Saltkar

Att bjuda till ett bord utan saltkar var i årtusenden helt otänkbart i Europa och västra Asien. Redan i Rom var man noga med hur karet ställdes fram. I England blev gästens placering i förhållande till saltkaret en social markör och uttrycken för det är fortfarande levande i engelska språket. Det man eftersträvade var att bli "placed above the salt", mellan saltkaret och värden, medan "below the salt" inte var något att skryta med.
Att välta saltkaret eller på annat sätt spilla ut saltet har i hela Europa varit ett hemskt varsel om kommande olyckor, särskilt för den som saltet föll mot - se t. ex. målningen Nattvarden där Leonardo da Vinci låter Judas göra just det när han sträcker sig efter penningpåsen. Redan på 500-talet f. Kr. påpekar Pytagoras det illavarslande i att spilla salt på bordet.
De kinesiska uppfinningarna saltskatt (avgifter till staten för produktion, handel eller transport) och statligt saltmonopol (priser satta av staten) blev vanliga i Europa på medeltiden, särskilt i Tyskland där det ju fanns mycket salt att beskatta. Både beskattning och statsmonopol fanns kvar i flera europeiska länder in på 1900-talet.
I Frankrike började beskattningen 1340. La gabelle växte genom århundradena till ett byråkratiskt monster med landet indelat i sju skatteområden, vart och ett med olika taxor för tillverkning, grossist- och detaljhandel. 1784 kunde det lagstadgade kilopriset på salt vara allt mellan 0,65 till 12,50 sous på olika franska orter. Systemet var likt det kinesiska; uppbörden arrenderades ut till privata indrivare som låg i ständigt krig med saltsmugglarligor och hatades av alla. Avskyn mot skatten och dess indrivare spelade sin roll i revolutionen 1789 och försvann med den.