VÄSTERVÅLA KYRKA

Kyrkorummet täcks av ett putsat tunnvalv som vilar på väggarnas pelare, i likhet med fasadernas utformade som pilastrar. Gesimser löper i fönsterbänkshöjd och i nivå med tunnvalvets bas. De olika fälten framhävs av färgsättningen i ljusa, varma toner, tillkommen vid en stor inre förnyelse 1989-90. Tunnvalvet har strukits med ljust himmelsblå KC-färg. Väggfälten under fönsterbänksnivå är grå, ovan är de målade med vit KC-färg bruten i ockranyans, medan fönsteromfattningarna och pilastrarna är vita. Fönstren har inre bågar med samma spröjsindelning som de yttre.

Även invändigt har väggarnas pelare utformats som pilastrar. De bär upp takstolskonstruktionen och avleder spänningarna från det tunnvalv som täcker kyrkorummet. Valvens, väggarnas och bänkinredningens nuvarande färgsättning i varma toner är ett verk av arkitekt Jerk Alton, som 1989-90 svarade för en omgestaltning av kyrkorummet. Predikstolen från 1647 är tillvaratagen från den tidigare träkyrkan. Detsamma gäller korets omfångsrika altaruppsats från 1715. Då nuvarande kyrka stod färdig 1893 blev altaruppsatsen ersatt med ett krucifix, men den återuppsattes 1926. Framförvarande altarring tillkom 1861, vid den sista stora upprustningen av föregående träkyrka. Altarringens form har ändrats 1937 och 1990. Dopplatsen till höger om altaret iordningställdes 1943, sedan en tidigare kamin tagits bort och ersatts med elektrisk uppvärmning

Genomgående ligger brädgolv strukna med olja som tillsatts vitt pigment för att ge skurgolvsutseende. Bänkarna är öppna, rödbruna på insidorna och med gavlar som marmorerats, förgyllts och målats med caput mortuum. Predikstolen längst fram i kyrkorummets norra sida har förbindelse med en uppgång från sakristian. Kyrkorummets belysning består av mässingslampetter och kompletterande kupor placerade över mittgångens mässingsljuskronor från 1700-talet.

Koret finns i en liten rundad absid med kupol, vars tunna ribbor är rödmålade. I de tre smala korfönstren sitter rutor av färgat glas. Läktaren över kyrkorummets västra del har en orgel från 1881 (Setterquist) utökad 1946, med gråmarmorerad fasad. Sedan 1990 finns läktarunderbyggnad för brudkammare och kapprum. Dörrsnickerierna är ådrade.

Sakristian norr om koret är knappt tilltagen. En järnklädd dörr leder in till utrymmet som är inrett med ett litet skrivbord och på västra sidan ett väggfast skåp. Snickerierna har liksom i kyrkorummet en distinkt färgsättning: lister strukna med grågrön lasyr och dörren målad med ekfärg. På motstående sida om koret finns ett förråd.

Vapenhuset är en rak, oinredd passage med skurgolv och slätputsade, ockravita väggar. I södra sidans trappskrubb finns kyrkans elcentral. På väggen invid trapploppet sitter dels en minnesplatta från 1794 års tornbygge, dels predikstolens tidigare ryggstycke. I tornrummet en trappa upp finns sedan 1999 en bergvärmepump, inbyggd i ett skåp av panel som målats ljust ockragult för att harmoniera med angränsande putsade väggar. I tornrummet hänger också en ljuskrona från 1989-90, formgiven av Jerk Alton.

Från 1470 finns en skriven handling som nämner ett boställe för en präst i Västervåla. Sannolikt hade ett kapell eller kyrka tillkommit någon gång under detta århundrade. Enligt obekräftade uppgifter var byggnaden placerad på Kapellbacken, sydväst om dåvarande prästgården. I ett visitationsprotokoll från 1628 redovisas att dåvarande kyrka var byggd av trä med spåntäckt tak. Vapenhus och sakristia fanns utbyggda, den senare av sten, däremot inget särskilt kor. Kyrkorummet hade panelklädda väggar och platt panelklätt tak.

Vid visitationen 1628 fattade församlingen beslut om uppförandet av en ny kyrka. Från 1641-42 finns räkenskapsuppgifter om att den befintliga kyrkan/kapellet revs och användbara delar tillvaratogs för nybygget. Vid visitation i februari 1642 var den nya kyrkan nästan färdigställd, förmodligen på den plats där dagens kyrka står, med klockstapel intill. Mot söder fanns ett vapenhus utbyggt och liksom förut var sakristian byggd i sten. Fasader och tak blev i sitt slutliga skick helt spånklädda och rödtjärade. Kyrkorummets bänkinredning var ny, men annars behölls till en början flera av den gamla kyrkans inventarier. En ny predikstol av Johan Snickare insattes 1647. År 1715 försågs koret med en snidad altartavla som alltjämt är i bruk.

