Kiruna kyrka

Kiruna kyrka byggdes efter Gustaf Wickmans ritningar och stod klar 1912. Skulptören Christian Eriksson har utfört takets förgyllda skulpturer och den skurna gavelreliefen ovanför entrén. Dörrarnas smide är utfört av Ossian Elgström.
Kyrkan är byggd med en triangel som grundform i sektion, där taket är neddraget till marknivå på fram- och baksida, medan ett strävsystem stöttar längs övriga sidor. En lägre flygel (för samlingssal) med valmtak och avskurna hörn, skjuter snett ut från sydöstra hörnet. Kyrkans branta tak är korsröstat och röstenas stora, triangelformade fönsterpartier bildar en väldig lanternin som släpper in ljus från fyra väderstreck. I gavelspetsarna sitter små, förgyllda spiror och över korsmitten
rider en takryttare med kyrktupp på en smal spira. På nedre takfallet står tolv gyllene skulpturer som symboliserar olika sinnesstämningar. Vid huvudentrén och på baksidan bryts taket av gavelpartier över vapenhus och kor.
Bottenvåningens små fönster har ett liggande format, medan lanterninens fönsterpartier har en stark vertikalverkan. På sidorna bryts takfallet av långsmala, raka takkupor under lanterninen. Huvudentréns breda, svartmålade portar har kraftfulla, smidda beslag inspirerade av fornnordiskt formspråk och en samisk symbolvärld. Gaveln ovanför porten bär en skuren fasadrelief med en Gudsbild över tre figurgrupper föreställande nybyggare, samer och framtiden. Kyrkan står på en grovhuggen granitsockel och har vackra, breda entrétrappor i finhuggen granit, längs sidorna infogade i strävsystemet. Tak och väggar inklusive strävpelare är enhetligt spåntäckta och rödfärgade, mot det röda glimmar de förgyllda skulpturerna och fönstrens tunna, vitmålade spröjsverk.

Kyrkorummet har centralkyrkans grundplan. Det kvadratiska mittrummet separeras visuellt från koret och de lägre sidoskeppen av pelare som löper genom de med blindarkader antydda gallerivåningarna, ända upp till lanterninen. De höga pelarna är sammansatta av fyrkantsvirke hopbundet med bandjärn. I sidled är pelarna förbundna av hammarband i flera nivåer. Hammarbandens funktion är att stabilisera konstruktionen och de fångar också in takstolens horisontella bjälkar. Det nedre hammarbandet ger sken av att vara bjälklag för en mellanvåning, här sitter mjukt skurna
draperingar som utfyllnader i vinkeln mellan pelare och `bjälklag´ och
ovanpå `mellanvåningens´ rundbågearkad står ett galleri av små, hoptryckta valv. Mittemot koret bildas en riktig mellanvåning för orgelläktaren bakom arkaden, där orgelfasadens knippen av blanka pipor skjuter ut genom valvbågarna.
Över öppningen mot koret formas ett kantigt valv av den spännbock som ersätter de pelare som utelämnats för att öppna koret mot rummet. Koröppningen flankeras av dekorativt skurna gallerskärmar, i underkant utformade så att de bildar flacka valvbågar över korskranket.
Takstolen ligger helt öppen och utgör en del av rummets arkitektur. Under lanterninen bildar de korsande bindbjälkarna ett rutnät och under sidoskeppens sluttande tak utvecklas takstolen till ett dekorativt fackverk, med skuren dekor i svicklarna.
Kyrkan har ett fernissat brädgolv och enkelt panelade väggar och tak, där den bärande konstruktionen tecknar sig utanpå panelen. Sidoskeppens fönster med sitt gröntonade glas sitter högt och tätt. Tillsammans med takkupans långsmala fönster ger de intryck av fönsterband i två etager. Dörrarna har rombiska speglar med profilhyvlad panel - mellan kyrksal och vapenhus utförda som pardörrar. Dörr- och fönsteromfattningar är figursågade med utskurna dekorstämplar.
Wickman ritade också den fasta inredningen, som är ett med kyrkans arkitektur. Hela interiören går i dova toner med rummets enhetligt brunlaserade ytor som anspelar på tjärat trä, och bänkarnas dova blå kulör. Bänkinredningen är indelad i kvarter med öppna bänkrader där de figursågade gavlarna fått skurna dekorstämplar med samiska influenser.
Predikstolen hänger under en kupolformad baldakin i SÖ hörnet av det öppna mittrummet.
Det grunda, breda koret är rakavslutat och avskiljs till ett eget rum med hjälp av de ovan beskrivna gallerskärmarna och ett lågt korskrank, men också genom att det är höjt tre steg över församlingsdelen. Medan församlingsdelen karaktäriseras av enkelt bearbetade, matta ytor, har koret en blankpolerad boisering med växlande rakt och skråställt ramverk kring pannåer med tät räffeldekor. Även ramverket är dekorerat med geometriska mönster. Kring altarnischen står utsirade hörnstolpar med övre delen skuren i vertikalt böljande form. Korets boisering och den liturgiska inredningen predikstol, altare med rundel, korskrank mm - är dekorerat enligt samma program med spegelpannåer i ramverk och skuren, geometrisk dekor. De böljande stolparna går igen i korskranket och i gallerskärmarna ovanför skranket.
Mot korets mörka, blanka trä skimrar den ljusa altartavlan, målad av prins Eugen. Tavlan föreställer ett stiliserat landskap med en solbelyst lövdunge i ett öppet landskap. Dess ljusa toner och starka djupverkan gör den till rummets centrala blickfång.
Som motvikt till att altartavlan inte har något uttalat religiöst motiv, står en liten skulptur på altaret. Altarskulpturen som föreställer en grupp bedjande samer kring ett gyllne kors, är skuren
av Christian Eriksson, som även utfört den St.Göran och draken-skulptur som skänktes till kyrkan av skulptören och disponent Lundbohm.
Lanterninen ger ett flödande överljus som poängterar rummets rymd och arkitektur. När dagsljuset inte räcker till lyses mittrummet upp av stora strålknippeformade ljuskronor, över sidoskeppen och i vapenhuset hänger enkla, kantiga koppartrattar.
Samlingssalen och sakristian får båda sin karaktär av takens form och fantasifulla träarbete.