Fotografi

Carl Edward Carlson föddes den 24 januari 1891 i Kristdala socken i Kalmar län och emigrerade till Amerika 1912. Han reste via Danmark till Liverpool och den 14 mars 1912 steg han ombord på RMS Celtic för vidare färd mot Amerika. Han hade köpt biljett till Oneida i västra Illinois där hans farbror Aron E Nelson drev en liten farm. Här fick han arbete som lantarbetare och på vintern arbetade han vid järnvägen. Han blev amerikansk medborgare den 1 augusti 1918 och kom att bli en av de många svenskamerikanska soldater som deltog i striderna på västfronten.
Carl Edward Carlson har själv skrivit ner sina minnen från första världskriget, och hans nedtecknade minnen bär vittnesbörd om de stora umbäranden som de unga soldaterna utsattes för, och hur skört livet egentligen är.
Den 5 juni 1917 fick jag order om att anmäla mig för krigstjänst så jag blev inskriven då, men jag fick resa vart jag ville, bara lämna min nya adress. Den 24 januari 1918 fick jag telegram att jag skulle inställa mig för mönstring. Åtta dagar före midsommarafton fick jag order att infinna mig, så då var vi tillsammans med 300 man som hade mönstrat samma dag. Därefter började resan till lägerstället Camp Grant. Vi kom i kvällningen och fick kvällsmat, bruna bönor och fläsk. Jag fick så mycket att det hade räckt till fem man. Sedan fick vi en madrass var som vi fick fylla med halm ute på landet.
Nästa dag skulle vi få vår uniform och sända hem våra civila kläder, sedan blev det exercis dagen därpå. Varmt var det men bondpojkarna de klarade sig bra, men stadspojkarna de stöp av solsting. Vi skulle snabbutbildas, så i augusti reste vi till New York i väntan på överfart till Frankrike. Vi var då 35 000 man, så vi åkte över Atlanten på 18 lastfartyg. Den amerikanska flottan följde oss tills de mötte engelska flottan på halva Atlanten. De skulle skydda oss för tyska u-båtar.
På lastbåt över Atlanten. Vi var 1800 soldater på den båt jag reste med. Vi låg i lastrummet i hängmattor i taket. En morgon var alla sjösjuka utom jag. Alltså 13 sjösjuka, men mat det ville de ha. Så jag gick efter, det var kokta ägg och havregröt. Det blåste så hårt så jag fick slå äggen i havrespannen. Jag måste hålla mig i trossen som var uppbunden och gick ner till mina kamrater och sade: Ät nu!
Så kom vi närmare Irland, så det var kallt på däck. Man fick ha mössan nerdragen över öronen och fältkappan på sig. Så fick vi befallning att vi skulle ta duschen på däck. Ni skall tro att det var kallt att springa upp naken och få saltvatten i ögonen, men det gick. Alla måste ta duschen. Det var en soldat, han kunde inte gå upp. Det kom ett befäl och frågade om han hade tagit duschen, men vi sade nej, han kan inte gå upp. Då sade han, tag av honom kläderna och bär upp honom och vrid på vattnet. Så pekade han på två man att göra det. De gjorde så och bar upp honom och inom två timmar dog han. Det var ju inte klokt att göra så med en så sjuk person, men sådant är soldatlivet och man skulle nog få se mera ledsamheter innan kriget tog slut.
Spanska sjukan
Söndagsmorgonen anlöpte vi Liverpool i England efter 13 dygn. Sedan fick vi ta tåget till Portsmouth och så fick vi ta båt över Engelska kanalen på natten i mörker och anlöpte Le Havre på morgonen, steg på tåget och åkte två dygn till i närheten av Bordeaux. Ni måste tro, vi åkte inte så fint som i USA. Det var inte en sovvagn, utan i en liten godsvagn. 28 man låg på golvet med kläderna på. Värst var det om man måste upp och göra sina behov och försöka komma till den stora skjutdörren och trampa på varandra med de stora spikskorna. Så kom vi då äntligen fram så vi fick lasta av. Då hade vi åkt som djur, men det var ju krig!
Mitt kompani kom till en stor bondgård. Vi fick ligga i ladugården på cementgolvet. Vi var där i fjorton dagar, då bröt spanska sjukan ut. Så utav 265 mannar var vi endast 13 som inte fick den och däribland jag. Så jag tog hand om 17 pojkar i två nätter, gav dem medicin och vatten. Jag fick lägga min arm under nacken och resa upp dem, så de kunde dricka ur flaskan.
