Vagn

(Återgivet ur brev till Järnvägsmuseum, Stockholm från Bolaget Vielle Montagne Otto Torell genom P. Brandelius, se hänvisning diariet)

Dressinen levererades antagligen från Tyskland någon gång under mitten av 1870-talet. Ursprungligen var den helt öppen och drevs för hand som de sk banvaktsdressinerna med spak och kuggväxel. Eftersom det var ett hårt arbete att driva dressinen framåt, även för fyra man då banan lutade, togs den gamla rörelsemekanismen bort. Istället försågs vagnen med två utskjutande armar med var sin krok, varefter den drogs av en häst som sprang på ena sidan av spåret. För att ge skydd åt dåligt väder under resan, som tog cirka en timme från Åmmeberg till Zinkgruvan, överbyggdes dressinen, antagligen i början av 1880-talet. I detta skick användes den till år 1911 då den ersattes med en elektrisk ackumulatorvagn. Två stycken dressiner fanns, den ena vid Zinkgruvan och den andra vid Åmmeberg. Detta är dressinen från Zinkgruvan. Dressinen från Åmmeberg skrotades. Ända till omkring 1908 saknades fjädring. Denna olägenhet avhjälptes i någon ringa mån genom gummimellanlägg ovanför lagerboxarna.

Fordonet användes troligtvis för personaltransport.