ORSA KYRKA

Orsa ligger i norra delen av Siljansbygden och i nordligaste delen av socknen ligger Orsa Finnmark. Orsa var länge en av Dalarnas mest vidsträckta socknar och utgjorde den nordli-gaste utposten till odlingsbygderna kring Siljan och Orsasjön. Norr om Orsa by började den vida vildmarken med stora skogs- och myrområden av norrlandstyp. Från förhistorisk tid till tidig medeltid främjades bosättningarna av den riktliga förekomsten av myrjärn. Jord- och skogsbruk har varit de dominerande näringarna och fäbodväsendet har varit omfattande. En viktig bisyssla genom århundradena i byarna runt om var tillverkning av slipstenar. En gång utgjorde slipstenshuggningen Orsas största industri. Järnbruk med masugn fanns vid Bäcka från 1699 till 1882 och tackjärnet bearbetades vidare vid bruket i Fredshammar. I ett senare skede fick exploateringen av kalkstensfyndigheterna betydelse.

Orsa kyrka har medeltida anor; möjligtvis kan en enkel träkyrka ha förekommit redan i början på 1200-talet, bevisande källor saknas dock. En första kyrka av sten, en liten byggnad om ca 10 x 8 meter, uppfördes på nuvarande plats troligen kring slutet av 1200-talet. Murpartier från denna byggnad ingår i nordvästra hörnet av nuvarande kyrka. Vid sekelskiftet 1300 tillbygg-des kyrkan på längden mot öster, den anges samtidigt ha fått en sakristia (Garmo, 1994). Om-kring år 1350 utvidgades kyrkan ytterligare; den förlängdes mot öster, förhöjdes och bredda-des. Den ombyggda kyrkan hade då fått tre välvda skepp och den motsvarade till sin bredd nuvarande långhus med sina tre västliga travéer.

Den fjärde byggnadsetappen ägde rum i slutet av 1400-talet. Långhuset förlängdes ytterligare mot öster, gavlarna höjdes och smyckades med tegelornamentik och taket fick en hög resning. Kyrkorummet hade nu åtta hela pelare med fem travéer, delvis välvda med stjärnvalv. Långhuset fick också ett vapenhus i söder men anges trots sin storlek ha endast fem små fönster. Välvningen av kyrkorummet kompletterades troligen mot slutet av 1500-talet. Kyrkobyggnaden genomgick därefter under 1600-, 1700- och 1800-talen många reparationer, förändringar och ombyggnationer. De flesta orsakades av de besvärande grundförhållandena som medförde sättningar och skador i murverk och valv.

Mellan 1607 och 1639 uppfördes ett torn, med överbyggnad av trä, mot västra gaveln. Syftet var att sträva långhuset och stoppa sättningarna som redan då var påfallande. Men redan 1664 ansågs tornets stabilitet vara så besvärande att klockorna flyttades till en nyuppförd klockstapel öster om kyrkan.
År 1755 slutfördes tillbyggnaden med det nya polygonala koret i för-längningen av långhuset. Kortillbyggnaden var, som tornet, avsedd att hindra långhusets all-varliga sättningar. I samband med detta sänktes taket som omformades till nuvarande brutna form. Fortgående problem medförde att även sakristian utvidgades i samma syfte under början på 1770-talet. Sättningarna var lika problematiska på västra sidan; av dessa skäl revs tornet 1849, men tre år senare rasade långhusets västra gavel. Ett nytt torn uppfördes under de följande åren, enligt förslag av arkitekt Ludvig Hawerman. Samtidigt anpassades långhusets fasader, dörr- och fönsteröppningar till tornets klassiserande stil. Det var dessa åtgärder som gav kyrkan sin slutliga utformning utvändigt.

Även invändigt förnyades kyrkorummet och inredningen vid ett flertal tillfällen. Tillkomsten av nya koret på 1750-talet gav kyrkorummet sin nuvarande plan och travéindelning. Uppförandet av det nya tornet med återställandet av västra gaveln och samtidigt justeringen av dörr- och fönsteröppningar skapade de slutliga förhållandena.

