Kyrkorummets nuvarande karaktär är till största del samtida med ombyggnaden från 1850-talet; det är ett fulländat exempel på den svenska empirens arkitektur och inredning. Det präglas även i begränsad omfattning av åtgärder som genomfördes i samband med 1930- och 1970-talens renoveringar, i synnerhet beträffande läktaren och utrymmen under denna, koret, färgsättningen och bänkinredningen.
Kyrkorummet är treskeppigt och mittskepp täcks av ett tunnvalv som bärs av åtta doriska pelare, sidoskeppen har platta tak. Kyrkorummet avslutas i öster med en halvcirkelformat korabsid med kupolvalv. Kolonnaden bildar en pelaromgång bakom koret; framför korfönstren ovanför sakristian. Bakom koret och kolonuppställningen, på koromgångens plats, är sakristian inredd. Koret och sakristian får sitt dagsljus via fem högt sittande fönster i absiden. Sakristians tak delar fönstren på höjden. De ursprungliga korfönstren med glasmålningar återinsattes på 1970-talet. Mittfönstret har en triangel med strålar, treenighetens symbol.
Nuvarande färgsättning är en följd av 1970-talets renovering, då mittskeppet och koret färg-sattes i vitt och sidoskeppen i rosa. Korvalvet fick en blå kulör, typisk för empiren, som även återkommer i balkarnas utsmyckning. Förlagan till kulören hämtades från originalritningen, den hade dock inte tidigare tillämpats. Samma kulör återkommer i predikstolens ryggdraperi från 1853, vilket var övermålat men återskapades samtidigt. Även ljuskronornas valvrosetter fick samma färgsättning. Kolonnernas kapitäl i koret förgylldes och altarringen fick troligen då sin rödbruna färgsättning.
I samband med renoveringen inreddes ett sidokor i södra sidoskeppet. Det medeltida altarskåpet flyttades dit och uppställdes mot östra gavelväggen, framför sakristians södra ingång som därmed blockerades. Skåpet är uppställt över ett nytt enkelt altarbord av trä.
Fram till 1761 tycks läktaren endast ha förekommit över vapenhuset i tornet. Den tillbyggdes då på norra sidan (kvinnosidan) fram till första fönstret i långhuset och på södra sidan (mans-sidan) till andra fönstret. En ombyggnad av läktaren genomfördes i samband med tillkomsten av det nya långhuset på 1850-talet och ett nytt orgelverk placerades på läktaren. I samband med restaureringen på 1930-talet ombyggdes läktaren. Bänkinredningen förnyades och ändrades på 1970-talet. Samtidigt inreddes utrymmen under läktaren, bl.a. brudkammare, och en glasad dörr insattes i förlängningen av mittgången. Även sidoingångarna fick vindfång med inglasade dörrar.
Kyrkorummet har brädgolv under bänkkvarteren. Gångar samt ytan framför koret och det, förhöjda koret i absiden har beläggning av kalksten.
Sakristian är inredd bakom koret. Den har ingångar med spegeldörrar på varje sida om koret, i sidoskeppens östra gavlar; södra ingången skyms numera av sidokorets altaruppsats. En trappa, på norra sidan, leder från sakristian upp till korets pelaromgång. Sakristian fick ny inredning på 1960-talet och inrymmer numera diverse utrymmen som pentry, toalett, kapprum samt förvaringsutrymmen för textilier och förbrukningsmateriel.
Vapenhuset är förlagt till det medeltida tornets nedre del och är täckt av ett stjärnvalv. Ursprungligen utgjorde nuvarande vapenhus mittskeppets västra travé. Redan före 1700-talets mitt uppfördes en läktare under valvet, med öppning i öster mot långhuset. På 1930-talet revs läktardelen över vapenhuset och valvet frigjordes. Vapenhuset har ett murat altare uppfört mot norra väggen, stengolv av kalkstensplattor, vindfång med inglasade dörrar mot västra porten samt en påkostad dörrinramning i empirestil med blåa marmoreringar i öster mot långhuset.
Inredning och inventarier
Kyrkans inredning är till största del samtida med ombyggnaden av långhuset på 1850-talet. En del äldre inventarier har dock omplaceras efteråt på nya platser i kyrkan. Inredningen har även senare i viss mån förnyats och kompletterats i samband med restaureringarna på 1930- och 1970-talen.
