Luleå Domkyrka

Den nuvarande kyrkan, ritad av A.E. Melander, är den tredje på samma plats och
en av stiftets två kyrkor i tegelnygotik. Nygotiska tegelkyrkor är annars ett av det
sena 1800-talets tunga bidrag till vår kyrkoarkitektur på såväl landsbygd som i
stadsmiljö i övriga delar av landet.
Kyrkan blev det nybildade stiftets domkyrka 1904, men stod klar redan 1893 och
ersatte då den 1700-tals-kyrka som sex år tidigare blivit lågornas rov i
stadsbranden.
Till sin form är kyrkan en långhuskyrka med korta korsarmar, polygonalt kor och
västtorn med hög spira, där en kyrktupp sitter uppflugen på korset. I det yttre
tonas korsformen ned av de sexkantiga trapphus som är insmugna vinklarna
mellan korsarmar och kor/långhus, mot korsidan finns även utbyggnader för
sakristia och biutrymmen. Även i vinkeln mellan torn och långhus står smala,
sexkantiga trapphus.
Till sin yttre gestalt är domkyrkan en god representant för det sena 1800-talets nygotik.
Huskroppen är kompakt och höjdsträvande med rikt artikulerade tegelfasader på huggen
stenfot, utkragad från den röda tegelfasaden som har listverk och detaljer i grå
konststen. Samtliga stendetaljer har i sen tid täckts med grå plåtbeslag. Fasaderna bryts
upp av strävpelare i flera avsatser, mönstermurningar, fialer och uppskjutande gavlar,
samt spetsbågiga fönster med stenposter. Korsarmarna markeras av runda fönster med
masverk i sten. Fönster och arkitekturdetaljer samverkar till att lösa upp fasaden och
förstärka kyrkans höjdsträvan, ett motiv som är karaktäristiskt för nygotikens kyrkor.
Det branta sadeltaket har en plåttäckning i fjällmönster.
Kyrkan har ingång genom båda korsarmarna och genom tornet, samt en handikappentré
på norrsidan. Huvudentrén i tornet har en framskjutande portik med spetsig gavel,
spetsbågig öppning med stegvis avtrappade smygar, de innersta med runda kolonner,
efter medeltida mönster. Trappan upp till de avskalade, kopparportarna följer portikens
form. Korsarmarnas entréer har en likartad uppbyggnad men i lite mindre skala. Kyrkan
är till det yttre mycket lite förändrad sedan den byggdes och har ett öppet och
välkomnande uttryck.

