VIKA KYRKA

Medeltida socken. Hosjö kapellag bildat under medeltiden (senare församling). Kyrkan ligger på det höga, smala näs som skiljer Vikasjön från Runn. På kyrkogården, väster om kyrkan står en brädklädd, rödmålad klockstapel, vars stomme möjligen härrör från medeltiden eller 1500-talet.

I: Vid restaurering 1917 påträffades i det befintliga långhusets nordvästra del en rad med invid varandra lagda stenblock, vilken tolkades som grund till en träkyrka från äldre medeltid. På samma plats uppdagades kol och sotblandad jord, vilket tyder på att träkyrkan eldhärjats.

Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti, en långsträckt sakristia och en korsarmsliknande utbyggnad i norr samt ett vapenhus i söder.

II: Den befintliga stensakristian förefaller vara den äldsta bevarade byggnadskroppen; sannolikt har denna relaterat till den äldsta stenkyrkan på platsen (se Sv. K., vol. 9, 1920, s. 168-169). Av denna har delar av nordmurens grund påträffats.

III: Intill den kvarstående sakristian har den nuvarande salkyrkan uppförts, troligen strax efter 1400-talets mitt. Samtidigt uppfördes ett sidokapell i norr (i kyrkans arkivalier kallat "kuren"). Vapenhuset, framför långhusets sydportal, har slutits till kärnkyrkan vid en sekundär byggnadsfas, möjligen omkring 1500. Sakristian vidgades i öster 1763.

De efterreformatoriska förändringarna marginella - det är framförallt senmedeltiden som ger Vika kyrka dess prägel. Murarna i de medeltida byggnadskropparna är huvudsakligen av gråsten, murkrön och gavelrösten emellertid av tegel. Kyrkans vitputsade murar har en påfallande resning, vilket accentueras av de branta gavelröstena. Spår efter ursprungliga fönsteröppningar är ställvis synliga i murverket. Under 1700-talets andra hälft förstorades emellertid fönsteröppningarna i de medeltida byggnadskropparna. De ursprungliga perpektivportalerna i väst och söder brukas fortfarande. Interiören är helt övervälvd. Långhus och korparti har stjärnvalv, samtida med murarna. Såväl väggar som valv är täckta med figurativa kalkmålningar, troligen från 1550- eller 1560-talen. Mellan sakristian och koret finns spår av en s. k. gapskulle. Västläktaren är i sin nuvarande form från 1852.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka, ett gravkor samt en klockstapel.

Kyrkogården har genom utvidgningar 1879 och 1924 fått sin huvudsakliga utsträckning västerut. Östra hälften inhägnas av ett gjutjärnstaket - lokalt tillverkat - och den västra av häckar. Den utplanade tomten har stenlagda terrasseringar i söder och öster. Höga björkar skuggar, på norra sidan även tujor. Gravstenarna i norra kvarteren är genomgående låga, placerade i raka, öst-västliga rader med rygghäckar. Södra sidans kvarter har gravar i nord-sydlig riktning. Närmast kyrkan finns en grupp mer påkostade, höga gravstenar, delvis med sandgravar och järninhägnader.

I en axel rakt väster om kyrkan finns ett gravkor, uppfört 1893 i nygotisk stil. Fasaderna är slätputsade vita, fönsteröppningarna spetsbågiga och sadeltaket täckt med falsad plåt. Gavelröstena och hörnen kröns av kvadratiska tinnar.

Klockstapeln är uppförd av runda, kraftiga stolpar, har faluröda panelfasader och plåttäckt sadeltak. Sannolikt uppfördes den på 1600-talet delvis av resvirke från en äldre stapel. Brädinklädnad gjordes 1702. En tidigare mittspira och fyra små hörnspiror ersattes 1817 med nuvarande sadeltak.

Vika kyrka uppfördes sannolikt under 1400-talets senare hälft och ersatte då en föregångare i trä. Bygget har förknippats med Marquard Olofsson i Kniva. Ursprungligen omfattade kyrkan långhus med kur/sidoskepp mot norr, samt en sakristia, mindre än den nuvarande. Väggarna murades nertill av gråsten, längre upp av tegel med dekorativa inslag. Portalerna i söder och väster fick formstensomfattningar. De ursprungliga fönstren var smalare än nu och hade färgat glas, varav fem rutor bevarats till våra dagar. Yttertaket var sannolikt redan då spåntäckt och tjärat. Över kyrkorummet slogs stjärnvalv av tegel. Altarskåpet ingick sannolikt i kyrkans ursprungliga inventarium, liksom en rad träskulpturer. Vid sidan av högaltaret fanns flera sidoaltare, varav två i norra kuren.
Omkring 1500 tillbyggdes vapenhuset mot söder, i liv med långhusets västra gavel. Samtidigt utvidgades sakristian västerut, varvid en del av norra sidokapellet, kuren, togs i anspråk. Dopfunten av uppländsk kalksten anskaffades. I mitten av 1500-talet borttogs kyrkans sidoaltare, till följd av reformationen. Valv och väggar fick sina kalkmålningar, vars protestantiskt präglade motiv anknyter till den illustrerade andliga litteraturen vid denna tid.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil.