Svärd

Text till webbutställning "Från när och fjärran" presenterad på Bohusläns museums hemsida år 2009:
Svärd, järnsmide med ciselerade ornament, handtaget av trä prytt med geometriskt mönster av mässingsnitar, längd 67,5 cm.
Gåva av sjökapten Elmer Göransson år 1961.

Uppgifter om givaren
Under sin 30-åriga vistelse i Belgiska Kongo skötte Elmer Göransson (1872-1964) under många år transporter på landets floder. När han år 1932 avslutade sin tjänstgöring var han både skeppsfartygsinspektör för hela den belgiska flottan i övre Kongo, t. f. chef för hydrografiska tjänsten samt hamnkapten i Leopoldville.
Han var samlare av bl.a. vapen, textilier och träkärl. I omgångar från 1919 skänkte Göransson afrikanska föremål till Uddevalla museum. Han kom att bli en av museiföreningens hedersledamöter.
Vid sin bortgång 1964 var han bosatt i Kungsbacka.

Artikel i Bohusläningen från måndagen den 1 november 1937.
"Vittberesta bohusläningar berätta. Upplevelser under 30-årig vistelse i Belgiska Kongo. Kapten Elmer Göransson. Folk och sedvänjor under ekvatorns glödande sol."
_______________________________________________________________________

Kontinent: Afrika
Eneggad klinga, kraftigt svängd och på ryggen försedd med utskott; bladet rikt mönstrat med graverad dekor. Fästet virat med järnband; träskaftet består av två vulster och som avslutning en knoppform, trädelen prydd med kupolformade mässingsnubb.
Bangala (möjl. Bobangi).

Litteratur:
"Naturfolkens Lif", populär etnografi skriven av W. Dreyer, översätt av D:r J. F. Nyström, Expeditionen af Ljus, Stockholm 1899.
Fig. 154 Afrikansk masugn till järnmalmens utsmältning
Fig. 156 Afrikanska smeder
Fig. 170 Krigskanot på Kongofloden
Fig. 171. Afrättning i en negerby vid Kongofloden.

W. Dreyer skriver i den svenska översättingen av boken "Naturfolkens Lif," från 1899: Men framför alla andra handtverk är smideskonsten utvecklad, och smederna bilda en klass, ja, nästan en kast för sig; deras barn få lära sig yrket från det de äro små. Nästan öfverallt finnes järnmalm i jorden och negrerna utsmälta själfva järnet ur den. De uppföra en smältugn af lera, i regeln blott liten och enkel, ibland dock ett par meter eller mera hög och fullkomligare inredd. Den fylles med omväxlande lager af träkol och malm; elden tändes nedtill och då man sörjt för drag försiggår förbränningen raskt. Det utsmälta järnet samlas i en fördjupning på botten och uttages till vidare bearbetning.
Smedens redskap äro få och enkla: en större sten till städ, en mindre till hammare, som föres i handen, en dubbel blåsbälg af getskinn, hvilken sen medhjälpare håller i gång genom att omväxlande sammantrycka och utvidga hvar avdelning för sig; det är allt.
Med dessa tarfliga redskap förstår han dock att smida härliga vapen, spjut, yxor o.s.v., hackor till jordbruket, ringar till smycken, bjällror och mycket annat. Metallens godhet är förvånande, den kan täfla med det bästa engelska järn, och tekniken är förbluffande. Vackert ciselerade sirater, inläggningar med koppar, genombrutna arbeten o.s.v. förstå dessa handtverkare, nästan konstnärer i sitt fack, att åstadkomma.

Uppgifter om E. Göransson i Knut Adrian Anderssons katalog samt historik om samlingen: Se UM61.03.001.