trångåsen

I Ströms hembygdsförenings årskrönika Strömsboken finns flera artiklar om byns och gårdens historia, bl.a. från 1936 och 2009. I Lantmäteriets arkiv finns protokoll och kartor från lantmäteriförrättningar som avvittringen, laga skifte m.m. I Landsarkiven i Härnösand och Östersund finns lagfartsböcker. Viss personhistorik har hittats i nättidningen Rötter.

Troligtvis år 1818 anlände fältjägarna Olof Malm och Jöns Gerd till kronoallmänningen ”Malmsjö Afradsland” vid en ås sydost om Trångsjön, därav namnet Trångåsen. År 1820 beslutade nybyggarna att upplåta en tredjedel av marken till korpralen Olof Olofsson Ferm, som bl.a. deltagit i finska kriget 1808-09. Alla tre var hemmahörande vid Jämtlands Regemente. Det var Ferms gård som så småningom blev Trångåsen 1:9. Ferms ättlingar, flertalet med namnet Olof Olofsson, kom att bruka gården aktivt fram till ca 1970.

Trots att byn Trångåsen från början tillhörde Fjällsjö socken i Västernorrlands län, beslutades år 1828 att de boende i byn fick åtnjuta kyrkorätt i Ström, som låg närmare än Fjällsjö. År 1891 överfördes Trångåsen och några andra hemman till Ströms socken och Jämtlands län.

Inför avvittring hölls år 1830 syn hos Olof Olofsson Ferm. Vid synen noterades följande byggnader: 1. Stugu Byggning, 2. Bryggstuga med kammare och förstuga, 3. Stall med foderbod och mellanbotten, 4. Fähus inredt med 10 Båsrum och hjäll samt widstående Foderbod, hvilken sednare genom afbalkning af den begagnas till tröskloge och kornlada, 5. Herrberge med mellanbotten, 6. Wedlider, 7. Badstuga, 8. Källare med trädbotten och derå stående mjölkbod, 9. 2:ne st. Hölador. Samtliga byggnader ansågs vid synen vara i gott skick. Byggnaderna 2, 3 och 7 var då helt nyuppförda.
Under perioden 1830-38 utarbetades ett förslag till avvittring av Fjällsjö, Bodums och Tåsjö socknar. Förslaget till avvittringsförrättning godkändes dock inte. År 1852 beslutades om en förnyad avvittringsprocess, vilken inleddes 1856. Det föreslogs att lägenheterna i alla tre socknarna skulle få högsta tillåtna antal tunnland ”duglig mark” per mantal. Detta med anledning av de svåra förutsättningarna för odling p.g.a. klimatet och markens beskaffenhet, samt det stora behovet av slåtter och betesmark för den viktiga boskapen.

För Trångåsens del noterades i beskrivningen 1856 att åkerjorden var av ”svag beskaffenhet och mycket stenbunden, samt frostskador underkastad”. Beträffande höskörden angavs att den varierade mycket år från år beroende på vädret. För att bärga slåttern, som var utspridd över ett stort område, krävdes en ”otrolig arbetsstyrka”. Mulbetet ansågs ”mer än wanligt klent” p.g.a. den karga marken och inte heller skogen ansågs riktigt bra, eftersom det var ett stort företag att bärga timret och forsla det till en flottningsbar älv. Landshövdingens utslag över förslaget innebar att åborna på Trångåsen från 1855 och 40 år framåt skulle åtnjuta skattefrihet.

Förrättningsmännens slutsats var att föreslå två nybyggen, ett kallat Trångåsen och ett kallat Österåsen. År 1864 kunde gränser fastställas. Av rörläggningsprotokollet från 1863 framgår att åbor på Trångåsen och Österåsen var Olof Olofsson (16 seland), Jöns Olofsson (16 seland), Pehr Pehrsson (4 seland), Lars Olofsson (6 seland) och Måns Olofsson (6 seland).

År 1875 genomfördes laga skifte för Trångåsens by. Åbor på Kronans mark i Trångåsen var då enligt handlingarna Krutmeijer (om 21 seland) och Locknö sågverk (om 3 seland). Vid de skiftessammanträden som sedan hölls, företräddes ”Krutmeijers omyndiga barn” av lantmätare Brandel. På Krutmeijers önskan skiftades hans mark i två lotter, en om 19 seland och en om 2 seland. Som vittnen på ett dokument bland skifteshandlingarna finns en ”O. Oloffson” och en ”O. Larsson”, Trångåsen.