Den mest omfattande förnyelsen av interiörerna och inredningen genomfördes dock på 1910-talet, under ledning av arkitekt Fredrik Falkenberg. Då togs sidoläktarna bort, orgelläktaren ombyggdes och kyrkan fick en ny orgel och nuvarande orgelfasad, bänkinredningen förnyades, vindfång uppsattes vid dörrarna, predikstolen från 1600-talet återtogs i bruk, en ny altarring tillkom medan vapenhuset fick en ny inredning. Till större del målades inredningen i dalablått. Samtidigt återställdes tegelvalven och pelarna frigjordes från puts medan de gamla kalkmålningarna från 1400-talet togs fram. Till betydande del skapades då kyrkans nuvarande invändiga karaktär. Efterföljande åtgärder har huvudsakligen avsett underhåll eller tekniska förbättringar.

Till kyrkans bevarade äldre och representativa inventarier hör triumfkrucifixet, ett nordtyskt arbete från 1300-talets senare del; kyrkans märkliga dopfunt vars kittel göts 1531 och dess samtida ställning med drak- och hästhuvud; den påkostade predikstolen av Johan Matzon från 1634. Nuvarande altartavla, en oljemålning som skildrar Kristi himmelsfärd, inköptes på 1750-talet. Orgelfasaden med drag från nybarocken är ritad av C. Lindholm 1916.

Källor och litteratur
Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild
Antikvariska topografisk arkiv. Handlingar
Berggren, Hugo. 1934. Sveriges kyrkobyggnader. Västerås stift
Boëthius, Gerda. 1944. Orsa kyrka och dess historia. I orsa skoltidning, nr 2, 1944
Boëthius, Gerda. 1950. Kyrkorna i Orsa. I Orsa. En sockenbeskrivning; D 1
Gabrielsson, J. 1913. Minneskrift öfver Orsa kyrkas historia vid invigningen efter restaureringen 1913
Garmo, Sune. 1994. Orsa kyrka
Hambraeus, A. ? Kort beskrivning av kyrkan, dess historia och inventarier
Prästgårdsinventering i Kopparbergs län, 1976. Dalarnas museum
Prästgårdar med skyddsbestämmelser i Kopparbergs län. 1993. Länsstyrelsen i Dalarna
Sjögren, Josef. 1952. Orgelverken i Västerås stift

Långhuset bildar en treskeppig pelarhall, med två rader av kolonner, som avslutas med ett polygonalt kor. Mittskeppet har stjärnvalv och de smalare sidoskeppen täcks av kryssvalv. Stjärnvalven har en rik utsmyckning av ribbor med falsade kanter, även kryssvalven har ribbor. Sidoskeppens valv vilar på väggkonsoler i ytterväggarna och på de oktogonala oputsade pelarna mot mittskeppet. Koret som tillkom på 1750-talet täcks av asymmetriska kryssvalv, som vilar på infällda pelare i ytterväggarna samt på fristående kolonner mot mittskeppet. Även korets valv har ribbor. Långhuset och koret är helt putsade med slätputs och vitavfärgade, med undantag av pelarna. Sidoskeppens östligaste travéer bär dock rester av rika vägg- och valvmålningar från 1500-talets slut. De oktogonala pelarna av tegel har sedan 1910-talet återfått ett utförande med synligt murverk. Fönsternischernas solbord täcks av målade brädor.
Sidoportarna i norr och söder är sedan 1910-talet inbyggda med vindfång. Dessa har pardör-rar, en inbyggnad med dekorativ kröning samt är blåmålade med förgyllda detaljer. Även pas-sagen mellan vapenhuset och kyrkorummet har vindfång av liknande karaktär. Travéerna i väster, mot tornet, upptas i sin övre del av orgelläktaren.
Kyrkorummets golv är täckt av sandstensplattor som började anläggas på 1700-talet. Många av stenarna är försedda med givarens bomärke och årtal. På 1910-talet las plattorna om och de täcktes inom bänkkvarteren med trägolv. Stengolvet förnyades delvis på 1970-talet, i den öst-ra delen av långhuset närmast koret där det förhöjdes med två steg. Infällda i korgolvet finns ett flertal gravhällar av sten.
Sakristan som har en avlång rektangulär plan är uppförd längs med långhuset, mot norra sidan. Det är oklart när dess äldsta del tillkom men den utvidgades på 1770-talet för att stävja långhuset. Sakristian täcks av två kryssvalv med bred gördelbåge mellan dessa. Valv och väg-gar är putsade och avfärgade i vitt. Rummet har två fönsteröppningar i öster och två i väster; vilka invändigt är försedda med gallerverk och järnförsedda fönsterluckor. Innerdörren mot kyrkorummet, en spegeldörr, är infälld i gördelbågen; dörröppningen mot sakristian i kyrko-rummet är försedd med plåtdörr. Dörröppningen mot norr, ytterdörren, är ombyggd på 1960-talet och har vindfång och dörrar av lackad furu. Sakristian upprustades på 1960-talet; den fick då bland annat ett stengolv, nya ytterdörrar och ny inredning.
Vapenhuset i tornet har ett vitmålat brädtak, lagt på golvbjälklaget som bär tornkammarens golv. Väggarna är vitputsade och golvet täcks av sandstensplattor. I norr och söder har vapen-huset trätrappor som leder till tornkammaren och läktaren. Trapporna har inbyggd underdel, med väggskärmar och dörrar som bildar skåputrymme. Dörröppningen i den tjocka västra mu-ren har pardörrar med inglasning i rutmönster i de övre speglarna; de bildar vindfång mot yttre porten.

