VISBY, PARKMARK OCH TORG PÅ KLINTEN I VISBY

Klinten utgör ett geografiskt avgränsat område som med den höga klintkanten genomskär stadens östra del i NO-SV riktning och delar in den i en högre och en lägre del. Benämningen Klinten är vedertaget för den norra delen av området som i norr begränsas av Rackarbacken vid Norderport, i söder av Hästgatan innanför Österport, i öster av Östermur och i väster av klintkanten. Klinten omfattar delområdena Norderklint, Kyrkberget och Österklint. Det utgör ett i det närmaste homogent bebyggelseområde präglat av exploateringen under expansionen på 1700-talet.
Under medeltid och fram till 1700-talets början utgjorde större delen av Klinten åker- och betesmark med undantag av den norra delen som består av hällmark. I de medeltida städerna var områden med obebyggd åkermark vanligt förekommande. Fram till 1700-talets expansion var åkermarken uppdelad i Madame Kinlocks åker, Borgmästare Langes åker, Biskopsåkern och Klockareåkern. De två senare tillhörde sannolikt ursprungligen det tyska handelsfaktoriet kring Vår Frus Kyrka (nu S:ta Maria). Den norra delen av Klinten benämns också i en medeltida handling för "Het lewen Frauen Klinte", Vår Kära Frus Klint, tillhörande det tyska handelsfaktoriet.
Fram till 1700-talet var exploateringstrycket på Klinten begränsat, på grund av dess svårtillgängliga perifera läge, behovet av åker- och betesmark inom staden och den dåliga tillgången på vatten. Det höglänta läget innebar en utsatthet för kraftiga vindar. Klinten hyste dessutom långt in på 1800-talet ett antal oattraktiva verksamheter som spöstocken, bödelsstugan och nattmanshuset.
Klintens bebyggelseläge under medeltid är ovisst. Fynd från arkeologiska utgrävningar tyder dock på en viss bebyggelse under perioden.
Den första tydligt urskiljbara bebyggelsefasen är enkelstugorna med stomme av knuttimmer eller skiftesverk, från ca 1700-1850, i deras nu varierade men typiska utvecklingsfaser. Dessa hus som är en mycket välbevarad samlad trähusbebyggelse från denna tid utgör en majoritet på Klinten.
Den andra tydligt urskiljbara fasen är ca 1850-1900, med parstugor byggda med högre resning, bredare byggnadskroppar och ofta brutna tak som till största delen har sina fasader relativt bevarade.
Den tredje tydligt urskiljbara fasen är 1940-50-talets renoveringar och nybyggen, vilken pågår ännu idag, men med mindre intensitet. Under perioden moderniseras, höjs, tillbyggs en mycket stor del av husen vilket ger en kraftig prägel av 1950-tal, framför allt interiört, men även exteriört. Även under denna epok revs en del av den äldre bebyggelsen och ersattes med nya byggnader. Dessa nybyggen fick traditionella proportioner men ett modernt och friare detalj- och planlösningsutförande samt en större byggnadsvolym. Ett antal nybyggen från 1960-90-talen förekommer, ofta med en större byggnadsvolym mot gatan än tidigare.
Utöver dessa urskiljbara kategorier finns ett fåtal solitärer som t ex Slöjdskolan och brandstationen på Klinttorget, som inte har några motsvarigheter i området.
Klinten karaktäriseras av dess bevarade samlade småskaliga trähusbebyggelse främst från 1700- fram till 1800-talets slut. Områdets struktur med planlagda tomter och utlagda raka gator från 1700-talet är välbevarad. Klinten domineras ännu av de små enkelstugorna med stomme av skiftesverk eller knuttimmer från 1700-talet samt tidigt 1800-tal, som under andra hälften av 1800-talet moderniserats och byggts till eller i vissa fall ersatts med nya byggnader. Den stora mängden små fastigheter bebyggda med trähus främst under 1700- och tidigt 1800-tal med tillhörande gatunät från 1700-talet gör Klintens bebyggelse till en unik och välbevarad bebyggelsemiljö, av omistligt värde för Visby innerstad.