Vi var 265 man från början med befäl i kompaniet. Nu var vi bara 13 kvar så vår division blev upplöst och vi som var kvar blev sända upp till fronten för att fylla på luckorna. Ni förstår vid varje anfall blir det förluster så vi fick åka tåg till okända öden. Vi visste inte vart de tog oss.
Till fronten.
Så fick vi ligga i en skog hela dagen. Sedan fick vi gå fyra man till breds. Vi var ju i ett annat regemente nu. Det var gamla soldater som hade varit vid fronten en gång förut. De sade, vi är just komna tillbaka, så nu skall vi väl inte upp igen. Vi visste ingenting, så när det blev mörkt fick vi gå igen fyra till breds. När vi hade gått cirka tre timmar, ny order två man till breds, sedan ett tag därefter en och 20 steg emellan. Vi gick tills vi kom till djupa diken och då hoppade tre soldater upp och jag och två kamrater fick hoppa ner istället. Det var ett dike sex meter långt, vatten och gyttja halvvägs till knäna. Vi hörde några kanonskott ibland. Detta hände klockan tre på morgonen. Sedan kom ett befäl och frågade hur vi hade det. Han sade ni är ju tre man här, var är den tredje? Han har lagt sig i ett hörn. Här får ingen sova för detta är första stridslinjen! Det är 200 meter till tyskarna, men det är lugnt här, vi ska bara hålla linjen om tyskarna kommer, tröstade han oss med.
Det var som en hade fått en spann kallt vatten på ryggen. Vi trodde att vi var på andra linjen. Det var rätt lugnt den första natten, men det skulle bli värre. Då en natt skulle vi storma tyskarnas linje, men tyskarna började med sina kanoner bombardera istället, så det kom ett befäl springande med en rapport. Tyskarna kommer, bara skjut och sväng gevären höger och vänster så att det blir korseld. De kunde inte ta oss, utan vi kunde hålla vår linje, men vi hade lidit stora förluster.
Vi förlorade 180 man och många var sårade. När vi kom till fronten var vi 265 man och efter sju dygn var vi 76 kvar och de fem sista dagarna ingen mat och ingen sömn. När vi blev avlösta på natten fick vi språngmarsch, men när vi hade sprungit ett stycke så orkade inte jag och min kompis längre. Vi lades oss på marken, men när vi hade legat ett tag så fick vi nya krafter igen och vi kom ifatt resten av kompaniet. I gryningen fick vi ligga i ett stall där tyskarna haft hästar. Det var omkring en meter djup hästgödning där. Vi fick lite mat och vi hade ju en liten tältduk som vi bredde ut på gödningen och så sade befälet, nu får ni sova så länge ni vill! Vi sov i ett och ett halvt dygn. Jag tror inte jag har sovit så skönt varken förr eller senare. Sedan blev det att fortsätta vidare bakåt tills vi kom till riktiga skyttegravar. Det var reservlinjen. Där fick vi vila i åtta dagar. Under den tiden skulle vårt kompani kompletteras till full styrka, alltså 265 man.
Jag var på första linjen fyra omgångar alltså 28 dagar och det räckte. Men tänk jag blev bevarad och sitter nu här och skriver, är inte det ett underverk?
Efter de hårda striderna, bl.a. i den s.k. Meuse-Argonne offensiven, som divisionen deltagit i, kallade general Pershing den 28:e divisionen sin Iron Division. Den blev också känd som "The Keystone Division" efter den röda kilformade hörnstenen som divisionen antog som sin symbol.
Carl Edward Carlson återvände till Sverige 1930 och tog över föräldragården i Kristdala. Han gifte sig och fick döttrarna Irene och Ingrid. De uppmanade honom att skriva ner sina upplevelser, men först i slutet av 1960-talet kände han sig redo att teckna ner sina minnen från kriget. Carl Edvard Carlson dog i december 1984.
Detta fotografi togs när Carl Edward och de andra soldaterna förbereder sig till att återvända till U.S.A. från Bagneux, Frankrike. Den 1 maj 1919 klev de på båten och tio dagar senare landsteg de i Philadelphia.