Inredning och inventarier
Kyrkans två medeltida altarskåp som anskaffades på 1300- och 1400-talen överfördes på 1750-talet till Skattunge kyrka, där de alltjämt finns. De ersattes av nuvarande altaruppsats bestående av en inramad altartavla målad i Stockholms 1757 och föreställande Kristi him-melsfärd. Förnyelsen av koret skedde i samband med tillkomsten av den polygonala kortill-byggnaden i öster, som slutfördes 1755. Tavlan ingår i en samtida altaruppsats som är infälld i en rundbågig nisch vars väggyta numera är rödfärgad. Inramningen som är sammanbyggd med altarbordet är barock till sin stil. Den är utförd i trä med en färgsättning och marmoreringar i gråa skalor samt förgyllda snidade attribut och detaljer. Omfattningen har pilastrar, profilerade över- och understycken samt ett stickbågigt gavelfält som bär en strålande sol i mittspegeln. Överst på stickbågen står en förgylld och brinnande urna. Altarbordet omgärdas av ett träpodium med två steg, vilket är klätt med ljusblå matta.
Nuvarande altarring tillkom 1912, den saknar sidostycken och har en svag konkav barriär med utsvängd mittdel samt knäfall. Barriären har bågar och kolonetter som bildar öppna arkader, träådringar och förgyllda detaljer. Utsmyckningen associerar till predikstolens korg och renäs-sansens formspråk. Knäfall och räcke har fodring med rött tyg.
Triumfkrucifixet som hänger ovanför koret mellan de två främsta pelarna är ett nordtyskt ar-bete från 1300-talets senare hälft. Korset är utformat som livets träd. Krucifixet återfick sin ursprungliga plats 1918.
Kyrkans dopfunt är av ovanlig karaktär och är enligt årtal på dopskålen tillverkad 1531. Un-derredet, som är samtida med skålen, utgörs av en korsande uppsättning av stiliserade drakfi-gurer; vilka har en motsvarighet i det folkliga bildhuggeriet som utvecklades redan under me-deltiden i Västerdalarna. Dopskålen av järnmalm i form av kittel är gjuten av Petrus André i Västerås. Den bär inskription i gotisk skrift samt årtal i romerska siffror. Dopfunten är place-rad intill främsta pelaren, söder om koret. Sin nuvarande placering i högkoret fick dopfunten 1664.
Predikstolen är tillverkad 1633 av Johan Matzon, även upphovsman till predikstolarna i Stora Skedvi och Rättvik. Orsas predikstol är representativ för sin period och präglad av renässan-sens form- och bildspråk. Den är rikt utsmyckad och hör till de mest påkostade från perioden. Den har polygonal form i korgen och ljudtaket och en målad och förgylld ornamentik med bl.a. stiliserade människo- och djurbilder. Korgen har rundbågiga nischer med träfigurer före-ställande Kristus och evangelisterna. Ljudtakets gavelfält bär en invecklad ornamentik med bl.a. sex statyetter föreställande dygderna.
Trappan som tillkom på 1850-talet slingrar sig kring tegelpelaren. Den har räcke med spegel-fyllningar. Pelaren bär även en ryggtavla med tre speglar, vilka är utsmyckade med Kristusfi-gurer. Timglaset är något yngre än predikstolen och tillkom 1680.
Predikstolen flyttades till sin nuvarande plats, på främre norra pelaren, efter ombyggnaden av koret 1774. I samband med förnyelsen av kyrkan på 1850-talet ersattes 1630-talets predikstol med en ny i nyklassicistisk stil. Denna predikstol brukades till 1913, då 1630-talets predikstol restaurerades och uppsattes på nuvarande plats.