Inför återinvigningen 1853 förnyades altarbord, altarkors, altarring, nummertavlor och predikstol. De tillverkades i Västerås, hos den kända fabrikören O.A. Dahlman som anlitade bildhuggare Blomgren för att utföra träsniderierna till dessa samt för utsmyckningen av orgeln. Timglaset på predikstolen skänktes till kyrkan 1764. Den nya inredningen i empirestil är tidstypiskt med sina förgyllda liturgiska attribut och snidade detaljer.
Kyrkans äldsta altarskåp hänger numera i södra sidoskeppet. Det är ett flamländskt arbete från omkring 1500. Det överfördes 1888 till Statens Historiska Museum men återbördades till kyrkan 1931, och placerades då över högaltaret. Det fick sin nuvarande plats vid renoveringen 1979.
I samband med installationen 1769 av en ny kororgel ombyggdes kyrkans altaruppsats. Altar-tavlan som tillhörde denna hänger numera över altaret i vapenhuset. Den föreställer Nattvarden och bär även text som anknyter till den forna kororgeln.
Altaret och krucifixet i sakristian är utförda 1945 av Dal Edvin från Norberg. Han skapade även 1958 krucifixet i vapenhuset.
Dopfunten av sten utfördes år 1670 av Michael Hack (troligen son till Simon). Endast skålen och foten är ursprungliga, medan den bärande pelaren rekonstruerades år 1931, då dopfunten återfanns på kyrkvinden.
Kyrkorummet har åtta bänkkvarter, fyra i kyrkans mittskepp samt två vardera i sidoskeppen. Nuvarande utförande och indelning är en följd av 1970-talets upprustning. Sidogångarna flyttades då från väggarna till kolonnradernas och bänkarna i sidoskeppen ställdes mot de yttre väggarna. De slutna bänkarna ansluter till 1850-talets färgsättning. De är målade i grått med förgyllda profiler, korvalvets blå kulör återkommer även i bänkarnas inre färgsättning.
Kyrkans äldsta ljuskronor är från 1600-talet. Den första ljuskronan i mittgången, räknat från koret, är från omkring 1660. Den andra i ordningen skänktes 1667, den tredje är ett 1700-talsarbete från Skultuna och den sista, längst bak i gången donerades 1852 i samband med kyrkans ombyggnad. Mellan kolonnerna hänger ljuskronor i barockstil med okänd datering. Övriga ljusarmaturer härstammar från de senaste restaureringarna, kronan i vapenhuset från 1931 och lampetterna som ritades av Lars Holmer från 1979.
Läktaren bärs av flera kolonner, några är numera inbyggda i inredningen som skapades under denna. Den nås genom två sidotrappor uppställda mot långhusets västra vägg. Läktaren bär ett orgelverk, bänkar och förvaringsutrymmen. Den har ett framskjutande och avrundat mittparti. Läktarbarriären har rektangulära marmorerade speglar, sandfärgat listverk och musikens symboler i förgyllt snideri på mittspegeln.
En orgel omnämns redan under 1500-talet men under början av nästa sekel verkar kyrkan har saknat sådan. Ett fast orgelverk anskaffades 1656, en s.k. dubbelt regal" som inköptes från Storkyrkan (i Stockholm). I juni 1760 diskuteras anskaffandet av ett orgelverk då ett sådant saknas, vilket tyder på att kyrkan blev utan orgel i ett senare skede. År 1769 uppfördes Söderström & Swahlberg en kororgel som inbyggdes i altaruppsatsen. I samband med ombyggnaden av kyrkan på 1850-talet förnyades orgelverket. Den nya orgeln med en tidsenlig fasad i empirestil placerades på västläktaren. Den byggdes av J.G. Ek och hade 10 stämmor i manualen och fyra i pedalen. I samband med renoveringen av kyrkan i början på 1930-talet blev Eks orgel om- och tillbyggd av A. Magnusson, den fick då 32 stämmor, men den rikt ornamenterade orgelfasaden bevarades. Ett spelbord från 1800-talets orgel bevaras på läktaren.
År 1970 anskaffades nuvarande kororgel, som är byggd av Bruno Christensen.
Kyrkan har tre klockor. Storklockan är omgjuten fyra gånger, senast 1826 medan mellan-klockan är från 1742. Lillklockan, kyrkans äldsta, omtalas först 1576 men är omgjuten 1677.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
