GAMLA MAREOGRAFEN I RATAN

Förutsättningarna för den tidiga bebyggelsen i Ratan är den naturliga hamn som bildas genom det skyddade läget innanför ön Rataskär (Båkskäret). Ratan hade sin storhetstid under 1700-talet, sedan platsen 1767 blev stapel-hamn för Övre Norrlands städer. Ratan var en av de platser längs östkusten där man under 1700-talet kunde konstatera en "Wattuminskning" och för att mäta minskningen höggs märken in i klipporna runt hamnen.

Att sedan mareografer, vattenståndsmätningsstationer med registrerande apparatur, skulle börja byggas bestämdes genom kungligt brev den 24 okto-ber 1885. Beslutet togs efter en framställan från Kejserliga Tyska Ministeri-et i Stockholm den 25 oktober 1883, där det framkom att gjorda vattenmät-ningar vid Preussiska kusten "syntes hafva ådagalagt tillvanan af en bestämd lag för Östersjöns medelvattenhöjd och enär det således vore af högt vetenskapligt intresse att denna fråga vunne en fullständig lösning genom dylika undersökningar af medelvattenhöjdens förhållande längs de Danska och Svenska kusterna, sådana nivelleringsarbeten och vattenhöjdobservatio-ner måtte varda utförda, inhemtat utlåtande härom af Kongl. Vetenskapsakademien, Befälhafvaren för Generalstaben och Styrelsen öfver Nautiska-Meteorologiska byrån, hvilka sammanstämmande ansett det vara af veten-skapligt intresse, att en fullständig lösning af frågan om Östersjöns medelvattenstånd måtte ernås".

Mareograferna uppfördes av dåvarande Nautisk-Meteorologiska Byrån (bil-dad 1878). De fyra första mareograferna byggdes 1886. Dessa var placerade vid Varberg, Ystad, Kungsholmsfort utanför Karlskrona och vid Landsort. Nästa mareograf placerades på Skeppsholmen i Stockholm år 1889. Först därefter kom Norrland på tur, med mätningsstationerna på Björns fyr utan-för Gävle samt Ratan i Västerbotten. Mareografen i Ratan byggdes 1891 och mätningarna kom igång den 24 oktober 1891.

Vid den tiden låg mareografen ute i vattnet. För att vid högvatten kunna nå mareografen torrskodd byggdes en landgång på bockar från fasta land och fram till entrédörren. Genom landhöjningen och uppfyllningar samt förlängning av kajen, ligger nu anläggningen på land, men står fortfarande i förbindelse med vattnet genom en urschaktad kanal. Markområdet till mareografen såldes till staten 1891 av kapten Oscar Röse, ägare till fastigheten Gransjö 1A. Han skötte också vattenståndsavläsningarna fram till sin död 1919. Det höga stenfundamentet uppfördes av byggmästaren S. Svensson från Umeå och observationshuset uppfördes av byggmästaren Jonsson från Ratan.

Samtliga äldre mareografer tycks vara uppförda efter samma ritningar. Inga ursprungliga ritningar har dock kunnat återfinnas i arkivmaterialet efter Nautisk-Meteorologiska Byrån på Krigsarkivet eller i efterträdaren SMHI:s arkiv. Vem som är upphovsman till mareografbyggnadernas utformning har inte kunnat klarläggas.

Samma typ av instrument användes till byråns mareografer, åtminstone de första åren. Registreringsapparaterna, dock utan bord och ur, tillverkades av mekanikus F. J. Lemcke, Stockholm. Uren till byråns apparater tillverkades av urmakaren Tornberg i Stockholm. Borden med tillhörande urfodral tillverkades vid Bergsunds Mekaniska verkstad i Stockholm. Där tillverkades även de barriärer av järn som skyddade flottörens stång.

Vintertid värmdes från början mätningsstationerna upp med fotogenlampor, dels för att skydda apparaten mot köld, dels för att undvika alltför hög luft-fuktighet som kunde orsaka att papperet, som apparaten ritade ut vatten-ståndskurvan på, slog sig. Från andra platser i landet omvittnas att fotogenlampornas ljus även tjänade som riktmärken för fiskare och båtfarare.

