ALLMOGENS TID
Att lägga vardagen till rätta
Hur man upplevde tid är kanske den tydligaste representanten för de förändringar som utmärkte det industrialiserade samhället. En cyklisk tidsuppfattning ersattes med en linjär. Individuell tid fick lämna plats för gemensam tid. Dygnet delades upp i arbetstid och fritid. Museerna var en del av förändringen då samlingar illustrerade historien, med tydligt fokus på utveckling.
1800-talet och den romantiserade historien förmedlade ofta bilder av ”det gamla livet” som ett stilla och gott liv. För kulturer som lever i och av naturen blir den cykliska tidsuppfattningen den givna. Människor föds, lever och dör. Generationer avlöser varandra. Det första mötet med en linjär tidsuppfattning var troligen genom kyrkan. Tiden pekade i en riktning, mot den yttersta dagen, då allt skulle ta slut. Kyrkan kallade med klockringning på församlingen vid bestämda tider på året och i veckan. Samtidigt liknande kyrkoåret med sina återkommande traditioner böndernas eget arbetsår.
Vällingklockor började ringa på landsbygden och markerade gränsen mellan arbete och fritid. I den industrialiserade staden signalerade fabriksvisslor, mekaniska ur på rådhus och järnvägsstationer och inte minst stämpelklockorna att tid var pengar. Arbetet började på bestämda klockslag. Lön betalades ut efter antal arbetade timmar. I den nya tiden fostrades människan att samverka med maskinerna och deras start och stopp. Punktlighet blev en dygd; disciplin ett hedersord.
Nya ritualer skapades i den nya linjära tiden. Årliga festligheter fick stå tillbaka för företeelser som markerade att tiden går, som födelsedagar, examensfester, silver- och guldbröllop och andra jubileer. Skolan blev en viktig plats för att fostra det uppväxande släktet in i det framtidsinriktade samhället. Livsresan som en karriär befäste den linjära tidsuppfattningen.