Elverk

Elverk avsedd som reservkraftaggregat för Ekoradiostation typ 2b, se t ex AM.38423. Inledningsvis kallades radarn för just ekoradio. Senaste stationeringsorten var P6/Fo 14 med kontrollapp från 1978.

Elverket består av förbränningsmotor, generator, matare, manöverbord och spänningsuttag. Tillverkad i Sverige av Bergbolagen. Företaget är sprunget ur Skandiaverken som grundades 1899 och ändrade namn 1943 då verksamheten förlagts till Lindesberg i Västmanland. Till föremålet hör även en beskrivning (1950) i tämligen dåligt men läsbart skick samt en tillbehörslista M2650-331011 (1968) och Motorfordonsbok (1947). Enligt motorfordonsbokens körjournal var elverket i drift vid nio tillfällen från april till juli 1954 för Er2b nr 27. Det visar trots de officiella uppgifterna att radarstationstypen hölls igång ett antal år efter att den officiellt togs ur tjänst. Finnes icke nätspänning kan stationen drivas med elverk (reservkraftsaggregat). Elverket kan även användas som reserv i händelse av strömavbrott (Provisorisk instruktion för Ekoradiostation typ 2b, moment 272, Kungl. arméförvaltningen, November 1946).

Föremålet utgör en del av systemet till luftvärnets första radarstation Er2b (ibland benämnd ErIIB) som köptes in till Sverige från Tyskland under hösten 1944. Den tyska beteckningen på stationen var FuSe 62/Würzburg D och tillverkades av Telefunken från 1940 och framåt. Totalt tillverkades cirka 4 000 exemplar av modellerna A-D. Exemplaret användes både för spaning och eldledning. I augusti levererades de första enheterna till Sverige. I oktober 1944 antogs dessutom ett erbjudande att köpa in brittisk radar (Er3b) till det svenska flygvapnet. Den första utbildningskursen för de tyska stationerna hölls bland annat vid Lv7 i Luleå under oktober till december. Det hela omgärdades med stor sekretess där teknikerna i förväg inte hade en aning om vad de kommenderades till för slags kurs. Kompetensen vid tiden var låg i Sverige och endast 10 av 20 elever klarade kursen.

50 stationer beställdes och av dem levererades 47 varav endast 38 kunde användas fullt ut eftersom de resterande hade stora brister i reservdelstillgången. På grund av reservmedelsbristen vid leveranserna fanns det bara ett riskabelt sätt att lösa problemet. Svenskar sändes till Tyskland för att hämta reservdelar till Er2b under det pågående kriget. Den sista hämtningen gjordes strax före slutstriden av Berlin 1945.

31 stycken Er2b tilldelades armén och 7 till marinen. Från februari 1945 användes radarstation Er2b i den så kallade neutralitetsvakten för att bevaka Sveriges gränser. Även utprovning för flygbasförsvar gjordes 1948. Radarn kunde ställas in med täckning av antingen 18 eller 45 kilometers räckvidd. Pulseffekten var 10 kilowatt och våglängden 53 cm. Redan vid leveransen var den dock omodern i jämförelse med de allierades radarutrustning där man tagit stora tekniska kliv framåt. 1951 konstateras redan att det fanns stora brister i underhållet då frekvensen blivit instabil och sändareffekten begränsad. Omkring 1950 hade Er2b officiellt ersatts av den brittiska arméns eldledningsradar MK 7, svensk beteckning PE-07.