VÄSTERÅS DOMKYRKA

Vid inventeringen konstaterades följande: Takstolskonstruktionen är inte medeltida.
En inmurad och avbränd del av en träbjälke påträffades i murverket i norra korsarmens norra gavel. Murverket har ingått som en del av den tidigare romanska kyrkan. Troligen rör det sig om ett inre remstycke som legat på murkrönet till norra korsarmens västra vägg. Virket har enligt dendrokronologisk analys, som gjorts inom ett annat projekt, avverkats någon gång under åren 12471277, mest sannolikt 1252-1262, och bör därmed varit en del i den ursprungliga kyrkobyggnaden. Bränder i domkyrkan inträffade enligt kyrkokaraktäriseringen åren: 1380, 1521, 1572 och 1691. Det avbrända furuämnet tolkas som remstycke. Eftersom det finns spår av ett hak i ena änden som inte haft någon funktion där bjälken nu sitter i muren så kan den vara en sekundärt.

I övriga korsarmars gavelmurverk kunde likadana öppningar från tidigare remstycken dokumenteras, men utan bevarade trädelar. Spår av avtryck i murbruket efter remstyckets huggspår finns men öppningen är så pass otillgänglig att det inte var möjligt att dokumentera dessa.

Tornets nuvarande konstruktion bedöms inte vara medeltida. Bjälklaget över klockorna har furuplank som ser sprättäljda ut men de upplevs som relativt moderna och tolkas inte som medeltida. Kraftiga ekbjälkar finns också i tornet men de bedöms inte som medeltida konstruktionsdelar., Tornets interiör - generellt
Domkyrkotornet består i de två nedre våningsplan av vapenhus/förhall, en nordlig sidoutbyggnad med sakristia och arkiv och en sydlig med personallokaler och museum. Uppgångar till klockvåning, urverk och spira utgår från kyrkans norra sida och från domkyrkomuseet.

Vapenhuset/förhall
Innanför huvudingången i väster följer en förhall, täckt med två höga kryssvalv vars släta ytor är dekorerade med Agi Lindegrens/Edvard Bergs målningar, al secco från 1896-98. I golvet ligger polerade kalkstensplaner. Norra och södra väggarna är slammade och gråkalkade. Fyra trappsteg leder upp till en stor spetsbågig portal, murad i hårdbränt skånskt formtegel och smyckat med förgyllda linjer. I de två dörröppningarna mot kyrkorummet sitter oljade pardörrar med smidda handtag. Ovanför dörrarna finns ett rikt profilerat tegelmasverk som inramar blyinfattade glasmålningar.

Sakristian
I sidoutbyggnaden norr om förhallen ligger sakristian, med två låga, vitrappade stjärnvalv och lackat tegelgolv. Väggarna upptas till stor del av en skåpinredning som tillkom då sakristian iordningställdes 1958-61. På norra sidan är ett andaktsaltare, med det så kallade Lübeckerskåpet från 1400-talet uppställt på ett podium i trä.

Kommissionsrummet/Domkyrkoarkivet
I våningen ovanför sakristian är Domkyrkokommissionens rum och domkyrkans arkiv inrättat. Rummets två stjärnvalv är oputsade och väggarna slammade i gråvit nyans. Golvet är belagt med lackat tegel. Utmed västra väggen står bokskåp från 1958-61.

Personallokaler
Sidoutbyggnaden söder om förhallen är i bottenvåningen täckt med låga valv. Rummen här nyinreddes 1958-61 till personallokaler, sanitetsutrymmen och väntrum.

Domkyrkomuseet
I våningen ovanför personallokalerna finns ett museum, iordningställt 1958-61, med ett modernt betongvalv. Golven är belagda med lackad ekparkett. Äldre inventarier, korbänkar och en medeltida kyrkport finns utställda och här förvaras kyrkans silverskatt. I nästföljande våningar finns textilier utställda.

Kyrkorummets interiör - generellt
Kyrkorummet är indelat i fem välvda skepp. Mittskeppets valv är höga och vida, sidoskeppens smala och något lägre. De yttre sidoskeppen och koromgångens valv har samma höjd som sidoskeppens men är bredare. Större delen av ytorna täcks av en gråvitt kalkad puts som är slät på väggarna och ganska grov uppe i valven. I golven ligger grå kalksten, till övervägande delen stora planer i fallande längd med hyvlad yta, samt utspridda gravhällar. För belysningen svarar i första hand lampetter och ljuskronor av förgylld, driven kopparplåt.