När kyrkan invigdes 1893 under benämningen Oscar Fredriks kyrka - hade den en
interiör i rik trägotik med sidoläktare som revs ut när kyrkorummet radikalt omdanades
under ledning av arkitekt Knut Nordenskiöld, ett halvsekel senare. Rummet fick då helt
ny, stramare skepnad med vitmenade valv och raka murpelare. Pelarnas välvda
genomgångar ger en illusion av att kyrkan är treskeppig. Valven har en nygotisk
anspelning i fyrpassblinderingar, valvribbor och en svagt spetsbågig form. Kyrkan fick
också en nästan helt ny inredning altare, predikstol, triumfkrucifix, bänkar,
psalmtavlor, dopfunt och armaturer m.m. En omvandling helt i överensstämmelse med
tidens reaktion på sekelskiftets medeltidsinspirerade kyrkorum. Flera av
inredningsdetaljerna som antemensalet och dopfunten, ritades av Nordenskjöld.
Den senaste stora ombyggnaden genomfördes 1983, under ledning av arkitekt Bertil
Franklin. Denna ombyggnad innebar bland annat att kyrkan fick nytt golv och att den
södra läktaren kortades av för att bereda utrymme för ett sidokapell i södra korsarmen.
Nordenskölds dopkapell framför koret demonterades och blev plats för en kororgel.
Längst ned i kyrkorummet inreddes ett kyrktorg. Kyrkan fick delvis ny inredning och en
ny, varmare och livligare färgsättning. Sidokapellet har senare byggts bort i och med att
läktaren återställts till sitt ursprungliga djup och samtalsrum inretts i utrymmet
därunder.
Läktarunderbyggnaderna har förändrat rummet och i någon mån inkräktat på dess rymd
i det att korsformen raderats ut i golvplan, men den är fortfarande avläsbar i valven.
Dagens kyrkorum är en sammansmältning av Nordenskiölds kyliga kyrkorum med
tunga, vitputsade murar och valv och Franklins ljusa, feststämda inredning, som med
färgsättning och detaljer anknyter till nygotikens stildrag. Det som återstår av
sekelskiftets kyrkorum är enstaka detaljer som korets kulörta bildfönster,
fönstersättningen och en sirlig, rikt bestyckad ljuskrona, samt Garibaldi Lindbergs
altartavla -som dock fått ny inramning. På väggen bakom predikstolen hänger ett antal
små sköldar med bibliska symboler som en gång prydde den gamla predikstolen.
I långhusets ljusa, rutmönstrade golv markeras mittgången med ett eget mönster, medan
koret som ligger fyra steg ovanför långhuset, har ett mörkt kalkstensgolv.
Dagens öppna kyrkbänkar har raka, ljust marmorerade gavlar med en enkel dekor.
Bänkarna är indelade i två kvarter längs mittgången och de främre bänkraderna har
ersatts av lätta, lösa stolar.
Långhusets fönster har ett råglas som utestänger omvärlden och är indelade i två
våningar, som ett minne från sidoläktarnas tid, med små parfönster i bottenplan och ett
stort spetsbågigt fönster med masverk i övre plan. I korsarmarnas läktarplan sitter stora,
runda rosettfönster.
Det avsmalnade, dunkla koret har högt placerade bildfönster och gyllene ljusträd kring
den guldskimrande altartavlan. Den tredelade altartavlans mittbild visar figurer ur livets
fyra skeenden kring Kristi kors. Altarets framsida är täckt med ett förgyllt antemensale.
Altaret inramas av ett cirkelrunt, öppet skrank i form av ett enkelt, rödmålat räcke. I
valvet framför korets hänger ett triumfkrucifix.
Kyrkans åttkantiga predikstol står på hög sockel och har ett tunt ljudtak med sirlig
spetskant. Korgens nischer pryds av gyllene skulpturer föreställande Jesus, Luther och
Moses. Dopfunten i mörk kalksten tillhör 30-talsrestaureringens tillskott. Gunnar
Torhamns tavla, Jesu dop, skapad för 1930-talets dopkapell hänger nu i en murnisch
mittemot kororgeln. 1930-talets, höga tidspräglade mässingsarmaturer i sidoskeppens
nischer blandas med 80-talets lätta mässingsvingar över bänkkvarteren och den stora,
sirliga malmkronan över mittgången. Psalmtavlor och lampetter med polykroma detaljer
är minnen från 1930-talets omgestaltning.
Kyrktorget längst ned i långhuset är avskärmat av röda gallerskärmar med guldblänk,
samma skärmar som i läktarbarriärerna. På kyrktorget står Mats Risbergs altartavla från
det demonterade sidokapellet. Den glasade öppningen mot vapenhuset är utformad som
en paradisport med blad och grenverk i svartsmide och guld.
I kyrkans tre vapenhus finns nygotiken kvar i nakna tegelmurar och bemålade valv.

Den nuvarande kyrkan, ritad av A.E. Melander, är den tredje på samma plats och
en av stiftets två kyrkor i tegelnygotik. Nygotiska tegelkyrkor är annars ett av det
sena 1800-talets tunga bidrag till vår kyrkoarkitektur på såväl landsbygd som i
stadsmiljö i övriga delar av landet.
Kyrkan blev det nybildade stiftets domkyrka 1904, men stod klar redan 1893 och
ersatte då den 1700-tals-kyrka som sex år tidigare blivit lågornas rov i
stadsbranden.