GATOR OCH ÖPPNA PLATSER - De tidigaste gatorna på Klinten anpassades (enligt Schilders karta 1697) efter de då i området befintliga åkrarna. En stig gick då ungefärligen från tornet Smörasken (Rackarplatsens södra avslutning) och söderut mot nuvarande Kyrktrappan, längs Nygatan förbi nuvarande fastigheter S:ta Maria 32 och 33, böjde av innan Finngränd och anslöt mot Trappgatan, Klintgränd, Nygatan där den vid Klinttorget delade sig och även följde Östra Tullgränd. Borgmästare Langes åker var vid den här tiden tätt omgiven av bebyggelse. Sannolikt anpassades senare nybyggen efter åkergränser och intilliggande bebyggelse för att kunna nyttja tillfartsstigar. Dessa stigar ligger delvis till grund för gatunätet, vilket i och med tomt- och kvartersindelningen på 1700-talets andra hälft började växa fram, från söder till norr. I mitten av 1800-talet kom gatusystemet att se ut ungefär som idag.
Gatorna på Klinten är Nygatan, Norra Murgatan och Trappgatan och dessa ligger långsträckta i nord-sydlig riktning. Gränderna, i öst-västlig riktning, utgörs idag av Norderklintgränd, Brunnsportsgatan, Lancastergränd, Korsgränd, Uddens gränd, Murgränd, Övre Finngränd, Klintgränd, Östra Tullgränd och Torngränd. Brunnsportsgatan benämndes Pilgränd på kartan från 1851 och Brunnsgränd på den från 1936. Brunnsportsgatan har aldrig funnits som egentlig gata/gränd. Idag utgör den endast gränsen mellan kvarteren Norrbacke och Porten.
I samband med att en styrelse tillsattes för att ombesörja gatuunderhållet i staden, 1865, stensattes vissa av Klintens gator med kullersten. Övriga gator belades med grus och grusades kontinuerligt fram till 1950-talet, då man började använda den tjärindränkta makadamen. Taxistationen på Nygatan, som fanns där från 1930-talet, medförde ökad trafik och mycket damm - ett problem som löstes med tjärmakadamisering eller asfaltering. Asfalteringen av gatorna väckte dock motstånd vilket resulterade i att man 1977 slog fast en flerårsplan med målet att belägga samtliga gator i innerstaden med tuktad sten.
Stadsdelens enda torg, Klinttorget, fick sitt nuvarande namn 1912. Dessförinnan kallades platsen Nya Torget eller Nytorget. I slutet av 1700-talet flyttades schavott och spöpåle hit från Stora Torget, torget omnämndes då som Spötorget. När denna verksamhet flyttade, i mitten av 1800-talet, nyttjade man platsen för torghandel. I torgets sydöstra hörn fanns under 1800-talets andra hälft också en brunn med pump. På dess plats byggdes brandstationen i början av 1900-talet. På den öppna platsen ovanför domkyrkan ligger Kyrkberget. D fanns fram till mitten av 1700-talet en väderkvarn och sannolikt också några små trähus. För att minska den brandfara domkyrkan ansågs vara utsatt för (med tanke på den stora branden 1744, som delvis drabbade kyrkan) avröjdes tidigare bebyggelse. I dag finns där endast det före detta skolhuset i sten från 1823, kvarteret Slöjdskolan. Rackarplatsen ovanför rackarbacken i norr, har inte varit bebyggd, förutom under delar av 1800-talet (fram till 1861) då nattmannen hade sitt enkla trähus där.

KÄLLA: Visby innerstad - en bebyggelseinventering. Del 2. (2003). Huvudred. Hansson, Joakim. C O Ekblad & Co, Västervik. ISBN: 91-88036-53-7