År 1940 drogs elektrisk ström till mareografen i Ratan för belysning och uppvärmning. El-utrustningen från denna tid finns kvar i byggnaden, men matarledningen är demonterad. 1941 kläddes innerväggarna och innertaket i mätrummet med porösa träfiberskivor.

Den ursprungliga registreringsapparaten som krävde pappersbyte varje dygn, byttes i början av 1950-talet ut mot en modernare med 31-dygnsdiagram. Strax efteråt installerades telefonsvarande avläsning. Denna modernare utrustning demonterades när mareografen togs ur bruk. Detta skedde 1963-64 då en ny mareograf byggdes på Ledskär, 600 m söder om den gamla. Landhöjningen hade då medfört att den gamla mareografen ej längre kunde registrera lägsta vattenstånd.

År 1969 överläts den gamla mareografbyggnaden till dåvarande Bygdeå kommun (som senare slogs samman med Robertsfors kommun). Mareografen renoverades i början av 1970-talet och den senaste renoveringen utfördes sommaren 2003 i samråd med Länsstyrelsen (se rapport, dnr 434-15308-2003). Genom SMHI:s försorg kompletterades den gamla mätutrustningen under våren 2004 med urverk och skrivartavla av den typ som ursprungligen användes.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västerbottens län, 2007-06-20, Dnr 432-9702-2004

Förutsättningarna för den tidiga bebyggelsen i Ratan är den naturliga hamn som bildas genom det skyddade läget innanför ön Rataskär (Båkskäret). Ratan hade sin storhetstid under 1700-talet, sedan platsen 1767 blev stapel-hamn för Övre Norrlands städer. Ratan var en av de platser längs östkusten där man under 1700-talet kunde konstatera en "Wattuminskning" och för att mäta minskningen höggs märken in i klipporna runt hamnen.

Att sedan mareografer, vattenståndsmätningsstationer med registrerande apparatur, skulle börja byggas bestämdes genom kungligt brev den 24 okto-ber 1885. Beslutet togs efter en framställan från Kejserliga Tyska Ministeri-et i Stockholm den 25 oktober 1883, där det framkom att gjorda vattenmät-ningar vid Preussiska kusten "syntes hafva ådagalagt tillvanan af en bestämd lag för Östersjöns medelvattenhöjd och enär det således vore af högt vetenskapligt intresse att denna fråga vunne en fullständig lösning genom dylika undersökningar af medelvattenhöjdens förhållande längs de Danska och Svenska kusterna, sådana nivelleringsarbeten och vattenhöjdobservatio-ner måtte varda utförda, inhemtat utlåtande härom af Kongl. Vetenskapsakademien, Befälhafvaren för Generalstaben och Styrelsen öfver Nautiska-Meteorologiska byrån, hvilka sammanstämmande ansett det vara af veten-skapligt intresse, att en fullständig lösning af frågan om Östersjöns medelvattenstånd måtte ernås".

Mareograferna uppfördes av dåvarande Nautisk-Meteorologiska Byrån (bil-dad 1878). De fyra första mareograferna byggdes 1886. Dessa var placerade vid Varberg, Ystad, Kungsholmsfort utanför Karlskrona och vid Landsort. Nästa mareograf placerades på Skeppsholmen i Stockholm år 1889. Först därefter kom Norrland på tur, med mätningsstationerna på Björns fyr utan-för Gävle samt Ratan i Västerbotten. Mareografen i Ratan byggdes 1891 och mätningarna kom igång den 24 oktober 1891.

Vid den tiden låg mareografen ute i vattnet. För att vid högvatten kunna nå mareografen torrskodd byggdes en landgång på bockar från fasta land och fram till entrédörren. Genom landhöjningen och uppfyllningar samt förlängning av kajen, ligger nu anläggningen på land, men står fortfarande i förbindelse med vattnet genom en urschaktad kanal. Markområdet till mareografen såldes till staten 1891 av kapten Oscar Röse, ägare till fastigheten Gransjö 1A. Han skötte också vattenståndsavläsningarna fram till sin död 1919. Det höga stenfundamentet uppfördes av byggmästaren S. Svensson från Umeå och observationshuset uppfördes av byggmästaren Jonsson från Ratan.