Sedan en stor omgestaltning 1958-61, ledd av Erik Lundberg, är kyrkorummet indelat i olika, lätt urskiljbara rum. Beskrivningen som följer har därför delats upp i flera avsnitt.

Orgelläktaren
I västra änden är orgelläktaren som i huvudsak fått behålla utseendet den fick vid dess färdigställande 1898. De tre kryssvalven är dekorerade med målningar av Agi Lindegren och mot kyrkorummet är en barriär skulpterad av skotsk sandsten och rosverk i gjuten betong. Orgelfasaden i utpräglad nygotik är av mörkt laserad furu med förgyllda faser och sniderier. På orgelläktarens västra sida, mot trappuppgången från vapenhuset, finns frilagda medeltida murverk med rundbågsfriser.

Västra delen Folkungakyrkan, bröllops- och dopkapell
Kyrkorummets västra del, mellan läktaren och tvärgången, är relativt mörk genom att fönstren här försetts med färgrika glasmålningar; modernistiskt nonfigurativa på norrsidan och med mer gängse bibliska motiv på den södra. Över mittskeppets tre travéer är vida kryssvalv, varav ett har kvar rester av ursprunglig dekorativ målning från 1460-talet. Valvets pelare har nedtill sina tegelmurar frilagda och det röda tas även upp i golvet som här är belagt med röd Älvdalssandsten. Valvbågarna har en stenfärgad kvadermålning, avsedd att återge medeltidens kilstensmurar.

I södra sidoskeppet, med kryssvalv från 1856-61, finns en dopplats omsluten med ett genombrutet träskrank som innesluter en hög dopfunt med lock. Över norra sidoskeppet - endast genomgång - är medeltida stjärnvalv kvar, två med rester av dekorativa kalkmålningar.

Det yttre sidoskeppet i norr, med individuellt formade stjärnvalv från 1856-61, upptas av ett andaktskapell - apostlakapellet - med öppna bänkrader, kvar från 1856-61, målade med blånande svart oljefärg. I fonden är det så kallade apostlaskåpet, tillverkat i Brüssel omkring 1500, med flygeldörrar, uppställt på ett murat altare från 1700-talet. Framför är ett genombrutet knäfall av mörkbetsat trä, tillverkat 1958-61.

Det yttre sidoskeppet i söder, med kryssvalv från 1856-61, har ett kapell avsett för dop, försett med en dopfunt i brons. Vid sidan av kalkstensgolvet finns två mindre avsnitt med åttasidigt och mindre fyrsidigt 1800-talstegel, lagt i mönster. Längst fram är Mariaskåpet, ett altarskåp tillverkat omkring 1510 i Antwerpen, på podium murat 1958-61. Åhörarbänkarna är likadana som i bröllopskapellet, men dessutom finns utmed södra väggen mörkt fernissade f d korbänkar, prydda med sniderier. På väggytorna ovanför finns rester av medeltida dekorationsmålningar.

Tvärgången
Kyrkorummets östra och västra delar åtskiljs av en bred tvärgång som går mellan norra och södra ingångarna, med valv som nyslogs 1856-61. Södra ingångens vindfång är lådformigt, med beklädnad av kalkad ek. Norra sidans vindfång har dekorerats med marmorerade kolonner och en läktarbröstning från 1630.

Östra delen församlingskyrkan
Framför nyss beskrivna tvärgång är kyrkorummet avsevärt ljusare, upplyst av de höga fönstren som här har klara, stora rutor i de inre bågarna. Denna del av kyrkan täcks genomgående av stjärnvalv, till stor del murade på nytt 1856-61 och vid senaste rengöringen 2004 laverade i en ljus grågul nyans. Mitt- och sidoskeppens bänkinredning är öppen, med rätvinkliga gavlar, struken med matt, koboltblå tempera. Vid mittskeppets främre södra pelare finns predikstolen, med ett tegelrött podium och därpå en barriär av grönglaserad chamotte

I de yttre sidoskeppen ligger golven två steg högre. Bänkarna här har placerats i kyrkans längdriktning och betsats i teakfärg med förgyllda detaljer. Likadant färgsatt är norrsidans läktare och orgelfasad. Orgeln från 1961 kommer från Fredriksborg orgelbyggeri i Hillerød, Danmark.