Klinten utgör ett geografiskt avgränsat område som med den höga klintkanten genomskär stadens östra del i NO-SV riktning och delar in den i en högre och en lägre del. Benämningen Klinten är vedertaget för den norra delen av området som i norr begränsas av Rackarbacken vid Norderport, i söder av Hästgatan innanför Österport, i öster av Östermur och i väster av klintkanten. Klinten omfattar delområdena Norderklint, Kyrkberget och Österklint. Det utgör ett i det närmaste homogent bebyggelseområde präglat av exploateringen under expansionen på 1700-talet.
Under medeltid och fram till 1700-talets början utgjorde större delen av Klinten åker- och betesmark med undantag av den norra delen som består av hällmark. I de medeltida städerna var områden med obebyggd åkermark vanligt förekommande. Fram till 1700-talets expansion var åkermarken uppdelad i Madame Kinlocks åker, Borgmästare Langes åker, Biskopsåkern och Klockareåkern. De två senare tillhörde sannolikt ursprungligen det tyska handelsfaktoriet kring Vår Frus Kyrka (nu S:ta Maria). Den norra delen av Klinten benämns också i en medeltida handling för "Het lewen Frauen Klinte", Vår Kära Frus Klint, tillhörande det tyska handelsfaktoriet.
Fram till 1700-talet var exploateringstrycket på Klinten begränsat, på grund av dess svårtillgängliga perifera läge, behovet av åker- och betesmark inom staden och den dåliga tillgången på vatten. Det höglänta läget innebar en utsatthet för kraftiga vindar. Klinten hyste dessutom långt in på 1800-talet ett antal oattraktiva verksamheter som spöstocken, bödelsstugan och nattmanshuset.
Klintens bebyggelseläge under medeltid är ovisst. Fynd från arkeologiska utgrävningar tyder dock på en viss bebyggelse under perioden.
Den första tydligt urskiljbara bebyggelsefasen är enkelstugorna med stomme av knuttimmer eller skiftesverk, från ca 1700-1850, i deras nu varierade men typiska utvecklingsfaser. Dessa hus som är en mycket välbevarad samlad trähusbebyggelse från denna tid utgör en majoritet på Klinten.
Den andra tydligt urskiljbara fasen är ca 1850-1900, med parstugor byggda med högre resning, bredare byggnadskroppar och ofta brutna tak som till största delen har sina fasader relativt bevarade.
Den tredje tydligt urskiljbara fasen är 1940-50-talets renoveringar och nybyggen, vilken pågår ännu idag, men med mindre intensitet. Under perioden moderniseras, höjs, tillbyggs en mycket stor del av husen vilket ger en kraftig prägel av 1950-tal, framför allt interiört, men även exteriört. Även under denna epok revs en del av den äldre bebyggelsen och ersattes med nya byggnader. Dessa nybyggen fick traditionella proportioner men ett modernt och friare detalj- och planlösningsutförande samt en större byggnadsvolym. Ett antal nybyggen från 1960-90-talen förekommer, ofta med en större byggnadsvolym mot gatan än tidigare.
Utöver dessa urskiljbara kategorier finns ett fåtal solitärer som t ex Slöjdskolan och brandstationen på Klinttorget, som inte har några motsvarigheter i området.
Klinten karaktäriseras av dess bevarade samlade småskaliga trähusbebyggelse främst från 1700- fram till 1800-talets slut. Områdets struktur med planlagda tomter och utlagda raka gator från 1700-talet är välbevarad. Klinten domineras ännu av de små enkelstugorna med stomme av skiftesverk eller knuttimmer från 1700-talet samt tidigt 1800-tal, som under andra hälften av 1800-talet moderniserats och byggts till eller i vissa fall ersatts med nya byggnader. Den stora mängden små fastigheter bebyggda med trähus främst under 1700- och tidigt 1800-tal med tillhörande gatunät från 1700-talet gör Klintens bebyggelse till en unik och välbevarad bebyggelsemiljö, av omistligt värde för Visby innerstad.

GATOR OCH ÖPPNA PLATSER - De tidigaste gatorna på Klinten anpassades (enligt Schilders karta 1697) efter de då i området befintliga åkrarna. En stig gick då ungefärligen från tornet Smörasken (Rackarplatsens södra avslutning) och söderut mot nuvarande Kyrktrappan, längs Nygatan förbi nuvarande fastigheter S:ta Maria 32 och 33, böjde av innan Finngränd och anslöt mot Trappgatan, Klintgränd, Nygatan där den vid Klinttorget delade sig och även följde Östra Tullgränd. Borgmästare Langes åker var vid den här tiden tätt omgiven av bebyggelse. Sannolikt anpassades senare nybyggen efter åkergränser och intilliggande bebyggelse för att kunna nyttja tillfartsstigar. Dessa stigar ligger delvis till grund för gatunätet, vilket i och med tomt- och kvartersindelningen på 1700-talets andra hälft började växa fram, från söder till norr. I mitten av 1800-talet kom gatusystemet att se ut ungefär som idag.
Gatorna på Klinten är Nygatan, Norra Murgatan och Trappgatan och dessa ligger långsträckta i nord-sydlig riktning. Gränderna, i öst-västlig riktning, utgörs idag av Norderklintgränd, Brunnsportsgatan, Lancastergränd, Korsgränd, Uddens gränd, Murgränd, Övre Finngränd, Klintgränd, Östra Tullgränd och Torngränd. Brunnsportsgatan benämndes Pilgränd på kartan från 1851 och Brunnsgränd på den från 1936. Brunnsportsgatan har aldrig funnits som egentlig gata/gränd. Idag utgör den endast gränsen mellan kvarteren Norrbacke och Porten.
I samband med att en styrelse tillsattes för att ombesörja gatuunderhållet i staden, 1865, stensattes vissa av Klintens gator med kullersten. Övriga gator belades med grus och grusades kontinuerligt fram till 1950-talet, då man började använda den tjärindränkta makadamen. Taxistationen på Nygatan, som fanns där från 1930-talet, medförde ökad trafik och mycket damm - ett problem som löstes med tjärmakadamisering eller asfaltering. Asfalteringen av gatorna väckte dock motstånd vilket resulterade i att man 1977 slog fast en flerårsplan med målet att belägga samtliga gator i innerstaden med tuktad sten.
Stadsdelens enda torg, Klinttorget, fick sitt nuvarande namn 1912. Dessförinnan kallades platsen Nya Torget eller Nytorget. I slutet av 1700-talet flyttades schavott och spöpåle hit från Stora Torget, torget omnämndes då som Spötorget. När denna verksamhet flyttade, i mitten av 1800-talet, nyttjade man platsen för torghandel. I torgets sydöstra hörn fanns under 1800-talets andra hälft också en brunn med pump. På dess plats byggdes brandstationen i början av 1900-talet. På den öppna platsen ovanför domkyrkan ligger Kyrkberget. D fanns fram till mitten av 1700-talet en väderkvarn och sannolikt också några små trähus. För att minska den brandfara domkyrkan ansågs vara utsatt för (med tanke på den stora branden 1744, som delvis drabbade kyrkan) avröjdes tidigare bebyggelse. I dag finns där endast det före detta skolhuset i sten från 1823, kvarteret Slöjdskolan. Rackarplatsen ovanför rackarbacken i norr, har inte varit bebyggd, förutom under delar av 1800-talet (fram till 1861) då nattmannen hade sitt enkla trähus där.