De två nummertavlorna har ovala förgyllda ramar med dekorativa sniderier i gustaviansk stil som bärs av gråmålade kannelerade stolpar med fot. De är utförda i utpräglad klassiserande stil och är troligen samtida med förnyelsen av kyrkan på 1850-talet, men kan vara äldre. Nummertavlorna var ursprungligen placerade innanför korbänkarna. De har numera en fristå-ende placering intill mittskeppets främre stolpar.
Kyrkans äldsta bänkinredning är samtida med predikstolen som uppsattes 1634. Den slutna bänkinredningen förnyades 1724 samt renoverades och ombyggdes delvis på 1750-talet. Vid 1912-års restaurering ombyggdes bänkkvarteren till öppna kvarter med fasta bänkar; samtidigt anlades trägolv över stengolvet inom dessa. De gamla bänkdörrarna återanvändes och omformades till bänkgavlar med rak avslutning samt speglar med dekorativ rombisk utform-ning. Fram- och bakskärmarna har samma karaktär men dock rektangulära speglar. De är må-lade ljusgrå och ljusbeige med marmoreringar i speglarna samt förgyllda lister kring dessa.
Över mittgången hänger fyra äldre ljuskronor av mässing, den äldsta från 1652.
Redan på 1580-talet omnämns två orgelverk i kyrkan. Från och med 1620-talet anges dock de medeltida orglarna vara förlorade, och kyrkan skulle därefter förbli utan orgel fram till 1878. Då invigdes ett orgelverk om åtta stämmor som uppsattes av Åkerman & Lund. Det brukades dock endast en kort period, fram till 1911 då det nedmonterades och så småningom överfördes till Skattungbyn.
En ny orgel om 31 stämmor kunde invigas 1916. Den hade fått en ny fasad men sex av stäm-morna från föregångaren återanvändes. Det nya verket var byggt av J. Magnusson och orgel-fasaden ritades av Ch. Lindholms. Verket reparerades 1925 och 1930 samt genomgick en stör-re ombyggnad 1942, vilken projekterades av Oscar Lindberg. Fasaden behölls men orgelhuset ombyggdes till 42 stämmor. För att ge plats åt de nya stämmorna placerades spelbordet på läktarens norra sida. Ombyggnaden genomfördes av Åkerman & Lund.
Vid restaureringen 1979 fick kyrkan en ny kororgel från Frederiksborgs orgelbyggeri i Dan-mark.
Malmklockan som numera hänger i vapenhuset var ursprungligen kyrkans lillklocka. Den göts redan 1531 i Västerås av Petrus Andrae, samtidigt som kyrkans dopkittel, och utgör Dalarnas näst äldsta klocka. Tornets tre klockor är gjutna år 1900 i Stockholm. Stor- och mellanklockan innehåller dock ämnen från äldre klockor.
Lilla skrifteklockan som numera hänger på korets södra vägg omtalas redan 1631 men är tro-ligen äldre.
På sydvästra pelaren i mittskeppet hänger ett påkostat epitafium från 1751; över kronans be-fallningsman Erik Larsson.

Övriga upplysningar
Ett litet museum har inrättats i tornkammaren. Där förvaras bl a en del av den gamla altarring-en, bänkgavlar från 1600- och 1700-talet och Pellas Erik Perssons tornur från 1853.
, Befintlig takkonstruktion uppskattas till 1700-1800-tal.

I sakristian finns delar av sprättäljda trobrädor. En bräda är återanvänd i landgången. En annan bräda är påspikad på en takstol nära takluckan. Den är brandpåverkad. En yngre bräda, troligen 1400-1500-tal, är uppspikad på en takstol nära nordvästra hörnet. Äldre återanvänd sprätthuggen taktro finns på de östra och norra takfallen på de nedre delarna av takytorna.

De äldre brädorna som spikats upp på takstolar kan eventuellt ha varit ställningsplank när taket byggts om, bl a kring 1750 och på 1770-talet. De sprättäljda delarna kanske kommer från den ursprungliga sakristian, byggd omkring 1300 enligt kyrkokaraktäriseringen. Senare virkesdelar är troligen tillkomna mellan 1400- och 1600-tal.

Inga medeltida delar påträffades i långhuset.eller tornet, men en trappa upp i tornet finns några intressanta lösa inventarier av trä.