Koret och koromgången
Korets golv ligger tre steg högre och är belagt med kalksten från 1800-talets förra hälft, avsevärt mer patinerat än golven i övriga kyrkan. Centralt är altaret med det stora Stureskåpet, ett Antwerpenarbete från 1516. Framförvarande tegelaltare nybyggdes 1958-61, med en profilering som skall symbolisera de till bön knäppta händerna. Altarskivan är av Älvdalssandsten. Korets centrala betydelse accentueras av att de fyra inramande valvpelarna har sina tegelmurar frilagda.

Mellan koret och bakomvarande koromgången finns smäckra smidesgaller uppsatta, en lätt men markant avgränsning mot koromgången.

Platsens första kyrka, byggd av gråsten, lär ha tillkommit på 1100-talet. Den kom att ingå i den nuvarande byggnaden som grundlades på 1230-talet. Under de följande tio åren uppfördes murarna, av hårdbränt, mörkrött tegel i munkförband och ryggslutna fogar. Fasaderna blev dekorerade med rundbågsfriser, fönsteröppningarna gjordes troligen rundbågiga och yttertaket spåntäcktes. Kyrkorummet var treskeppigt, okänt om valvslaget eller täckt av trätak. På 1260-talet stod koret färdigt, liksom kyrkans äldsta kända altare, bestående av en marmorskiva på 6 romanska kolonetter. Marmorskivan finns kvar om än förändrad - och fyra av kolonetterna finns magasinerade på Västmanlands läns museum.

I slutet av 1200-talet slogs högre kryss- och stjärnvalv över kyrkorummet, som ersättning för tidigare trätak/lägre slagna valv. De nya valven dekorerades med kalkmålningar, bland annat cirkelornament och kvaderdekorer. Under 1300-talet breddades kyrkan successivt, genom att olika sidokapell lades till på sidoskeppen.

1380 sattes kyrkan i brand av sjörövare. Vid följande återuppbyggnad lades grunden till kyrkans första torn. Det stod förmodligen färdigt omkring 1420, med en hög spira.

Efter att tornspiran störtat vid en storm 1460 följde omfattande reparationer och en stor utbyggnad som förknippats med biskop Lydekas ämbetstid, 1466-87. Domkyrkan förlängdes mot öster och fick dagens halvrunda koromgång. Över sidoskeppen slogs högre valv, dekorerade med vegetativa målningar. Tornet återuppfördes och på dess norra sida utbyggdes lokaler för domkapitlet kapitelhuset. År 1517 fick tornet även en sydlig utbyggnad, där från början ett sidokapell var inrymt. Sedan dess består kyrkans nuvarande yttre omfång. Vid samma tid anskaffades flertalet altarskåp, vilka ännu finns kvar.

Den 29 april 1521 sattes kyrkan än en gång i brand, då danska trupper gjorde ett utfall från Västerås slott. Spiran antändes, likaså yttertaket. Kyrkorummets valv rämnade. Långhusets tak var provisoriskt täckt med halm fram till 1537, då en återuppbyggnad vidtog. De försvagade väggarna bands samman med ankarjärn och bjälkar. Yttertaket fick nya takstolar och spåntäcktes. Även kyrkorummets valv var skadade och måste lagas. Sedan detta skett vitlimmades de, med följden att återstående medeltida dekorationsmålningar doldes. Sannolikt skadades kyrkan även vid stadsbranden 1572. De följande åren finns räkenskapsuppgifter om stora reparationer på fasaderna och i koret. På 1580-talet hade tornet försetts med en hög, blyklädd spira och fyra små hörntorn, vilka ersatte den spira som förlorats 60 år tidigare.

Under biskop Johannes Rudbeckius ämbetstid 1619-1646 och hans efterträdare Olaus Laurelius utbyttes långhustakets spåntäckning och tornets bly successivt mot smidda kopparplåtar. Försvagade murar stabiliserades med järn och nya, större fönster insattes. Fasaderna avfärgades med kopparvitriol, kanske för att dämpa kontrasterna mellan äldre och nyare tegelmurar och skyla över brandskador. I kyrkorummet blev golv omlagda och tre läktare tillkom. År 1659 blev en minnesplatta uppsatt, som en slutpunkt för många års arbeten med att göra kyrkan mer påkostad och representativ.