KÄLLA: Visby innerstad - en bebyggelseinventering. Del 2. (2003). Huvudred. Hansson, Joakim. C O Ekblad & Co, Västervik. ISBN: 91-88036-53-7

Klinten utgör ett geografiskt avgränsat område som med den höga klintkanten genomskär stadens östra del i NO-SV riktning och delar in den i en högre och en lägre del. Benämningen Klinten är vedertaget för den norra delen av området som i norr begränsas av Rackarbacken vid Norderport, i söder av Hästgatan innanför Österport, i öster av Östermur och i väster av klintkanten. Klinten omfattar delområdena Norderklint, Kyrkberget och Österklint. Det utgör ett i det närmaste homogent bebyggelseområde präglat av exploateringen under expansionen på 1700-talet.
Under medeltid och fram till 1700-talets början utgjorde större delen av Klinten åker- och betesmark med undantag av den norra delen som består av hällmark. I de medeltida städerna var områden med obebyggd åkermark vanligt förekommande. Fram till 1700-talets expansion var åkermarken uppdelad i Madame Kinlocks åker, Borgmästare Langes åker, Biskopsåkern och Klockareåkern. De två senare tillhörde sannolikt ursprungligen det tyska handelsfaktoriet kring Vår Frus Kyrka (nu S:ta Maria). Den norra delen av Klinten benämns också i en medeltida handling för "Het lewen Frauen Klinte", Vår Kära Frus Klint, tillhörande det tyska handelsfaktoriet.
Fram till 1700-talet var exploateringstrycket på Klinten begränsat, på grund av dess svårtillgängliga perifera läge, behovet av åker- och betesmark inom staden och den dåliga tillgången på vatten. Det höglänta läget innebar en utsatthet för kraftiga vindar. Klinten hyste dessutom långt in på 1800-talet ett antal oattraktiva verksamheter som spöstocken, bödelsstugan och nattmanshuset.
Klintens bebyggelseläge under medeltid är ovisst. Fynd från arkeologiska utgrävningar tyder dock på en viss bebyggelse under perioden.
Den första tydligt urskiljbara bebyggelsefasen är enkelstugorna med stomme av knuttimmer eller skiftesverk, från ca 1700-1850, i deras nu varierade men typiska utvecklingsfaser. Dessa hus som är en mycket välbevarad samlad trähusbebyggelse från denna tid utgör en majoritet på Klinten.
Den andra tydligt urskiljbara fasen är ca 1850-1900, med parstugor byggda med högre resning, bredare byggnadskroppar och ofta brutna tak som till största delen har sina fasader relativt bevarade.
Den tredje tydligt urskiljbara fasen är 1940-50-talets renoveringar och nybyggen, vilken pågår ännu idag, men med mindre intensitet. Under perioden moderniseras, höjs, tillbyggs en mycket stor del av husen vilket ger en kraftig prägel av 1950-tal, framför allt interiört, men även exteriört. Även under denna epok revs en del av den äldre bebyggelsen och ersattes med nya byggnader. Dessa nybyggen fick traditionella proportioner men ett modernt och friare detalj- och planlösningsutförande samt en större byggnadsvolym. Ett antal nybyggen från 1960-90-talen förekommer, ofta med en större byggnadsvolym mot gatan än tidigare.
Utöver dessa urskiljbara kategorier finns ett fåtal solitärer som t ex Slöjdskolan och brandstationen på Klinttorget, som inte har några motsvarigheter i området.
Klinten karaktäriseras av dess bevarade samlade småskaliga trähusbebyggelse främst från 1700- fram till 1800-talets slut. Områdets struktur med planlagda tomter och utlagda raka gator från 1700-talet är välbevarad. Klinten domineras ännu av de små enkelstugorna med stomme av skiftesverk eller knuttimmer från 1700-talet samt tidigt 1800-tal, som under andra hälften av 1800-talet moderniserats och byggts till eller i vissa fall ersatts med nya byggnader. Den stora mängden små fastigheter bebyggda med trähus främst under 1700- och tidigt 1800-tal med tillhörande gatunät från 1700-talet gör Klintens bebyggelse till en unik och välbevarad bebyggelsemiljö, av omistligt värde för Visby innerstad.