Vid en större upprustning omkring 1770 förstärktes timmerstommen med stångjärn från Engelsbergs bruk och byggnaden höjdes två stockvarv. Kyrkorummets valv och väggar kläddes med nya paneler som vitlimmades respektive marmorerades. Samtidigt var klockstapeln försatt i ett förfall som tycks ha blivit alltmer ohjälpligt. I ett brev den 9/8-1791 påbjöd domkapitlet att den snarast måste rustas upp.

Istället för att rusta upp klockstapeln lät församlingen 1793 lägga grunden till ett torn, fullbordat året därpå. För ritningarna svarade byggmästare Eric Sjöström som även ledde arbetena. Tornet murades i gråsten direkt inpå det befintliga långhusets västra gavel. Fasaderna gjordes slätputsade och kalkavfärgades vita. Den nya västportalen markerades med en rejält tilltagen omfattning i nyklassisk stil. Tornets tak gjordes kupolformigt, täckt med spån och järnbleck. Överst sattes en koppartäckt lanternin med förgylld kula och kors. Klockorna flyttades upp från klockstapeln och år 1804 försågs tornet med sitt första urverk.

År 1861 följde en sista stor och påkostad upprustning av träkyrkan i Västervåla. En ny sakristia i trä byggdes bakom koret (oklart om norrsidans sakristia i sten revs). Altare och altarring marmorerades. Hela kyrkorummets inredningssnickerier ommålades och förgylldes.

Då nästföljande upprustning inleddes med golvarbeten 1890 visade sig kyrkans timmerstomme vara i oväntat dåligt skick. Församlingen bestämde därför att avbryta reparationsarbetena och istället planera för byggandet av ett helt nytt långhus i sten.

Ritningar upprättades av arkitekt Fredrik Liljekvist 1891 och 1892 inleddes nybygget i anslutning till befintligt torn. Väggarna murades av tegel, fick rundbågiga muröppningar och slätputsade, vita fasader. Höga fönsterbågar av gjutjärn blev insatta. Ett måttligt brant sadeltak restes och täcktes med falsad, svartmålad plåt. Även tornets kupolformiga huv täcktes med järnplåt, istället för tidigare spån. Den kopparklädda lanterninen förlängdes med en spira.

Vid kyrkorummets invigning den femte november 1893 var korets väggar dekorerade med schablonmålningar och i de höga, smala korfönstren satt färgat glas. Altaruppsatsen från 1715 hade i tidens anda blivit undanflyttat och ersatt med ett enkelt krucifix. Framför byggdes en öppen altarring med svarvade balusterdockor. Predikstolen från 1647 hade behållits, men målats med blå färg, liksom den nybyggda, öppna bänkinredningen. Kyrkorummets väggar var upp till bröstningshöjd målade med blågrön oljefärg. I övrigt var de målade med vit limfärg, liksom valvet. Genomgående låg skurgolv. Uppvärmning skedde med en vedeldad järnkamin som placerats i en nisch i kyrkorummets främre del, söder om koret.

Ganska snart tycks 1893 års interiör ha blivit betraktad som otidsenlig. En påtaglig omgestaltning skedde redan 1926, då schablonmålningarna i korets kupolvalv överströks. Altaruppsatsen från 1715 restaurerades och blev återuppsatt. Den öppna altarringen borttogs och altarringen från 1755 återinsattes, fast ombyggd så att den gick som en barriär i linje med triumfbågen mellan kor och långhus.

Ännu fler inslag från 1893 gick förlorade vid en etappvis ombyggnad/upprustning 1937-43, ledd av byggnadskonsulent J R Brander. Bänkinredningens tidigare öppna gavlar ersattes med slutna som fick ett spegelmotiv hämtat från 1755 års altarring och från bevarade gamla bänkskärmar. Ramstyckena målades i grå ton och fyllningarna marmorerades. De tidigare skurgolven slipades och ströks med mörk linoljefernissa. Elektrisk värme och belysning installerades och därför kunde järnkaminen framme i kyrkan tas bort. I nischen där kaminen stått iordningställdes 1943 ett altare för dop. En uppföljande insats var 1945 års rivning av den befintliga läktaren. Efter ritning av arkitekt Erik Fant byggdes en större läktare med återanvändande av en magasinerad läktarbarriär från 1700-talet. Året därpå utökades orgelverket.

