KRISTINE KYRKA

Innan den nuvarande kyrkan byggdes uppfördes en
provisorisk träkyrka på den plats där den nya stadskyrkan
planerades uppföras. Kyrkobyggnaden är en östvästligt
orienterad treskeppig hallkyrka, en pseudobasilika där
mittskeppet är högre än sidoskeppen dock utan
klerestorium, alla fasader är slätputsade utom den södra
som i sin helhet är beklätt med sandsten. Västtornets entré
inramas av en kalkstensportal som uppsattes 1687, några
år innan tornet i sin helhet var färdigställt. När kyrkan stod
färdig omkring 1690 hade den stilinfluenser från både
barock, gotik och holländsk klassicism. Kyrkans arkitekt
har aldrig omnämnts men kyrkan tillskrivs
slottsbyggmästaren Hans Fleming och i byggandets slutfas har Erik Dahlberg bidragit främst vid tornets
utförande.
Efter stadsbranden 1790 kom kyrkan att få en mer renodlad nyklassicistisk prägel, ritningarna till
kyrkans återuppförande ritades av arkitekten Thure Wennberg vid Överintendentsämbetet. Den
återuppförda kyrkan bevarade den treskeppiga planen men tornet återuppfördes inte utan istället byggdes
en torn med låg huv och lanternin. Det Drakeska
gravkoret som varit tillbyggt den södra långhusfasaden
revs men i övrigt kom fasaderna att få samma uttryck som
innan branden, takfallen förenklades och täcktes med
järnplåt. Interiören gjordes enklare och stramare efter de
rådande nyklassicistiska smakidealen. Fönstren kvarhöll
sin gotiska spetsbågighet och har ett spröjsverk av järn,
på senare tid har de kompletterats med en isolerande
innerbåge. I koret finns två glasmålningar, dessa tillkom
1909 och utfördes av Linnemanns glasmåleriverkstad i
Frankfurt am Main.
Efter den senaste restaureringen är kyrkorummet ljust
med vitkalkade murytor och marmorerade snickerier,
färgskalan domineras av grågröna toner och förgyllda
detaljer. Bänkinredningen utgörs av fyra bänkkvarter som
är öppen men med klassicistisk utformning altarringen är
kvadratisk med en rödbrun marmorering. Altarutsmyckningen
härrör från 1918-20 då en omfattande restaurering
genomfördes, samtidigt inreddes en sakristia i det norra sidoskeppet och i det södra förlades det
sidokapell som idag går under namnet Mariakapellet.

Kristine kyrka har endast en dryg 300 årig historia vilket i jämförelse med många andra kyrkobyggnader
är en kort tid. Dess historia är dock dramatisk där kyrkans tillblivelse hänger samman med att staden
härjades under Kalmarkriget på 1610-talet. Efter den händelsen flyttades Jönköpings stad till det som
idag kallas Öster och en ny stadskyrka behövdes byggas. Grundläggningen av kyrkan skedde 1649 men
arbetena avstannade snart på grund av medelsbrist och återupptogs inte förrän 1655 och invigningen
kunde göras 1673, dock återstod tornet vid det tillfället. Tornet färdigställdes i slutet av 1690-talet efter
slutgiltiga anvisningar av Erik Dahlberg.
En av de tidigaste förändringarna skedde redan 1669 innan kyrkan invigts. Detta år antas det Drakeska
gravkoret uppförts, koret revs när kyrkan återuppbyggdes efter den förödande branden. Inredandet av
bedrevs fortlöpande under 1600-talets sista årtionden. Den ursprungliga altaruppsatsen och predikstolen
utfördes av bildhuggaren Gustaf Björnsson Kihlman och medhjälparen Anders Svensson Ekeberg. 1683
införskaffades en orgel till kyrkan och en orgelläktare byggdes, det finns även omnämnt att det funnits
både herrskapsläktare och korstolar. Med tiden tillkom ytterligare dekorationer och epitafier och
kyrkorummet hade en rik utsmyckning i barockens formspråk. Predikstolen var placerad vid tredje
pelaren i norr från koret sett och utsmyckades 1686 av Kihlman och Ekeberg.
1790 utbröt en stadsbrand som spreds till kyrkan och när lågarna falnat återstod endast kyrkans murar.
Den höga tornspiran var förlorad men i stort ansågs murarna gå att återanvända. Ritningarna till
återuppbyggnaden upprättades av arkitekten Thure Wennberg vid Överintendentsämbetet och 1793
påbörjades arbetena att återställa kyrkan. Ritningarna följdes i princip med avsteget att tornet fick ett
något annorlunda utförande än vad Wennberg avsett. 1794 var återställningsarbetena klara och då hade
det Drakeska garvkoret rivits och tornet utformats med en låg huv och lanternin, vid den norra entrén
byggdes en ny sakristia.