GATOR OCH ÖPPNA PLATSER - De tidigaste gatorna på Klinten anpassades (enligt Schilders karta 1697) efter de då i området befintliga åkrarna. En stig gick då ungefärligen från tornet Smörasken (Rackarplatsens södra avslutning) och söderut mot nuvarande Kyrktrappan, längs Nygatan förbi nuvarande fastigheter S:ta Maria 32 och 33, böjde av innan Finngränd och anslöt mot Trappgatan, Klintgränd, Nygatan där den vid Klinttorget delade sig och även följde Östra Tullgränd. Borgmästare Langes åker var vid den här tiden tätt omgiven av bebyggelse. Sannolikt anpassades senare nybyggen efter åkergränser och intilliggande bebyggelse för att kunna nyttja tillfartsstigar. Dessa stigar ligger delvis till grund för gatunätet, vilket i och med tomt- och kvartersindelningen på 1700-talets andra hälft började växa fram, från söder till norr. I mitten av 1800-talet kom gatusystemet att se ut ungefär som idag.
Gatorna på Klinten är Nygatan, Norra Murgatan och Trappgatan och dessa ligger långsträckta i nord-sydlig riktning. Gränderna, i öst-västlig riktning, utgörs idag av Norderklintgränd, Brunnsportsgatan, Lancastergränd, Korsgränd, Uddens gränd, Murgränd, Övre Finngränd, Klintgränd, Östra Tullgränd och Torngränd. Brunnsportsgatan benämndes Pilgränd på kartan från 1851 och Brunnsgränd på den från 1936. Brunnsportsgatan har aldrig funnits som egentlig gata/gränd. Idag utgör den endast gränsen mellan kvarteren Norrbacke och Porten.
I samband med att en styrelse tillsattes för att ombesörja gatuunderhållet i staden, 1865, stensattes vissa av Klintens gator med kullersten. Övriga gator belades med grus och grusades kontinuerligt fram till 1950-talet, då man började använda den tjärindränkta makadamen. Taxistationen på Nygatan, som fanns där från 1930-talet, medförde ökad trafik och mycket damm - ett problem som löstes med tjärmakadamisering eller asfaltering. Asfalteringen av gatorna väckte dock motstånd vilket resulterade i att man 1977 slog fast en flerårsplan med målet att belägga samtliga gator i innerstaden med tuktad sten.
Stadsdelens enda torg, Klinttorget, fick sitt nuvarande namn 1912. Dessförinnan kallades platsen Nya Torget eller Nytorget. I slutet av 1700-talet flyttades schavott och spöpåle hit från Stora Torget, torget omnämndes då som Spötorget. När denna verksamhet flyttade, i mitten av 1800-talet, nyttjade man platsen för torghandel. I torgets sydöstra hörn fanns under 1800-talets andra hälft också en brunn med pump. På dess plats byggdes brandstationen i början av 1900-talet. På den öppna platsen ovanför domkyrkan ligger Kyrkberget. D fanns fram till mitten av 1700-talet en väderkvarn och sannolikt också några små trähus. För att minska den brandfara domkyrkan ansågs vara utsatt för (med tanke på den stora branden 1744, som delvis drabbade kyrkan) avröjdes tidigare bebyggelse. I dag finns där endast det före detta skolhuset i sten från 1823, kvarteret Slöjdskolan. Rackarplatsen ovanför rackarbacken i norr, har inte varit bebyggd, förutom under delar av 1800-talet (fram till 1861) då nattmannen hade sitt enkla trähus där.

KÄLLA: Visby innerstad - en bebyggelseinventering. Del 2. (2003). Huvudred. Hansson, Joakim. C O Ekblad & Co, Västervik. ISBN: 91-88036-53-7

