AVESTA KYRKA

Kapellförsamling utbruten ur Grytnäs 1642, annexförsamling 1871. Kopparbruket i Avesta anlades 1636. Från 1647 fanns här ett kapell, som omgavs av kyrkogård och medgav fullständiga gudstjänster. Kapellet blev emellertid snabbt för litet och 1651 började man uppföra den nuvarande Avesta kyrka på samma plats. Kyrkan ligger vid Dalälven i anslutning till bron och vägen mot Skogsbo, i norra utkanten av staden. Prästgården och pastorsexpeditionen återfinns ca 300 m sydväst om kyrkan. Villaområdet Prästjorden ligger ytterligare 500 m sydväst om Prästgården. Avesta socken utgår från sin tidigare funktion som köping och annexförsamling till Grytnäs varför landskapet främst präglas av stadsbebyggelsen. Avesta bildar riksintresseområde med sina industrimiljöer från fyra århundraden. År 1641 flyttades kopparmyntverket från Säter och här präglades allt kopparmynt fram till 1831. Miljön präglas av den välbevarade Gamla byn anlagd på en konstgjord holme, herrgården, kyrkan samt väg- och kanalsystemet. Från Avesta järnverks tidiga verksamhet finns industrihistoriskt märkliga mas- och rostugnar som uppfördes mellan 1874 och 1915. Vidare finns lämningar efter dess fortsatta verksamhet under de senaste hundra åren.

I: Det första kapellets ålder och utformning är inte känd. Helt rivet när den nuvarande kyrkan uppfördes.

II: Den nuvarande stenkyrkan, som uppfördes 1651 1655, är en hallkyrka, välvd i två skepp, med rakslutet korparti och vapenhus på sydfasaden. Eftersom den har stora likheter med Jakobs kyrka i Stockholm, är det troligt att arkitekten kan ha varit murarmästare Hans Försters lärling Jakob Fischer. Den 15 september 1803 drabbades hela Avesta av eldsvåda. Även kyrkan eldhärjades. Yttertaket brann, men murar och valv stod kvar. Även klockstapeln brann och klockorna förstördes. Efter branden uppfördes 1851-52 ett västtorn efter ritningar av arkitekt C G Brunius.

De vitputsade fasaderna, med tegeldetaljer, uppbryts av stora, svagt spetsbågiga spröjsverksfönster med mellanliggande strävpelare. Långhuset täcks av ett flackt sadeltak. Tornet har parställda ljudöppningar och strävpelare i hörnen; det har sidogavlar med rundbågsfris och kröns av en spira. Ingång sker genom perspektivportaler på tornets västsida samt på södra långhusväggen; en nordportal av gotländsk sandsten avlägsnades 1885. 1978-79 frilades teglet hos tornets friser samt portal- och fönsteromfattningar.
Invändigt har kyrkan behållit sin 1600 talskaraktär. De vitkalkade valven (åtta olika stjärnvalv i fyra travéer) bärs upp av kraftiga släta kolonner på åttkantiga baser. Östväggen domineras av den ståtliga altaruppsatsen i barockstil, samt korfönstrens glasmålningar från 1904. Den rikt utsirade predikstolen, med svängda former, är tillverkad av bildhuggaren Nils Henrik Hammarberg i Stockholm 1763. 1953 1954 leddes restaureringen av arkitekt Ove Lejonhufvud, senare har också Börje Blomé utarbetat restaureringsförslag.

Kapellag i (Stora) Tuna under medeltiden, kapellförsamling senast 1640, annexförsamling 1746. Aspeboda kyrka från 1962 ligger i byn tillsammans med skola, prästgård och församlingshem. Den ersatte en äldre träkyrka från 1667 68, som brann 1959. Kapell har troligen funnits i Aspeboda redan under medeltiden. Av traditionen utpekas Kapellbacken, en halvmil från den nuvarande kyrkan, som det första kapellets läge.

I: Ett av biskopen i Västerås 1471 utfärdat avlatsbrev för "Capella Montis Cupri" som bevarats i avskrift, anses ha syftat på det medeltida kapellet. Dess ålder och utformning är inte närmare känd.

II: "Helge Andas kapell" från 1609 uppfördes troligen på initiativ av lantdomare Albrech Hansson. Swinhufwud. Kapellet var av trä. Det blev ganska snart för litet och beslut fattades därför om att ett nytt skulle uppföras "aff trää uthan om then gamble". Kapellets dekorerade innertak, likaså från 1609, återanvändes i den därpå uppförda träkyrkan. Vid branden var det nedtaget för restaurering. Renässanstaket är nu uppsatt i den nuvarande kyrkan.

II: Den därpå uppförda träkyrkan, som gick förlorat vid branden 1959, tillkom 1669-81. Det bestod ursprungligen av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och vapenhus i söder. Ytterligare ett vapenhus i väster tillbyggdes troligen under 1800-talet. Kyrkan eldhärjades 1959. En närbelägen klockstapel från 1681 klarade sig undan lågorna.

1963 invigdes den nuvarande kyrkan. Den uppfördes efter arkitekt Rolf Berghs ritningar, och anknyter till 1600-talskyrkans form. Kyrkan består av ett rektangulärt långhus (något skev östvägg), sakristia i öster, samt utbyggnad för bl.a. bönerum på den norra sidan. Det södra vapenhuset är uppfört av timmer från den brunna kyrkans sakristia.
Exteriörens karakteristiska utseende med högt valmtak, takryttare och spiror i hörnen härrör från 1600-talskyrkan, men i stiliserat utförande. Fasadbeklädnaden utgörs av hårdbränt tegel från Insjön lagt i mönster för att anknyta till 1600-talets spånbeklädnad. Kyrkorummet får dagsljus från en smal, under takfoten löpande fönsterramp samt av lågt sittande, fyrkantiga fönsteröppningar.
Det vitputsade kyrkorummet präglas av fyra monumentala hörnpelare i betong, vilka uppbär takvalvet. Fönstren på den södra sidan är försedda med glasmålningar komponerade av konstnären Per Lindekrantz. Altarprydnaden är ett verk av skulptören Ivar Lindekrantz.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.