En stor del av ovan beskrivna gestaltning gick förlorad vid ett blixtnedslag den 9 maj 1691. Då förstördes 1580-talets tornspira och de fyra småtornen, delar av taket och några av kyrkorummets valv. Även delar av inredningen skadades. Yttertaket täcktes tämligen omgående, sedan kung Karl XI engagerat sig och rekvirerat koppar från Falun. Året därpå anbringades en ny takfot och murverken genomgick omfattande lagningar, bland annat murades två valv om helt. Åren 1693-95 restes kyrkans nuvarande tornspira, ritad av Nicodemus Tessin d y. Den fick formen av en hög obelisk, på en underbyggnad av frontoner och en kransgesims prydd med konsoler. I efterhand lagades även tornets murar. Tornspiran var Sveriges högsta ända in till 1880-talet.

Under 1700-talet blev kyrkorummets tegelgolv vartefter utbytt mot kalksten. År 1793 avslutades en stor omläggning av yttertaket och 1798 fick högkoret ett större altare, beklätt med marmorskivor, vilket alltjämt finns kvar fast på annan plats.

Därefter följde en tid av måttliga förändringar, fram till ombyggnaden 1856-61. De väldiga arbeten som följde föranleddes av att hela kyrkan försvagats av sättningar och tidigare bränder. Valv och väggar hade uppförts vid vitt skilda tidpunkter i varierande utförande, vilket gjorde att de samverkade dåligt. Ett annat motiv var estetiskt: En samlad höggotisk katedralsinteriör skulle skapas, motsvarande ett ideal som gångna generationer inte kunna förverkliga på grund av resursbrist. Ombyggnadshandlingarna upprättades av Västeråsarkitekten P J Ekman, men i praktiken kom ansvarige byggledaren Helgo Zetterwall att svara för en stor del av de konstruktiva lösningarna. För att få en konsekvent genomförd katedral revs medeltida murar som verkade avskiljande mellan mittskepp och sidoskepp. De yttre sidoskeppens olika stjärnvalv och tunnvalv ersattes med nuvarande, mer enhetliga valv på knippepelare. Även tvärgångens tio valv slogs på nytt. Sakristian i norra sidoskeppets främre del revs för att ersättas av en ny i tornets södra sidoutbyggnad. Ny bänkinredning i nygotik tillverkades, liksom altarring och predikstol med avancerade sniderier.
Av 1856-61 års yttre förändringar märks i första hand att samtliga fönsteröppningar, förut olika till storlek och form, nu blev likformigt spetsbågiga. Några flyttades för att få symmetri. De 29 nya fönsterbågar som insattes var av gjutjärn, med rutor av omväxlande matt och klart glas. Även norra och södra portarna flyttades till nya lägen. Yttre murarna i tornets södra sidoutbyggnad murades upp på nytt och i denna del av kyrkan inreddes ny sakristia.

Första fullskaliga uppvärmningen tillkom 1877, då domkapitlets sessionssal norr om vapenhuset omvandlades till panncentral. En koleldad kalorifer från Kockums installerades och därifrån drogs varmluftskanaler till kyrkorummet. Elektrisk belysning infördes 1889, finansierad med medel testamenterade av fabrikör Sundin.

Nästa större förnyelse ägde rum 1896-98, efter arkitekt Agi Lindegrens handlingar. Den kan ses som en uppföljning av de arbeten som inte rymdes inom 1856-61 års ombyggnad. Kyrkans sockel borttogs såsom bristfällig och bakomvarande grundmur kompletterades med betong. Sedan uppsattes den nuvarande sockeln av huggna granitblock med slät skråkant. Fasadmurarna var så anfrätta att ca 800 kvadratmeter söndervittrat tegel blev utbytt och nya murfogar anbringades. Norra och södra sidans portaler byggdes om till ett utseende mer överensstämmande med den västra. Portar av ek med järnbeslag nytillverkades.

Av de inre förändringarna 1896-1898 märks i första hand dekorationsmålningar al secco, vilka kom att uppta alla valv- och väggytor. Som förebilder för målningsmotiven tjänade uppländska/västmanländska kyrkomålningar från 1400-talets senare hälft. Syftet var att ge kyrkorummet en mer historisk atmosfär och komma ifrån den monotona prägel som rått sedan 1861. Av samma anledning målades bänkinredningen i starkare färger och glasmålningar tillkom i flera fönster. En ny västläktare murades av tegel och kläddes med skotsk sandsten, samt en balustrad med rosverk i betong. På läktaren installerades ett 40-stämmigt orgelverk (Setterquist) med fasad i nygotik, tillverkad av skuren, laserad furu, orneringar och figurer upplagda med guld.