Samtliga äldre mareografer tycks vara uppförda efter samma ritningar. Inga ursprungliga ritningar har dock kunnat återfinnas i arkivmaterialet efter Nautisk-Meteorologiska Byrån på Krigsarkivet eller i efterträdaren SMHI:s arkiv. Vem som är upphovsman till mareografbyggnadernas utformning har inte kunnat klarläggas.

Samma typ av instrument användes till byråns mareografer, åtminstone de första åren. Registreringsapparaterna, dock utan bord och ur, tillverkades av mekanikus F. J. Lemcke, Stockholm. Uren till byråns apparater tillverkades av urmakaren Tornberg i Stockholm. Borden med tillhörande urfodral tillverkades vid Bergsunds Mekaniska verkstad i Stockholm. Där tillverkades även de barriärer av järn som skyddade flottörens stång.

Vintertid värmdes från början mätningsstationerna upp med fotogenlampor, dels för att skydda apparaten mot köld, dels för att undvika alltför hög luft-fuktighet som kunde orsaka att papperet, som apparaten ritade ut vatten-ståndskurvan på, slog sig. Från andra platser i landet omvittnas att fotogenlampornas ljus även tjänade som riktmärken för fiskare och båtfarare.

År 1940 drogs elektrisk ström till mareografen i Ratan för belysning och uppvärmning. El-utrustningen från denna tid finns kvar i byggnaden, men matarledningen är demonterad. 1941 kläddes innerväggarna och innertaket i mätrummet med porösa träfiberskivor.

Den ursprungliga registreringsapparaten som krävde pappersbyte varje dygn, byttes i början av 1950-talet ut mot en modernare med 31-dygnsdiagram. Strax efteråt installerades telefonsvarande avläsning. Denna modernare utrustning demonterades när mareografen togs ur bruk. Detta skedde 1963-64 då en ny mareograf byggdes på Ledskär, 600 m söder om den gamla. Landhöjningen hade då medfört att den gamla mareografen ej längre kunde registrera lägsta vattenstånd.

År 1969 överläts den gamla mareografbyggnaden till dåvarande Bygdeå kommun (som senare slogs samman med Robertsfors kommun). Mareografen renoverades i början av 1970-talet och den senaste renoveringen utfördes sommaren 2003 i samråd med Länsstyrelsen (se rapport, dnr 434-15308-2003). Genom SMHI:s försorg kompletterades den gamla mätutrustningen under våren 2004 med urverk och skrivartavla av den typ som ursprungligen användes.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västerbottens län, 2007-06-20, Dnr 432-9702-2004

Förutsättningarna för den tidiga bebyggelsen i Ratan är den naturliga hamn som bildas genom det skyddade läget innanför ön Rataskär (Båkskäret). Ratan hade sin storhetstid under 1700-talet, sedan platsen 1767 blev stapel-hamn för Övre Norrlands städer. Ratan var en av de platser längs östkusten där man under 1700-talet kunde konstatera en "Wattuminskning" och för att mäta minskningen höggs märken in i klipporna runt hamnen.

Att sedan mareografer, vattenståndsmätningsstationer med registrerande apparatur, skulle börja byggas bestämdes genom kungligt brev den 24 okto-ber 1885. Beslutet togs efter en framställan från Kejserliga Tyska Ministeri-et i Stockholm den 25 oktober 1883, där det framkom att gjorda vattenmät-ningar vid Preussiska kusten "syntes hafva ådagalagt tillvanan af en bestämd lag för Östersjöns medelvattenhöjd och enär det således vore af högt vetenskapligt intresse att denna fråga vunne en fullständig lösning genom dylika undersökningar af medelvattenhöjdens förhållande längs de Danska och Svenska kusterna, sådana nivelleringsarbeten och vattenhöjdobservatio-ner måtte varda utförda, inhemtat utlåtande härom af Kongl. Vetenskapsakademien, Befälhafvaren för Generalstaben och Styrelsen öfver Nautiska-Meteorologiska byrån, hvilka sammanstämmande ansett det vara af veten-skapligt intresse, att en fullständig lösning af frågan om Östersjöns medelvattenstånd måtte ernås".