Klinten utgör ett geografiskt avgränsat område som med den höga klintkanten genomskär stadens östra del i NO-SV riktning och delar in den i en högre och en lägre del. Benämningen Klinten är vedertaget för den norra delen av området som i norr begränsas av Rackarbacken vid Norderport, i söder av Hästgatan innanför Österport, i öster av Östermur och i väster av klintkanten. Klinten omfattar delområdena Norderklint, Kyrkberget och Österklint. Det utgör ett i det närmaste homogent bebyggelseområde präglat av exploateringen under expansionen på 1700-talet.
Under medeltid och fram till 1700-talets början utgjorde större delen av Klinten åker- och betesmark med undantag av den norra delen som består av hällmark. I de medeltida städerna var områden med obebyggd åkermark vanligt förekommande. Fram till 1700-talets expansion var åkermarken uppdelad i Madame Kinlocks åker, Borgmästare Langes åker, Biskopsåkern och Klockareåkern. De två senare tillhörde sannolikt ursprungligen det tyska handelsfaktoriet kring Vår Frus Kyrka (nu S:ta Maria). Den norra delen av Klinten benämns också i en medeltida handling för "Het lewen Frauen Klinte", Vår Kära Frus Klint, tillhörande det tyska handelsfaktoriet.
Fram till 1700-talet var exploateringstrycket på Klinten begränsat, på grund av dess svårtillgängliga perifera läge, behovet av åker- och betesmark inom staden och den dåliga tillgången på vatten. Det höglänta läget innebar en utsatthet för kraftiga vindar. Klinten hyste dessutom långt in på 1800-talet ett antal oattraktiva verksamheter som spöstocken, bödelsstugan och nattmanshuset.
Klintens bebyggelseläge under medeltid är ovisst. Fynd från arkeologiska utgrävningar tyder dock på en viss bebyggelse under perioden.
Den första tydligt urskiljbara bebyggelsefasen är enkelstugorna med stomme av knuttimmer eller skiftesverk, från ca 1700-1850, i deras nu varierade men typiska utvecklingsfaser. Dessa hus som är en mycket välbevarad samlad trähusbebyggelse från denna tid utgör en majoritet på Klinten.
Den andra tydligt urskiljbara fasen är ca 1850-1900, med parstugor byggda med högre resning, bredare byggnadskroppar och ofta brutna tak som till största delen har sina fasader relativt bevarade.
Den tredje tydligt urskiljbara fasen är 1940-50-talets renoveringar och nybyggen, vilken pågår ännu idag, men med mindre intensitet. Under perioden moderniseras, höjs, tillbyggs en mycket stor del av husen vilket ger en kraftig prägel av 1950-tal, framför allt interiört, men även exteriört. Även under denna epok revs en del av den äldre bebyggelsen och ersattes med nya byggnader. Dessa nybyggen fick traditionella proportioner men ett modernt och friare detalj- och planlösningsutförande samt en större byggnadsvolym. Ett antal nybyggen från 1960-90-talen förekommer, ofta med en större byggnadsvolym mot gatan än tidigare.
Utöver dessa urskiljbara kategorier finns ett fåtal solitärer som t ex Slöjdskolan och brandstationen på Klinttorget, som inte har några motsvarigheter i området.
Klinten karaktäriseras av dess bevarade samlade småskaliga trähusbebyggelse främst från 1700- fram till 1800-talets slut. Områdets struktur med planlagda tomter och utlagda raka gator från 1700-talet är välbevarad. Klinten domineras ännu av de små enkelstugorna med stomme av skiftesverk eller knuttimmer från 1700-talet samt tidigt 1800-tal, som under andra hälften av 1800-talet moderniserats och byggts till eller i vissa fall ersatts med nya byggnader. Den stora mängden små fastigheter bebyggda med trähus främst under 1700- och tidigt 1800-tal med tillhörande gatunät från 1700-talet gör Klintens bebyggelse till en unik och välbevarad bebyggelsemiljö, av omistligt värde för Visby innerstad.

GATOR OCH ÖPPNA PLATSER - De tidigaste gatorna på Klinten anpassades (enligt Schilders karta 1697) efter de då i området befintliga åkrarna. En stig gick då ungefärligen från tornet Smörasken (Rackarplatsens södra avslutning) och söderut mot nuvarande Kyrktrappan, längs Nygatan förbi nuvarande fastigheter S:ta Maria 32 och 33, böjde av innan Finngränd och anslöt mot Trappgatan, Klintgränd, Nygatan där den vid Klinttorget delade sig och även följde Östra Tullgränd. Borgmästare Langes åker var vid den här tiden tätt omgiven av bebyggelse. Sannolikt anpassades senare nybyggen efter åkergränser och intilliggande bebyggelse för att kunna nyttja tillfartsstigar. Dessa stigar ligger delvis till grund för gatunätet, vilket i och med tomt- och kvartersindelningen på 1700-talets andra hälft började växa fram, från söder till norr. I mitten av 1800-talet kom gatusystemet att se ut ungefär som idag.
Gatorna på Klinten är Nygatan, Norra Murgatan och Trappgatan och dessa ligger långsträckta i nord-sydlig riktning. Gränderna, i öst-västlig riktning, utgörs idag av Norderklintgränd, Brunnsportsgatan, Lancastergränd, Korsgränd, Uddens gränd, Murgränd, Övre Finngränd, Klintgränd, Östra Tullgränd och Torngränd. Brunnsportsgatan benämndes Pilgränd på kartan från 1851 och Brunnsgränd på den från 1936. Brunnsportsgatan har aldrig funnits som egentlig gata/gränd. Idag utgör den endast gränsen mellan kvarteren Norrbacke och Porten.
I samband med att en styrelse tillsattes för att ombesörja gatuunderhållet i staden, 1865, stensattes vissa av Klintens gator med kullersten. Övriga gator belades med grus och grusades kontinuerligt fram till 1950-talet, då man började använda den tjärindränkta makadamen. Taxistationen på Nygatan, som fanns där från 1930-talet, medförde ökad trafik och mycket damm - ett problem som löstes med tjärmakadamisering eller asfaltering. Asfalteringen av gatorna väckte dock motstånd vilket resulterade i att man 1977 slog fast en flerårsplan med målet att belägga samtliga gator i innerstaden med tuktad sten.
Stadsdelens enda torg, Klinttorget, fick sitt nuvarande namn 1912. Dessförinnan kallades platsen Nya Torget eller Nytorget. I slutet av 1700-talet flyttades schavott och spöpåle hit från Stora Torget, torget omnämndes då som Spötorget. När denna verksamhet flyttade, i mitten av 1800-talet, nyttjade man platsen för torghandel. I torgets sydöstra hörn fanns under 1800-talets andra hälft också en brunn med pump. På dess plats byggdes brandstationen i början av 1900-talet. På den öppna platsen ovanför domkyrkan ligger Kyrkberget. D fanns fram till mitten av 1700-talet en väderkvarn och sannolikt också några små trähus. För att minska den brandfara domkyrkan ansågs vara utsatt för (med tanke på den stora branden 1744, som delvis drabbade kyrkan) avröjdes tidigare bebyggelse. I dag finns där endast det före detta skolhuset i sten från 1823, kvarteret Slöjdskolan. Rackarplatsen ovanför rackarbacken i norr, har inte varit bebyggd, förutom under delar av 1800-talet (fram till 1861) då nattmannen hade sitt enkla trähus där.

