Lokomotor

SJ Za nr 267 (1953-1980)
SJ Qaz nr 945 0007 (1980-1981)
SJ Qaz/Qzp nr 945 1119 (1981-1990)
Banverket MTZ043 3482 (1990-1992)
Banverket EAL nr 3482 (1992-1999)

Tillverkat antal: 3
Största tillåtna hastighet: 30/70 km/h
Dragkraft: 6 Mp

De så kallade lokomotorerna som dök upp vid järnvägen på 1920-talet var små lok som inte fick kallas för lok. Ursprungligen var lokomotorn enkelt sagt en traktor på räls som kunde användas för växling. Med tiden kom de nästan att växa i kapp de minsta växelloken.
På 1950-talet anskaffade SJ tre elektriska lokomotorer.
Den elektriska utrustningen överensstämde i princip med ellokens men drivmotorn var av motorvagnstyp. Drivkraften överfördes via en mekanisk växellåda, med hög- och lågväxel, blindaxel och koppelstänger till de två hjulaxlarna. De var utförda som ramverkslok med två axlar och koppelstångsdrift och fick en elmotor av samma typ som X16 och X9-motorvagnarna hade. De användes för växling och i arbetståg. Under första tiden var de stationerade i Flen, Södertälje och Ljusdal. Utvecklingen av elektriska lokomotorer stannade med de tre experimenten men två av dem användes så länge att de kom att övertas av det nybildade Banverket 1988. De hamnade i Ånge och användes ända in på 1990-talet för att knuffa på snösopar. Vid sekelskiftet 2000 överfördes båda till Sveriges Järnvägsmuseum där nr 267 återställts till SJ-utförande och driftdugligt skick genom museets vänförening. Systerloket, nr 268, fungerar som reservdelsförråd.