Ganska snart hamnade 1800-talets byggnadsförnyelse i vanrykte; kritiken gick ut på att rivningarna varit alltför urskillningslösa och att historiska belägg saknades för den katedral som hade åstadkommits. Redan på 1920-talet fanns starka krafter som ville få bort mesta möjliga av 1800-talets gestaltning. Även funktionella aspekter spelade in: centralvärmen som blivit insatt 1877 fungerade dåligt och i mitten av 1950-talet hade betänkligt mycket puts fallit ner från valven.

Vid den stora inre ombyggnaden 1958-61 fick kyrkorummet den karaktär som alltjämt äger bestånd. Arkitekten Erik Lundbergs centrala idé var att åtminstone visuellt återskapa en mer sammansatt interiör, så som den kan ha upplevts före 1856. Den nygotiska gestaltningen behölls bara på den västra läktaren, där Lindegrens målningar finns kvar, liksom det skulpterade kalkstensräcket och orgelns mörkbetsade fasader.

I västra delen var Lundbergs tanke att gestalta kyrkorummet i äldsta tid, med tegelröda väggar sparsamt upplysta av dagsljus. Det röda förstärktes genom att golvet här belades med Älvdalssandsten. I mitten hängdes ett triumfkrucifix från 1200-talet. Mindre kapell för bröllop, dop och vardagsgudstjänster inreddes i västra delens yttre sidoskepp.

Den egentliga församlingskyrkan förlades till kyrkans östra del, där valv och väggar laverades i en gråvit nyans. Ny bänkinredning tillkom, målad med temperafärger i koboltblått. De yttre sidoskeppen kom att bilda en inramning genom att dess golv gjordes några steg högre än i mitten och bänkarna där orienterades i byggnadens längdriktning.

En stor teknisk förnyelse var att kyrkan anslöts till stadens fjärrvärmenät och golvvärmeslingor lades in i de nygjutna undergolven av betong. För att kunna gjuta måste dock många av de gravvalv som fanns under kyrkan rivas.

Sedan den tidigare panncentralen borttagits flyttades kyrkans sakristia dit. Tornets södra sidobyggnad fick istället moderna personallokaler i bottenvåningen och ett nyinrett museum i våningarna ovanför, där betongbjälklag göts.

De yttre förändringarna 1958-61 berörde fönstren, som i flertalet fall fick sina tidigare rutor och sina spröjsverk av gjutjärn ersatta med blyinfattat antikglas. Fönsteröppningarna i västra gavelns sidopartier minskades: från tidigare stora spetsbågar till dagens små, rektangulära.

För historisk händelselista med årtal, händelser och specifika källhänvisningar se bifogad PDF med bifogad händelselista.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Västerås domkyrkas arkiv (VDKA)
F2: 1, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1789-1989
F2: 2, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1830-1991
F2: 3, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1797-1989
F2: 4, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1898-1974
F2: 5, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1691-1814
F5: 1, Domkyrkorestaureringar 1856-1948
F5: 2-7, Domkyrkorestaureringen 1956-1961
F5: 10, Omläggningen av domkyrkans tak 1980-82

Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS):
Bygghandlingar, fakturor, protokoll 1980-1994

Litteratur
Edholm, Dag W: Västerås Domkyrkas orgelverk under 600 år Västerås 1998
Ekström, Gunnar (1): Domkyrkan/Västerås/Svenska stadsmonografier Stockholm 1946, s 103-114/
Ekström, Gunnar (2): Västerås domkyrkas inventarier genom tiderna Västerås 1976/1994
Hahr, August: Västerås domkyrka, beskrivning och byggnadshistorik Västerås 1923
Hammarskiöld, Rolf (1): Västerås domkyrka Nyinredning och yttre renovering 2002/Västmanlands läns museum Kulturmiljöavdelningen Rapport 2002: B17/
Hammarskiöld, Rolf (2): Västerås domkyrka Inre rengöring 2004/Västmanlands läns museum Kulturmiljöavdelningen Rapport 2004: B2/
Henschen, Ingegerd: Västerås domkyrkas gamla högaltare/Västmanlands fornminnesförenings årsskrift XI Västerås 1920, s 25-34/
Lindegren, Agi: Mariakyrkan i Västerås Anteckningar till dess byggnadshistoria Stockholm 1898
Lundberg, Erik: Mariadomen i Västerås/Västerås stiftsbok 1962, s 169-178/
Ramnerö, Bertil: Domkyrkorestaureringen/Västerås stiftsbok 1961, s 171-184/
Sohlberg, Lars Gustaf: Historisk beskrifning över Domkyrkan i Västerås Västerås, tryckt hos T R Björkbom 1834