VÄSTERLÖSA KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
En lockhäll till ett gravmonument från 1000-talet, en sk eskilstunakista, vittnar om att här fanns en invigd kyrkogård och kanske också en träkyrka redan vid denna tid. Dessa tidiga kristna gravmonument med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som har den största koncentrationen i landet. Hällen påträffades på kyrkogården redan 1727 och är placerad i vapenhuset. Under tidig medeltid, sannolikt under 1100-talets senare del, byggdes en kyrka av kalksten och gråsten som bestod av långhus, lägre kor och halvrund absid i öster. Senare tillkom torn i väster. I tornets första våning kan man på kyrkans västgavel se prov på en medeltida murningsteknik med ett fiskbensliknande mönster, sk opus spicatum, som återfinns i Vreta kloster, Hovs och Bankekinds kyrkor. Fönstren var också försedda med glasmålningar av vilka en detalj finns återgiven på en teckning från 1820-talet. Stilen på glasmålningen visar släktskap med glasfragment från Linköpings domkyrka, som utfördes på 1200-talets slut. Under 1200-talets senare del fick kyrkan korsarmar och kring 1400-talet slogs kryssvalv i kyrkorummet. Vid en senare ombyggnad försågs kyrkan med ett rakslutet korparti av långhusets bredd. På 1640-talet byggde Måns Jonsson i Mjölarp en ny tornspira vilken några år senare skadades svårt av åskan och fick därmed återuppbyggas. I mitten av 1700-talet behövdes mer utrymme för den växande församlingen varför tornets nedre östra vägg borttogs och på så sätt sammanfördes med långhuset, ett arbete som utfördes av den byggnadskunnige klockaren Anders Hansson i Kärna. År 1765 (69-70) tillkom klockvåningen och överst tillkom en ny huv byggd av byggmästare Per Andersson i Linköping.

I slutet av 1700-talet var inte kyrkan längre stor nog att rymma församlingen varför man beslutade att riva kyrkan med undantag för tornet. Överintendentsämbetet hade 1788 presenterat ett ritningsförslag på en korsformig centralkyrka som dock avvisades av stämman. Det förslag som antogs var en enkel rektangulär byggnad med halvrunt korutsprång och spånklädda sadeltak i den rådande nyklassicistiska stilen. I stället för ritningens höga, smala spira valde man att behålla Per Anderssons tornspira. Nybyggnaden leddes av länsbyggmästare Casper Seurling åren 1795-96. Predikstolen tillverkades 1797 av den skicklige bildhuggaren Carl Fredrik Beurling (1755-1837?) som var verksam i Norrköping. Han har tillverkat ett 10-tal predikstolar i länet, och anlitades även till andra inredningsarbeten i kyrkor. År 1798 tillkom altartavlan av konstnären Pehr Hörberg föreställande "Christi dödsdom av Pilatus, som tvår sina händer". Pehr Hörberg (1746-1816) var sin tids mest anlitade kyrkomålare. Han har målat 87 altartavlor varav 57 i Östergötland. Motivet är en fri tolkning av Heemskercks altartavla från 1545 i Linköpings domkyrka. Orgeln byggdes 1801 av orgelbyggaren Pehr Schiörlin som även ritade fasaden tillverkad av Anders Malmström i Västra Ny. Orgelverket byttes dock ut 1949. Målarmästare Bengt Frökenberg från Vadstena målade interiören.

På 1850-talet gjordes mindre arbeten vilka främst verkar ha avsett invändigt måleri men sannolikt även insättande av gjutjärnsfönster med dekorativ spröjsning. En större renovering ledd av arkitekt Sven Torgersrud från Linköping, utfördes åren 1907-08. Takens spånbeklädnad ersattes med svartplåt, en dörr togs upp på sakristian, långhusets tunnvalv täcktes med pärlspont med fältindelning och nya öppna bänkar tillkom. Predikstolen flyttades fram och försågs med en ny trappa från koret, en läktarunderbyggnad klädd med pärlspont byggdes och en kvadermönstrad bröstpanel tillkom, likaså målade ramar kring fönster och korbåge. Erik Fant (1889-1954) var en av sin tids ledande restaureringsarkitekter och anlitades till en interiör renovering 1952 som innebar att mycket av senare tiders tillägg avlägsnades, t ex gjutjärnsfönstren, tunnvalvets pärlspont, dekormåleriet på väggar, altarring och läktarbarriär. Bänkinredningen blev åter sluten, trägolvet i koret och gångarna ersattes av kalksten, läktarunderbyggnaden försågs med spegelfält och nya dörrar, jämte nya innerdörrar till sydportalen och vapenhuset samt ommålning av inredningen i brutet vitt och grått. Ingenjör Ture Jangvik har varit ansvarig för de senaste årens restaureringar som har inneburit bl a ny takplåt, fasadomputsning samt framdragning av läktarunderbyggnaden för att ge plats för ett samlingsrum.