Medikamentdosa i fem avdelningar, lackerad i svart, med blommor i guld.
Medicinbehållare (medicindosa, på japanska inro), av trä med blank, svart lack och dekor i form av nashiji (engelsk term aventurinlack; dekor i form av mindre flingor av guld), togidashi maki-e samt kirigane (större fyrkanter). Motiv av ume-blommor (besläktad med plommon).
Inro-dosor består av en eller oftast flera avdelningar med lock överst, målet var att skapa en lufttät miljö för innehållet. Ursprungligen användes dosorna till att förvara sigill i, sigill som var nödvändiga attibut i skrivandet. En förklaring till uppkomsten av inro är att kimonon saknar fickor, så då behövde människor bära med sig mindre saker på annat sätt. Inro introducerades från Kina under Muromachi-perioden (1392-1573) enligt https://artsandculture.google.com/story/inr%C5%8D-art-research-center-ritsumeikan-university/HAVh5o7ZXVXZKg?hl=en
Från och med början av 1600-talet uppstod seden att inte enbart använda dem för sigill utan även för att förvara mediciner i inro. Det mest spektakulära innheållet i medicinerna var malda mumier, som intogs i pillerform fram till ca 1750-talet.
Det finns flera typer av inro sett till formgivningen av dosan, men också ytdekoren där lack från lackträdet är huvudsaken.
Flertalet påkostade inro användes av samurajklassen och något senare av den förmögna borgarklassen såsom köpmän, även om det troligen också gjordes enklare inro för de mindre förmögna, då behovet av att bära med sig småsaker fanns hos alla. Andra hängande dosor användes för t ex tobaksvaror. Inro blev viktiga statussymboler för män liksom en modedetalj till den oftast annars rätt strikta och nedtonade manliga klädseln. Inro hängdes från bältet med en motvikt som gjorde att dosan inte halkade ur, motvikten är en miniatyrskulptur, s k netsuke, viktig var även löpkulan (ojime) som höll ihop silkessnodden som löper genom inro-dosans avdelningar (netsuke, ojime och snodd saknas på denna).
Ett mindre antal inro-tillverkare är verksamma idag. /PH