Bärgning: 1946 gjorde dykare från Skellefteå hamn ett försök att bärga lasten. Under årens lopp hade flera av oljefaten rostat sönder varför lotsarna på Bjuröklubb kunde peka ut platsen. 35 fat råolja, bensin och fotogen bärgades. Flera av faten var dock läck och tungdykarnen drabbades dessutom av förgiftning eftersom han fotogenångor samlats vid luftpunpens insug.
Vraket lokaliserades åter av sportdykare 1981-talet, efter att lotspersonal som varit med vid förlisningen vid Bjurökubb pekat ut platsen. Sedan man konstaterat att vraket föll sönder i rask takt påbörjade dykarklubben Simpan i Skepplfteå ett dokumentationsprojekt kring vraket. Vraket mättes upp och man började sammanställa uppgifter om fartyget från arkiv och ur människors minne.
Händelseförlopp: Vintern hade kommit ovanligt tidigt, och de flesta fartyg hade redan lämnat norrlandshamnarna. Ullånger låg dock i Örnsköldsvik, där man lastade smörjolja och fotogen för Svensk-Engelska mineralaktiebolagets räkning. När man därefter satt kurs mot Skellefteå var det närmare 30 minusgrader och i den nordliga vinden slog sjöarna in och isade ned fartyget.
Lördagen den 12 november gick man mot Bjuröklubb genom issörja och drivis. När man passerat fyren kom man in i mer sammanhängande is. Maskinen gick varm, och man var tvungen att stänga av den för att undvika motorhaveri. Fartyget drev ned mot Bjuröklubb, där hon blev liggande mot en fastare iskant. Från fyren tog kaptenen kontakt med bogserbåten Sleipner i Skellefteå hamn, och efter långa diskussioner om priset kom man överrens om att mötas vid Skötgrundet på söndagen. Inget av fartygen kunde dock ta sig fram till mötesplatsen genom ismassorna. I snötjocka gick Ullånger tillbaka mot Bjuröklubb.
På eftermiddagen ökade den nordostliga vinden och isen började röra på sig. Isskruvningen fick grepp om fartyget och vatten började strömma in. Man försökte täta läckan med drev och slägga, samtidigt som man pumpade läns med maskinpumpen. När vattnet dränkte motorn bildades langarkedja, man besättningen förstod snart att det var hopplöst. Man fick ut skeppsbåten, som var nedisad och tung. Med isen drev man allt längre ut från land, och till sist övergavs båten. Hoppande på isflaken tog sig de fyra besättningsmännen mot fyren. När man kom iland Ullånger ännu med masten och halva styrhytten ovan vattenytan. Lampan i hytten brann fortfarande.
En av lotsarna på Bjuröklubb kunde berätta hur kaptenen kom upp dyblöt till fyren. Han hade gjort ett sista försök att rädda skeppshandlingarna och det matsilver han fått i lysningspresent, men gått genom isen. När han ringde hem för att berätta att fartyget var förlorat grät han i telefonen. Maskinisten var däremot mest upprörd över förlusten av den nya, bensindrivna vinschmotorn och en nyinköpt halvmeters rörtång.
Under ett dygn låg Ullånger synligt, medan fyrpersonalen försökte rädda henne genom att bärga styrbords ankare till land. I stormen drogs dock Ullånger nedför branten och sjönk. Kvar på ytan blev bara styrhytten och skorstenen. Skorsten drev senare iland, efter att hytten krossats av isen.
Övrigt: Då kocken Richard Ahlander mönstrade på i oktober 1927 hade kapten Nyberg just skickat hem sin hustru, som annars brukade arbeta som kocka ombord. Fartyget ansågs aldeles för kallt för en kvinna på vintern.
Historik: Beställare av bogserbåten, 25 m lång, var Forss nya Sågverksbolag, varför nyförvärvet också fick namnet ss Forss. Efter 20 år i trogen tjänst degraderades hon till Forss II, när bolaget 1920 köpte ett nytt fartyg.
1925 såldes hon till Olof Bernard Nyberg i Ullånger, som året därefter bytte ut den gamla ångpannan mot en tvåcylindrig bensinmotor.. Därigenom skapades utrymme för ett rejält lastrum. En ny styrhytt byggdes också i aktern. Under det nya namnet Ullånger gick hon som lastbåt längs Norrlandskusten under en enda sommar innan hon förliste.
Sjöförklaring vid rådhusrätten i Örnsköldsvik 1927-11-21.
Status: Vid upptäckten 1981 var vraket i mycket gott skick. Skrovet hade några hål på styrbordssidan midskepps och vid fören låg stockankaret. Mast och lastbom hade ramlat ut åt babord, men i övrigt var vraket väl bibehållet. Ett år senare, 1982, hade babordssidan i fören och midskepps fallit ut på botten. Däcket hade kraftig slagsida och i aktern hade cylindertopparna trängt upp genom däcksplankorna. Vraket ligger delvis på planklasten från Craigland (SMA 922:001).
Information överförd från Lövånger 490:1 som därefter utgått.
Ett scannat dokumant avseende utdrag ur inventeringsboken kan ses på Lövånger 490:1.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
