Korpilombolo kyrka

Kyrkorummet bildar en öppen salkyrka med pärlspontpanelade, rosa väggar och brädslaget tunnvalv. Utmed valvets bas löper en målad fris av änglar och blomrosetter inom gult ramverk. Väggens bröstning har en liggande slätpanel som i koret utvecklas till en spegelpanel. Rummets arkitektur förstärks av spegelindelade pilastrar i fönsteraxlarna, som över valvet fortsätter i ett gult band bemålat med vinrankor. De välvda fönstren har vackert profilerade foderlister och låga bröstningar. Genom hela kyrkan flyter ett blankfernissat trägolv. Koret ligger ett steg över långhuset men saknar i övrigt avskärmning mot långhuset.
Den djupa läktaren bärs av tunna, rundsvarvade pelare och har en spegelindelad läktarbarriär där speglarna dekorerats med schablonartade bystbilder av de tolv apostlarna, omgivna av grönt lövverk i gula ramar.
Kyrkorummets bärande arkitektur, med paneler, pilastrar och valvfris tillkom vid 1894 års ombyggnad och återställdes vid den senaste restaureringen, efter att under årtionden ha varit dold bakom släta skivor. Rummets grundfärger utgörs av de gammalrosa väggarna med ljusgrå listverk.
Kyrkans nuvarande färgsättning, bildprogram och de mjukt formade mässingsarmaturer som kompletterar malmkronan, tillkom vid 1974 års restaurering. Restaureringen som leddes av arkitekt Bertil Franklin syftade till att återställa rummets ursprungliga karaktär, men är genom inredningens färgsättning och bildprogram, minst lika präglat av sin egen tid och av kyrkomålaren Per Anderssons bildtänkande.
De öppna bänkarna är målade i grönt med raka, brunröda gavlar. Bänkarnas mörkgröna färg går igen i mindre detaljer i den liturgiska inredningen, som dopfuntens pelarfot, aedikulans arkitravmotiv etc.
Orgelfasad, predikstol, altarskrank och aedikula i klassicistisk stil är marmorerade i kyligt blått och vitt, utfört i olika marmoreringsmanér.
Den färgstarka altartavlan av Per Andersson utgörs av ett kors omslingrat av törne, mot en glödande solnedgång över en blomsteräng. Korsets fem rosor symboliserar Kristus fem sår.
Det ouppvärmda vapenhuset ger ett ålderdomligt intryck, med sin sammanhållna arkitektur och färgsättning.

Kyrkan som ritades av Albin Törnqvist, byggdes på 1850-talet som traditionell långhuskyrka i N-S riktning med tornet i norr. Den har byggts om flera gånger, men i huvudsak fick den sin nuvarande yttre gestalt 1894, då tornet byggdes om och de spetsiga fönstren byttes ut till de nuvarande rundbågiga. Mot bakre gavelväggen finns en lägre och smalare utbyggnad för sakristia. Tornet är inskrivet i långhusets volym och delat i två avsatser med en hög, klen spira på klot överst. Den nuvarande spiran tillkom 1936.
Kyrkan står på huggen stenfot, med ljusa fasader av bred fasspontpanel under ett flackt, plåttäckt sadeltak. Fasaderna rytmiseras av pilastrar i fönsteraxlarna och fönstren är
välvda på klassiskt manér. Kyrkorummet har två entréer -genom vapenhuset i tornet och mittpå västra långsidan. Upp till torningången leder en bred, djup trätrappa och vid västfasadens ingång finns en träramp. Båda ingångarna skyddas av grunda skärmtak på kurvigt svängda konsoler.