brännvinsskylt

"Förr destillerade man brännvin ur importerat vin - bränt vin. Sedan lärde man sig den ryska seden att framställa det ur säd. Detta skedde under de ryska krigen i skutet av 1500- och början av 1600-talen. Därmed öppnades den källa, vars flöden blev en ständig oro för folket och dess styresmän. Det starkaste flödet blev den ström av förordningar, som alltsedan 1638, då brännvinstillverkningen i vårt land första gången belades med avgift, hotat dränka medborgarna. Till en början var lagstiftarens mål, att inskränka förödandet av den alltid knappa brödsäden - men mycket snart började han också snegla efter den vinst statskassan skulle kunna lägga sig till med. Sorgligt ryktbart är Gustav III:s försök att genom kronobränning skaffa guld till sin egen pung och kronans. 1775 förklarades sålunda brännvinsbränning vara kronans uteslutande privilegium och kronobrännerier upprättades över hela landet. Kronan skydde snart inga medel att avsätta sin vara - t.o.m. i kyrkornas omedelbara grannskap upprättades utminuteringsställen. Detta väckte ett starkt motstånd hos folket. Lönnbränning och illegal handel med brännvin tilltog och 1787 måste kronobränningen upphöra. Folket fick åter bränna till husbehov - tills vidare. Vidstående bild visar en målad plåtskylt av det slag, som kronans auktoriserande brännvinsförsäljare spikade upp på sitt hus. Många bestämmelser reglerade deras verksamhet. De åtog sig att sälja visst kvantum, som de själva skulle hämta vid bränneriet - och kronans tjänstemän såg noga till att detta kvantum också blev sålt, evad det var enkelt, dubbelt eller sött kumminbrännvin, >fängkål, malört, enbär, myror och andre slike kryddbrännviner>."
Kulturens årsbok 1947, Kjellgren Sven T., s. 10-11, bild s. 11.