Slagruta

Vid inventering feb. 2004 befanns a-c, e-l, n, p, q, (dvs 14 st) vara i mag. Resten + tygpåsen är utställda i basutställningen Traditioner, i midsommaravsnittet. Lena Kättström Höök, feb.2004.

Ur Hammarstedt, N.E. "Svensk Forntro och Folksed i bild och ord", Stockholm: Nordiska museet 1920:
"SLAGRUTOR
BENÄMNINGEN SLAGRUTA är bildad av orden slå (slag) och ruta, tyska ruthe, spö, kvist: den är en kvist som 'slår', d.v.s. ger utslag eller abvisning på fördolda skatter, malmådror, vattendrag o.s.v. Vid användningen därav fattar man med uppåt vända händer, så att tummarna komma utåt, de två smalare grenarna, vilka därvid böjas ut ifrån varandra. Huvudgrenen skall nu peka rakt ut ifrån bäraren. Till följd av kvistens spänstighet böjer sig dock denna lätt ur detta läge, och man säger då, att rutan 'slår'. Denna rörelse hos kvisten anses angiva, att bäraren befinner sig invid eller över det som sökes. Till slagruta brukas i vårt land oftast rönn, särskilt förordas 'flygrönn', d.v.s. rönn som växt upp på stammen eller i kronan av något annat träd. Svartkonst-böckerna föreskriva - må hända på grund av tyskt inflytande - hälst hassel. För uppsökande av källådror och underjordiska vattendrag användes vide eller pil. Detta sistnämnda bruk skall förskriva sig från Böhmen och härleda sig från år 1630 (A. Lehman). Slagrutans ålder i vårt land är vansklig att avgöra. Under 1600-talet synes hon hava varit allmänt känd här. År 1749 omtalar Linné henne i sin Skånska resa (s.160f.). Slagrutan åtnjuter ännu i vårt land allmän tillit, och märkliga historier förtäljas om dess inneboende kraft.
Litteratur: ... N.E. Hammarstedt, Slagrutan, i Almanack för alla 1903, s. 205 ff. ävensom Nordisk familjebok, 2 uppl., art. Slagruta."