Mareograferna uppfördes av dåvarande Nautisk-Meteorologiska Byrån (bil-dad 1878). De fyra första mareograferna byggdes 1886. Dessa var placerade vid Varberg, Ystad, Kungsholmsfort utanför Karlskrona och vid Landsort. Nästa mareograf placerades på Skeppsholmen i Stockholm år 1889. Först därefter kom Norrland på tur, med mätningsstationerna på Björns fyr utan-för Gävle samt Ratan i Västerbotten. Mareografen i Ratan byggdes 1891 och mätningarna kom igång den 24 oktober 1891.

Vid den tiden låg mareografen ute i vattnet. För att vid högvatten kunna nå mareografen torrskodd byggdes en landgång på bockar från fasta land och fram till entrédörren. Genom landhöjningen och uppfyllningar samt förlängning av kajen, ligger nu anläggningen på land, men står fortfarande i förbindelse med vattnet genom en urschaktad kanal. Markområdet till mareografen såldes till staten 1891 av kapten Oscar Röse, ägare till fastigheten Gransjö 1A. Han skötte också vattenståndsavläsningarna fram till sin död 1919. Det höga stenfundamentet uppfördes av byggmästaren S. Svensson från Umeå och observationshuset uppfördes av byggmästaren Jonsson från Ratan.

Samtliga äldre mareografer tycks vara uppförda efter samma ritningar. Inga ursprungliga ritningar har dock kunnat återfinnas i arkivmaterialet efter Nautisk-Meteorologiska Byrån på Krigsarkivet eller i efterträdaren SMHI:s arkiv. Vem som är upphovsman till mareografbyggnadernas utformning har inte kunnat klarläggas.

Samma typ av instrument användes till byråns mareografer, åtminstone de första åren. Registreringsapparaterna, dock utan bord och ur, tillverkades av mekanikus F. J. Lemcke, Stockholm. Uren till byråns apparater tillverkades av urmakaren Tornberg i Stockholm. Borden med tillhörande urfodral tillverkades vid Bergsunds Mekaniska verkstad i Stockholm. Där tillverkades även de barriärer av järn som skyddade flottörens stång.

Vintertid värmdes från början mätningsstationerna upp med fotogenlampor, dels för att skydda apparaten mot köld, dels för att undvika alltför hög luft-fuktighet som kunde orsaka att papperet, som apparaten ritade ut vatten-ståndskurvan på, slog sig. Från andra platser i landet omvittnas att fotogenlampornas ljus även tjänade som riktmärken för fiskare och båtfarare.

År 1940 drogs elektrisk ström till mareografen i Ratan för belysning och uppvärmning. El-utrustningen från denna tid finns kvar i byggnaden, men matarledningen är demonterad. 1941 kläddes innerväggarna och innertaket i mätrummet med porösa träfiberskivor.

Den ursprungliga registreringsapparaten som krävde pappersbyte varje dygn, byttes i början av 1950-talet ut mot en modernare med 31-dygnsdiagram. Strax efteråt installerades telefonsvarande avläsning. Denna modernare utrustning demonterades när mareografen togs ur bruk. Detta skedde 1963-64 då en ny mareograf byggdes på Ledskär, 600 m söder om den gamla. Landhöjningen hade då medfört att den gamla mareografen ej längre kunde registrera lägsta vattenstånd.

År 1969 överläts den gamla mareografbyggnaden till dåvarande Bygdeå kommun (som senare slogs samman med Robertsfors kommun). Mareografen renoverades i början av 1970-talet och den senaste renoveringen utfördes sommaren 2003 i samråd med Länsstyrelsen (se rapport, dnr 434-15308-2003). Genom SMHI:s försorg kompletterades den gamla mätutrustningen under våren 2004 med urverk och skrivartavla av den typ som ursprungligen användes.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västerbottens län, 2007-06-20, Dnr 432-9702-2004