Tornkupolens och långhustakets järnplåtar blev 1959 ersatta med nuvarande koppartäckning, samtidigt som fasaderna renoverades. Kyrkorummets valv och väggar sprutades med en genomfärgad tunnputs.

Under arkitekt Jerk Altons ledning genomfördes den senaste yttre renoveringen 1987-88, då korets tre fönsteröppningar återupptogs. Åtgärden var relativt okomplicerad eftersom fönstren satt kvar, försedda med rutor av färgat glas. Kyrkans fasader lagades och ströks med en KC-färg i bruten vit nyans.

Den yttre renoveringen följdes av en inre som också innebar att kyrkorummet förnyades, på ett sätt som känns igen från andra renoveringar där Jerk Alton varit ansvarig arkitekt. Typisk är den mer varierade färgsättningen, i varmare toner än vad som funnits förut. Väggarna fältindelades således i en mörkare grå sockel, ockravita väggfält och sköldbågar, samt vita pilastrar. I valvet målades en himmelsblå sky. Bänkinredningen blev invändigt målad med rödbrun oljefärg, enligt principen ju närmare människorna föremål och ytor befinner sig, desto varmare och djupare färgtoner. Bänkarnas gavlar och altarringen fick överensstämmande färger: ramstyckena i caput mortuum, ramlisterna förgyllda och fyllningarna marmorerade. Dessförinnan hade korets slutna, raka altarring öppnats och gjorts tresidig. Läktaren fick underbyggnader för mindre samlingsrum och kapprum, med ådrade dörrsnickerier vända mot kyrkorummet. Ytterligare ett särdrag från 1990 är kyrkorummets lampetter i mässing, med svängda former. Dessutom hängdes nytillverkade ljuskronor över läktaren och i våningen över vapenhuset. Den direkta elvärmen ersattes med vattenburet system.

En ytterligare förnyelse som sedan dess skett är 1999 års bergvärmeinstallation. Värmebrunnar borrades söder om kyrkan och ledningar drogs därifrån upp till en pump i våningen över vapenhuset.

Källor och litteratur

Otryckta källor

Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Inventering av Västervåla kyrka den 9 oktober 1828, likmätigt Kunglig Majestäts nådiga förordning
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens
handlingar från äldsta tid till omkring 1900

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV A: 98b, inventarier 1795 & 1801
Västerås domkapitel E IV B: 125, inventarier 1861, 1864 & 1946
Västerås domkapitel F III A: 3, inventarium 1628
Västerås domkapitel F III A: 8, inventarium 1642
Västerås domkapitel F III A: 28, inventarium 1774
Västerås domkapitel F III A: 38, inventarium 1893

Västanfors - Västervåla kyrkliga samfällighets arkiv (VVKS):
Program för restaurering, av Ärland Noréen 1932
Arbetsbeskrivning och ritningar, av J R Brander 1935-36
Förslag till ny orgel och orgelläktare, av Erik Fant 1944 & 1945

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Handlingar från renoveringar och reparationer 1987-2000

Litteratur

Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000
Andersson, Gillis: Västervåla kyrka, Historisk översikt samt vägledning 1957
Simonsson, Henry: Västervåla kyrkomiljö vid Åmänningen/Tidernas kyrkplatser, tolv kyrkomiljöer i Västmanlands län Västmanlands läns museum 1998, s 84-90/
Thorén, Sixten: Västervåla kyrka historik och vägledning 1969

Västervåla kyrka är enskeppig med kor i en smalare, rundad absid, samt västtorn.
Långhuset har sockel av stora, tuktade stenar, medan tornets sockel har en yttre gjutning.
Fasaderna är stänkputsade, vid senaste avfärgningen strukna med gulvit KC-färg.

Långhuset har pilasterindelade väggfält, kraftigt profilerade sockel- och takgesimser och en slät list som rundar fönstrens ovansidor. Fönsteröppningarna är höga, rundbågiga och småspröjsade, målade med kromoxidgrön oljefärg och försedda med munblåsta rutor. En rejält tilltagen omfattning i nyklassisk stil markerar västportalen, vilken är stickbågig och försedd med kopparklädd pardörr. Långhuset har ett måttligt brant sadeltak täckt med kopparplåt. På tornet är en koppartäckt kupol, krönt av en öppen lanternin med åttakantig spira, förgylld kula och kors.