| Föremålsbeskrivning <itemDescription> |
-
Använd vid Stockholms namnanropsstation 1938 - 1951 (kvarteret Jericho). Namnanrop blev tillåtna vid Rikstelefonnätet i Stockholm 1905, men först 1909 började det finnas namnanropsabonnenter. En del abonnenter var alltså oftare sökta än andra och då var det lättare att den som ringde upp bara behövde säga deras namn. I början fick man begära "Namnanropet" av sin vanliga telefonist för att komma ti...
Visa hela
Använd vid Stockholms namnanropsstation 1938 - 1951 (kvarteret Jericho). Namnanrop blev tillåtna vid Rikstelefonnätet i Stockholm 1905, men först 1909 började det finnas namnanropsabonnenter. En del abonnenter var alltså oftare sökta än andra och då var det lättare att den som ringde upp bara behövde säga deras namn. I början fick man begära "Namnanropet" av sin vanliga telefonist för att komma till den särskilda manuella namnanropsväxeln som fanns i Stockholm, se TeM43870. Efter 1938 blev telefonväxeln halvautomatisk och telefonisterna behövde bara trycka på en knapp för att koppla fram samtalet. 30 telefonister betjänade upp till 800 samtal i timmen över 4500 ledningar till namnanropsabonnenter. När telefonnätet automatiserades, räckte det att slå siffran noll med fingerskivan för att komma till namnanropet. Telefonisterna som tidigare svarat "namnanropet" var nu tvungna att svara "noll" varje gång de fick ett samtal och snart hade ingenjörerna konstruerat en maskin som kunde svara "noll" automatiskt, se TeM43891. Nu var det inte bara Stockholm som hade namnanrop# vid större stationer kunde abonnenter välja att behålla sitt namnanrop efter automatiseringen, mot en tilläggsavgift. Kostnaden för att bedriva namnanrop täcktes dock inte av avgifterna och 1947 började Telegrafverket söka andra lösningar: gruppnummer skulle ersätta telefonisterna så att större företag kunde få ett, enkelt, telefonnummer. Taxi i Stockholm hörde till de mest anropade och skulle i stället få telefonnummer 22 00 00, NK fick 23 00 00. Några namnanropsnummer blev kvar, i januari 1949 bestämde man att sociala anrop som "Ambulansen", "Brandkåren", "Flygambulansen", "Jourhavande läkare", "Polisen" och "Sjöräddning" skulle fortsätta användas tills man inrättat SOS-tjänsten som fick nummer 90 000. I början av 1950 fanns ca 1500 namnanropsabonnenter kvar, tio år senare var de inte fler än ca 200 och vid mitten av 1960-talet var namnanropet helt avvecklat. Föremålet tillhör den samling från Telemuseum som skänktes av TeliaSonera AB till Tekniska Museet 2010.
Stäng
|
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