KÄLLA: Visby innerstad - en bebyggelseinventering. Del 2. (2003). Huvudred. Hansson, Joakim. C O Ekblad & Co, Västervik. ISBN: 91-88036-53-7

Klinten utgör ett geografiskt avgränsat område som med den höga klintkanten genomskär stadens östra del i NO-SV riktning och delar in den i en högre och en lägre del. Benämningen Klinten är vedertaget för den norra delen av området som i norr begränsas av Rackarbacken vid Norderport, i söder av Hästgatan innanför Österport, i öster av Östermur och i väster av klintkanten. Klinten omfattar delområdena Norderklint, Kyrkberget och Österklint. Det utgör ett i det närmaste homogent bebyggelseområde präglat av exploateringen under expansionen på 1700-talet.
Under medeltid och fram till 1700-talets början utgjorde större delen av Klinten åker- och betesmark med undantag av den norra delen som består av hällmark. I de medeltida städerna var områden med obebyggd åkermark vanligt förekommande. Fram till 1700-talets expansion var åkermarken uppdelad i Madame Kinlocks åker, Borgmästare Langes åker, Biskopsåkern och Klockareåkern. De två senare tillhörde sannolikt ursprungligen det tyska handelsfaktoriet kring Vår Frus Kyrka (nu S:ta Maria). Den norra delen av Klinten benämns också i en medeltida handling för "Het lewen Frauen Klinte", Vår Kära Frus Klint, tillhörande det tyska handelsfaktoriet.
Fram till 1700-talet var exploateringstrycket på Klinten begränsat, på grund av dess svårtillgängliga perifera läge, behovet av åker- och betesmark inom staden och den dåliga tillgången på vatten. Det höglänta läget innebar en utsatthet för kraftiga vindar. Klinten hyste dessutom långt in på 1800-talet ett antal oattraktiva verksamheter som spöstocken, bödelsstugan och nattmanshuset.
Klintens bebyggelseläge under medeltid är ovisst. Fynd från arkeologiska utgrävningar tyder dock på en viss bebyggelse under perioden.
Den första tydligt urskiljbara bebyggelsefasen är enkelstugorna med stomme av knuttimmer eller skiftesverk, från ca 1700-1850, i deras nu varierade men typiska utvecklingsfaser. Dessa hus som är en mycket välbevarad samlad trähusbebyggelse från denna tid utgör en majoritet på Klinten.
Den andra tydligt urskiljbara fasen är ca 1850-1900, med parstugor byggda med högre resning, bredare byggnadskroppar och ofta brutna tak som till största delen har sina fasader relativt bevarade.
Den tredje tydligt urskiljbara fasen är 1940-50-talets renoveringar och nybyggen, vilken pågår ännu idag, men med mindre intensitet. Under perioden moderniseras, höjs, tillbyggs en mycket stor del av husen vilket ger en kraftig prägel av 1950-tal, framför allt interiört, men även exteriört. Även under denna epok revs en del av den äldre bebyggelsen och ersattes med nya byggnader. Dessa nybyggen fick traditionella proportioner men ett modernt och friare detalj- och planlösningsutförande samt en större byggnadsvolym. Ett antal nybyggen från 1960-90-talen förekommer, ofta med en större byggnadsvolym mot gatan än tidigare.
Utöver dessa urskiljbara kategorier finns ett fåtal solitärer som t ex Slöjdskolan och brandstationen på Klinttorget, som inte har några motsvarigheter i området.
Klinten karaktäriseras av dess bevarade samlade småskaliga trähusbebyggelse främst från 1700- fram till 1800-talets slut. Områdets struktur med planlagda tomter och utlagda raka gator från 1700-talet är välbevarad. Klinten domineras ännu av de små enkelstugorna med stomme av skiftesverk eller knuttimmer från 1700-talet samt tidigt 1800-tal, som under andra hälften av 1800-talet moderniserats och byggts till eller i vissa fall ersatts med nya byggnader. Den stora mängden små fastigheter bebyggda med trähus främst under 1700- och tidigt 1800-tal med tillhörande gatunät från 1700-talet gör Klintens bebyggelse till en unik och välbevarad bebyggelsemiljö, av omistligt värde för Visby innerstad.

