Jacka

Uniformsjacka tillhörande 1997 års uniformsreglemente för SJ:s personal. Jackan togs fram några år efter att reglementet hade börjat gälla och började användas januari 2003.
Övriga uniformsdelar, se 19716:1-9 samt 19717:1-3.

Brukaren som är född 1953 i Karlskrona, har bott i Sundsvall sedan 1979. Han började jobba som växlare inom SJ 1982 i Sundsvall och övergick 1985 till att arbeta som tågmästare. Uniformen har skänkts i samband med att SJ bytte uniformsreglemente 2008.

Brukaren har själv skrivit ned tankar om arbetet som tågmästare: "Det här med rotation på jobbet. Tanken är bra och jag har stött det hela tiden. Men det har sina problem. Ett är att SJ inte vidareutbildar all ombordpersonal tillräckligt mycket för att de ska kunna göra ett bra arbete på både motorvagnståg som X2000 och nattåg/IC-tåg. Ett annat är att man får åka mest på en typ av tåg och att det sedan dröjer länge innan man ska åka den andra typen. Samma sak med att man mest får arbeta med en uppgift på tåget och att det dröjer länge innan man åker med en annan arbetsuppgift, som man då hunnit bli osäker på. Det här kan dock lösas med mer vidareutbildning av personalen och med en mer utvecklad personalplanering. Dessutom finns det personal som inte vill arbeta med alla typer av arbetsuppgifter. Då är det inte bra om de personerna kanske ändå hamnar på grupper där de får mest av just de arbetsuppgifterna. Vilket dessvärre händer. Annars, det är ett spännande jobb där mycket händer. Folk reser av så många olika anledningar. Folk som reser i jobbet, har bara arbetet med sig. Andra reser med familjen till släkt och bekanta, ungdomar på idrottsresor, andra på väg till en konsert. Vissa tar tåget till Arlanda. Och på tåget hinner de prata med varandra, läsa en bok, eller bara titta ut på naturen. Det kan också vara en sensuell känsla i resandet. Att vara på väg till någon man längtar efter. Eller kanske man skaffar sig en ny vän på resan. Man ser någon i bistron eller i vagnen. Undrar vem han/hon är, vart han eller hon ska åka. Kanske börjar man prata med varandra. Kanske fortsätter man träffas.
Det som är bra är att de tar tåget. Dels av miljö- och klimatskälet. Dels för att jag själv tycker att tåget är ett mer intressant resmedel än andra. Man får ut mer av resan. Nu blir det återigen mer populärt att ta tåget ut i Europa, att tågluffa. Då blir det inte bara ett transportmedel utan mer ser något på vägen också, man hinner skaffa sig nya vänner på resan, man stannar till och ser mer än man annars skulle gjort. Jag pratar gärna med resenärer. Läser mycket själv och kan fråga vad det är för bok de läser och kanske vi pratar böcker. Jag har en gång blivit kallad tågmästaren som är mer intresserad av vad man läser för bok än vad man har för biljett. Jag kan prata resmål, om det t.ex. är nattåget till Storlien, där jag själv har varit mycket. Men det kan förstås bli ett trevligt samtal om vad som vad som helst. När det blir tid över. Och ju fortare tågen går, ju mindre tid blir det. Och ju färre vi är som jobbar på tågen, i relation till antalet resenärer, så blir det mindre plats för samtal. Istället blir det mer arbete, sköta avgångar, utrop, ha koll på anslutningar, se till att allt fungerar som det ska, inte minst toaletter, vatten, värme och ventilation, är ständiga arbetsuppgifter. Och att finnas till hands för olika akuta händelser. Om någon blir sjuk, t.ex. Eller om någon plötsligt känner att det är dags för förlossning. Allt kan hända".