upplands kyrkor 166, Strängnäs 1975

Långhuset täcks av två kryssvalv med treklöverblads formade ribbor i tegel. Det medeltida korvalvet var ursprungligen lägre än långhusets, men i samband med 1700-talets renovering uppfördes ett valv som hade samma höjd som långhusets. Korets väggar är dekorerade med medeltida kalkmålningar av Albertus Pictor (ca 1445- ca 1507). I samband med 1700-talets renovering, då valvet revs och återuppbyggdes gick valvets medeltida måleri förlorat. Väggarnas målningar däremot, bevarades men kalkades över.

Långhusets väggar är försedda med sex konsekrationskors från tidig medeltid. Förutom de medeltida muralmålningarna finns en målning från omkring 1700 på långhusets norra vägg. Målningen som föreställer ett upphängt draperi med stiliserade bandrosetter, har sannolikt utgjort en dekorativ omramning kring ett epitafium.

År 1917-18 renoverades kyrkan under ledning av Sigurd Curman, sedermera riksantikvarie.. Curman tog åter fram väggarnas medeltida kalkmåleri. Då måleriet saknades i valvet, kompletterades det med nya målningar av Olle Hjortzberg (1872-1959). Färg och motivval ansluter till de medeltida målningarna, även om växtornamentiken utförts på ett för Hjortzberg typisk maner. I samband med renoveringen 1917-18 försågs korets fönster med glasmålningar efter förslag av Olle Hjortzberg. Under samma renovering placerades ett triumfkrucifix i triumfbågen mellan koret och långhuset, enligt medeltida manér. Triumfkrucifixet tillverkades i Lübeck under 1460-talet. Armarna, mittpartiet, törnekronan samt korset utgör dock kompletteringar från 1918 av konservator Allan Nordblad.

Orgelfasaden från 1817, är sannolikt tillverkad av P Strand. Fasaden målades senast om under renoveringen 1917-18. 1916 ersattes det äldre orgelverket av ett från Åkerman & Lund. Orgelverket åtgärdades senast 1964 och har idag 15 stämmor.

Orgelläktaren uppfördes redan under 1700-talet. I samband renoveringen 1917-18 byggdes dock läktaren om och dess framskjutande sidopartier avlägsnades. Förutom orgelläktaren, tillkom även kyrkans övriga fasta inredning under renoveringen 1768-69. På vardera sidan om mittgången finns två slutna bänkkvarter. Bänkarna justerades något i samband med renoveringen 1917-18. I koret finns två korbänkar som flankerar altarpredikstolen mot norr och söder. De två smäckra nummertavlorna som är fästade på korbänkarna skänktes till kyrkan i samband med att orgeln sattes upp 1817.

Altarpredikstolen har ritats av slottsarkitekten Jean Eric Rehn och är utförd enligt tidens moderna och klassicistiska manér, liksom bänkarna. Altarpredikstolens mitt är rikt utsmyckad med dekorerade lister, en festong samt en kartusch. Arrangemanget kröns av en kerub. Visuellt bärs konstruktionen upp av två kraftiga och förgyllda konsoler.

Golvet är belagt med tegel, och i koret finns dessutom flera gravhällar. Golvet lades om i samband med 1900-talets renovering, även om det ursprungliga mönstret och materialet bibehölls. Kyrkans dopfunt är tillverkad av sandsten. Foten härstammar från 1100-talet, medan cuppan tillverkades 1918 av skulptören Anton Lundberg.

Sakristian är täckt av ett kryssvalv i tegel. Mot långhuset vetter en kopparklädd dörr med ett s k stocklås. Det stickbågiga fönstret mot norr fick sitt utseende i samband med restaureringen 1768-69. Tidigare hade sakristian sannolikt ett fönster åt öster.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.