FARHULTS KYRKA

Den äldsta delen av kyrkogården har nästan liksidigt kvadratisk form och omger kyrkan. Kyrkogården utvidgades 1880 och 1920. Den äldsta delen och 1800-talets utvidgning omgärdas i väster och söder av en tegelavtäckt gråstensmur lagd i bruk. Mot parkeringen i väster är muren putsad. Norra sidan av kyrkogården kantas av en klippt häck. Innanför begränsningarna finns, på de äldre delarna, en delvis bevarad trädkrans av kastanj. Kring den nya kyrkogårdsdelen finns en trädkrans av lind. Ingångar med grindar i smidesjärn finns i väster, intill bårhuset i norr och i kyrkogårdens sydvästra hörn. Entrén till den nya kyrkogården från norra sidan består av ett absidrundat murparti med grindar i smidesjärn. Gångarna på kyrkogården är täckta med singel. Den gamla kyrkogårdsdelen har varierande karaktär av både äldre, höga karaktärskapande stenar och nyare, och lägre, gravstenar. Gravplatserna är grustäckta liksom gångarna och omges av låga buxbomshäckar men en hel del gravplatser har lagts igen och grästäckts. Växtligheten är varierande med en hel del städsegröna barrväxterna. I 1920-talsdelen är gravplatserna ordnade i rader med rygghäckar av avenbok. Gravstenarna är i regel lägre än rygghäckarna och även växtligheten är lågt hållen. Längst i söder finns en minneslund anlagd 1985. Denna del är till stora delar grästäckt med en stor ek som vårdträd. Väster om minneslunden finns en askgravlund anlagd 2014. Askgravplatserna ligger i slänten till en gräskulle och är ordnade med planteringar längs en bred gång.

Utanför bårhusets södra sida finns ett par romanska gravmonument i form av runda stående gavelstycken med liggande täckhällar emellan. De romanska stenarna har återanvänts under 1700-talet och är lagda över Kiersten Jonsdotter och hennes make Jon Jönsson, Farhult nr 3. När Linné besökte Farhult 1749, innan gravstenarna hade återanvänts, låg de innanför södra porten till kyrkogården. En gammal sägen som Linné nedtecknade berättar om en präst som hade för vana att sitta kvar länge i kyrkan om kvällarna vilket förargade prästfrun. För att skrämma prästen när han gick hem skickade hon en dräng täckt med ett lakan att möta honom. När prästen befallde drängen att säga vem han var, men inte fick svar, sjönk drängen ned i marken och försvann. Stenarna skall ha rest till minne av detta under. Linné noterade också den gamla snapphaneeken vi kyrkogårdens södra sida. Det finns flera historier som förklarar ekens namn. En berättar att snapphanar använde den ihåliga eken som gömställe där de också glömde en pistol och eken ska också ha beskjutits av snapphanar vilket delade den i två grenar. En annan sägen berättar att eken har planterats på graven till en omtyckt katolsk präst och eken har därför i äldre tider kallats för prästeken.

Byggnader på kyrkogården
I kyrkogårdens nordvästra hörn ligger ett bårhus byggt av gråsten med tegelmurad trappstegsgavel. Rikligt av skolsten av flinta är synligt i fasaden. Bårhuset tros vara byggt under 1800-talets första hälft av återanvänd sten från kyrkans vapenhus. I bårhusets södra gavelsida finns en raksluten öppning med pardörr. En stickbågig inkörsport finns i bårhusets västra sida.

Se även beskrivning av Farhults kyrkomiljö under Miljöer

Källor
Kullahalvön, mellan istid och kommunreformer, Höganäs historia Del 2, Red. Henrik Ranby, 2013.
Kyrkor och herravälde, från kristnade till sockenbildning i Skåne, Mats Anglert 1995.
Skåne, Landskapets kyrkor, red. Markus Dahlberg, Riksantikvarieämbetet, 2008.
Sockenkyrkorna kulturarv och bebyggelsehistoria, Riksantikvarieämbetet, 2008.
Vård- och underhållsplan för Farhults kyrka, Caroline Ranby, Wikerstål arkitekter, 2007.