GATOR OCH ÖPPNA PLATSER - De tidigaste gatorna på Klinten anpassades (enligt Schilders karta 1697) efter de då i området befintliga åkrarna. En stig gick då ungefärligen från tornet Smörasken (Rackarplatsens södra avslutning) och söderut mot nuvarande Kyrktrappan, längs Nygatan förbi nuvarande fastigheter S:ta Maria 32 och 33, böjde av innan Finngränd och anslöt mot Trappgatan, Klintgränd, Nygatan där den vid Klinttorget delade sig och även följde Östra Tullgränd. Borgmästare Langes åker var vid den här tiden tätt omgiven av bebyggelse. Sannolikt anpassades senare nybyggen efter åkergränser och intilliggande bebyggelse för att kunna nyttja tillfartsstigar. Dessa stigar ligger delvis till grund för gatunätet, vilket i och med tomt- och kvartersindelningen på 1700-talets andra hälft började växa fram, från söder till norr. I mitten av 1800-talet kom gatusystemet att se ut ungefär som idag.
Gatorna på Klinten är Nygatan, Norra Murgatan och Trappgatan och dessa ligger långsträckta i nord-sydlig riktning. Gränderna, i öst-västlig riktning, utgörs idag av Norderklintgränd, Brunnsportsgatan, Lancastergränd, Korsgränd, Uddens gränd, Murgränd, Övre Finngränd, Klintgränd, Östra Tullgränd och Torngränd. Brunnsportsgatan benämndes Pilgränd på kartan från 1851 och Brunnsgränd på den från 1936. Brunnsportsgatan har aldrig funnits som egentlig gata/gränd. Idag utgör den endast gränsen mellan kvarteren Norrbacke och Porten.
I samband med att en styrelse tillsattes för att ombesörja gatuunderhållet i staden, 1865, stensattes vissa av Klintens gator med kullersten. Övriga gator belades med grus och grusades kontinuerligt fram till 1950-talet, då man började använda den tjärindränkta makadamen. Taxistationen på Nygatan, som fanns där från 1930-talet, medförde ökad trafik och mycket damm - ett problem som löstes med tjärmakadamisering eller asfaltering. Asfalteringen av gatorna väckte dock motstånd vilket resulterade i att man 1977 slog fast en flerårsplan med målet att belägga samtliga gator i innerstaden med tuktad sten.
Stadsdelens enda torg, Klinttorget, fick sitt nuvarande namn 1912. Dessförinnan kallades platsen Nya Torget eller Nytorget. I slutet av 1700-talet flyttades schavott och spöpåle hit från Stora Torget, torget omnämndes då som Spötorget. När denna verksamhet flyttade, i mitten av 1800-talet, nyttjade man platsen för torghandel. I torgets sydöstra hörn fanns under 1800-talets andra hälft också en brunn med pump. På dess plats byggdes brandstationen i början av 1900-talet. På den öppna platsen ovanför domkyrkan ligger Kyrkberget. D fanns fram till mitten av 1700-talet en väderkvarn och sannolikt också några små trähus. För att minska den brandfara domkyrkan ansågs vara utsatt för (med tanke på den stora branden 1744, som delvis drabbade kyrkan) avröjdes tidigare bebyggelse. I dag finns där endast det före detta skolhuset i sten från 1823, kvarteret Slöjdskolan. Rackarplatsen ovanför rackarbacken i norr, har inte varit bebyggd, förutom under delar av 1800-talet (fram till 1861) då nattmannen hade sitt enkla trähus där.

KÄLLA: Visby innerstad - en bebyggelseinventering. Del 2. (2003). Huvudred. Hansson, Joakim. C O Ekblad & Co, Västervik. ISBN: 91-88036-53-7