I Kashgars basar handlade man inte bara med färdiga varor och föremål. I eller innanför butikerna förädlades råmaterial och tillverkades föremål. Huggjärn, sågar och borrar användes för att tillverka möbler och byggnadsdetaljer, men verktygen såldes också, precis som redskap för jordbruket. Med bomullsharpan fluffades bomullen upp för att stoppas i bolstrar. Den tvåsträngade ”dutaren” kunde höras, men också köpas.
Den omfattande samling av föremål från Kashgar i västligaste Kina, som missionären Lars Erik Högberg och hans medarbetare systematiskt byggde upp, var avsedd för missionsutställningen i Stockholm 1907.
Avsikten var att visa upp den miljö i vilken missionärerna verkade. Eftersom de, vid sidan av det kristna förkunnandet, närmade sig lokalbefolkningen genom sjukvård och vad man skulle kunna kalla ”utvecklingsarbete” skulle utställningen spegla detta. Den skulle visa att Sinkiangs befolkning var i behov av undervisning, men att man i detta avlägsna hörn av innersta Asien också hade kunskap att bygga på, inte minst inom hantverken.