1796 utfördes inredningen av kyrkan och detta år färdigställdes bänkinredningen medan altaret och
predikstolen tog ytterligare en tid innan de var klara, vid sekelskiftet fick kyrkan en ny orgel. Några år in
på 1800-talet lades delar av golvet om i kyrkan, under bänkinredningen ersattes trägolven med tegel och
i koret lades ett nytt brädgolv. 1825 stod altaruppsatsen och predikstolen klara och altaret utformades
efter de nyklassicistiska idealen som ett kors med mantel och törnekrona, som förlaga för predikstolen
användes predikstolen i Skärstads kyrka. Taktäckningen av järnplåt hade visat sig problematisk och
ersattes med skiffer, en tid senare lades torntaket om och bekläddes då med kopparplåt.
I mitten av 1800-talet ersattes kyrkans orgel från 1796 med en ny. Orgelfasaden ritades av arkitekten C.
G. Blom-Carlsson. I samband med orgelbytet gjordes även en utvidgning av orgelläktaren. 1869
påbörjades ett byte av kyrkans fönster och de nya fönstren gjordes spetsbågiga med spröjsverk av
gjutjärn. Några år senare utarbetades ett ombyggnadsförslag av Helgo Zettervall som avsåg att helt bygga
om kyrkan i en nygotisk arkitektur. Förslaget var dock alltför vidlyftigt och 1874 översändes ett tackbrev
till Zettervall där man tackade för förslaget men inte såg några ekonomiska möjligheter att genomföra
ombyggnaden, istället gjordes mindre åtgärder och ett nytt värmesystem installerades.
Under den senare halvan av 1870-talet genomgick kyrkan en större restaurering efter ritningar av C. F.
Åbom. Vid restaureringen togs ett runt fönster upp mellan korets två spetsbågiga fönsteröppningar.
Invändigt gjordes omfattande förändringar av kyrkorummets arkitektoniska utformning där listverk
omarbetades och halv- och kvartspelarna som funnits i kyrkorummet togs bort. Golvet lades om i sin
helhet och under bänkkvarteren lades ett trägolv och i sakristian och gångarna lades ett kalkstensgolv. En
invändig ommålning utfördes där bl.a. predikstolen målades av målaren Gustaf Bernhard Brogren. 1909
utfördes glasmålningarna i korets fönster, målningarna utfördes och levererades av glasmålerifirman
Linnemanns från Frankfurt am Main.
1918-20 gjordes en restaurering och ombyggnad av kyrkan.
Programmet utarbetades av arkitekt Axel Lindegren. Vid arbetena
sattes det runda korfönstret igen och glasmålningen överfördes till
Sofiua församlingshem. En ny sakristia förlades i det norra
sidoskeppet och ett sidokapell i det södra. En ny altarordning utfördes
och en altartavla från 1700-talet signerad Casez tillkom, det altarkors
som tidigare funnits flyttades till Östra kapellet. Kolonnkapitälen som
förändrades på 1870-talets restaurering återställdes och en interiör
ommålning genomfördes, bänkinredningen byggdes om. Syftet med
restaureringen synes varit att återställa kyrkan till ett mer ursprungligt
utseende.
Fram till mitten av 1960-talet utfördes mest arbeten av
underhållskaraktär men 1964 gjordes en total omputsning av kyrkan
där det mesta av den gamla putsen knackades ned innan fasaderna
blästrades och omputsades med ett putsbruk med hög cementhalt.
Grundmuren genombröts med ett skikt av vattentät betong, detta
gjordes för att hindra murverket att suga upp markfukt. Takytorna
lades om med kopparplåt. Under arbetenas gång utbröt en brand som
dock inte fick lika ödesdigra konsekvenser som branden 1790.
Arbetena visade sig snart vara bristfälliga varför den gamla
avfärgningen år 1968 blästrades av och ommålades med silikatfärg.
De exteriöra arbetena följdes i början av 1970-talet av en interiör
restaurering efter program av Per Rudenstam. Vid denna gjordes en
total omputsning och ommålning av interiören. Det södra sidokapellet
inreddes och smyckades av skulptören Margareta Engström. 1986
anslöts kyrkan till det fjärrvärmenätet. 1991 monterade isolerglas i alla fönster utom i koret och två år
senare installerades ny bänkvärme i kyrkan.
1998-99 genomfördes en stor restaureringen av kyrkan. Restaureringen omfattade interiöra arbeten och
åtgärdsprogrammet utarbetades av arkitekt Per Arne Ivarsson. Vid detta tillfälle togs den äldre putsen
ned och fasaderna omputsades och kalkades. De invändiga snickerierna och fönstren rengjordes och
ommålades. Det genomfördes också konservatorsarbeten på altaruppsatsen, strålglansen, predikstolen
och orgelfasaden. 2004 gjordes utvändiga arbeten där sprickbildningar i putsen lagades och ny
avfärgning utfördes, alla sandstensytor omfogades. Kyrkans koppartak omlades med ny kopparplåt på
alla takytor utom på tornet där den äldre täckningen enbart behövdes kompletteras partiellt.