Krutmeijer hette med all sannolikhet Fabian Axel Hans Reinhold i förnamn och var en tid inspektor vid Locknö ångsåg i Ådalen i Västernorrland. Han var gift med Christina Brandell som dog 1874 i Ytterlännäs. Tillsammans hade de fem barn. Lantmätare Brandel kan ha varit hennes bror. Krutmeijer var född 1821 i Stockholm och etablerade sig så småningom som trävaruhandlare i Nyland, Ytterlännäs. Han dog 1886 i Uppsala. Var, när, hur och om Krutmeijers bodde i Trångåsen har inte gått att få fram, men vid laga skiftet hölls sammanträden i F.A. Krutmeijers omyndiga barns gård i Trångåsen. I skifteshandlingarna figurerar också en Oscar Krutmeijer, som var interimsåbo på Trångåsen ett tag, och den som 1873 anhöll hos landshövdingen i Härnösand om att laga skifte skulle genomföras.

Kartorna som upprättades i samband med den tidigare verkställda avvittringen är inte helt lätta att tyda, men kartan som upprättades vid laga skifte visar att dispositionen av (nuvarande) gården 1:9 då var i princip samma som idag, avseende antalet byggnader och deras placering.

Kort efter att laga skifte genomförts såldes skattehemmanet Trångåsen till skogsbolaget Wäija (Väja-Dynäs), som 1878 fick lagfart på hemmanet Trångåsen om knappt 19 seland. I samband med detta genomfördes hemmansklyvning i Trångåsen 1879. Då delades Wäijas mark upp i tre lotter. Åbyggnader som i samband med det värderades på O. Olssons tomt (sannolikt Olof Olofsson) var följande:

1. Mangårdsbyggnaden timrad i 2 våningar brädfordrad, indelt i 3 rum och förstuga i hvardera våningen, 3 spisar i nedre våningen och 1 spis samt 2 kakelugnar i den öfre i 2 murpipor allt i godt stånd
2. Förmånsstugan brädfordrad, under spåntak indelt i 2 rum och förstuga, 2 spisar i en murpipa
3. Logen timrad under näfvertak
4. Stall med Hemlighus
5. Ladugården med port och lada något förfallen
6. Fårhus förfallet
7. Lada
8. Wedlider
9. Badstuga
10. Stenkällare med svale
11. Mjölkbod och mjölkrum timrad och brädfordrad, under spåntak i godt stånd indelt i 3 afdelningar
12. Bryggstuga under näfvertak
13. Sommarfähus och smedja

Gårdens huvudbyggnad var alltså uppförd senast 1879. Det har tidigare antagits att byggandet av det stora boningshuset skedde i samband med försäljningen till skogsbolaget, vilket är tänkbart.

Wäija ägde nu i stort sett hela byn, utom den gård som då låg närmast nuvarande 1:9, som idag är borta (fastigheten Trångåsen 1:10), som ägdes av handlanden Ingebrekt Erstad. Erstad hade etablerat sig som handlande i Backe och därefter i Långsele. Han var en av initiativtagarna till sågverksföretagen Björknäs AB i Gudmundrå och till Rocke Ångsågs AB i Högsjö. Trångåsen 1:10 och Trångåsen 1:8 (se nedan) är även idag i skogsbolags ägo med en historisk koppling till Wäija.

År 1910 sålde Wäija Trångåsen 1:9 tillbaka till släkten Olofsson, till en Olof Olofsson, som året därpå fick lagfart på fastigheten. Tiden då gården var i skogsbolags ägo var alltså ca 30 år. Inför försäljningen genomfördes en ägostyckning 1909 i Trångåsen, inom den fastighet som ägdes av Wäija. Fastigheten styckades då i tre ägolotter, så att nuvarande 1:9 blev en lott. Inägan till lotten överensstämmer i stort med dagens förhållanden. År 1917 sålde Wäija ytterligare en bit mark till Olofsson.

Åren 1931, -38 och -44 övertog dottern Gerda och mågen Anders Erik Olsson mark till Trångåsen 1:9. Gerda och Anders Erik och deras fem barn var de sista som levde och växte upp på Trångåsen inom släkten Olofsson. I byn som helhet har som mest bott ca 70 personer. Skola fanns kvar i byn till, enligt uppgift, 1933. Väg, telefon och elektricitet drogs fram till byn omkring 1960, men redan då var byn i stort sett helt avfolkad. Den första vägen var enligt uppgift en kärrväg mellan Trångåsen och Österåsen som stod klar 1954. Några år senare färdigställdes en bättre väg fram till Täxan i sydvästlig riktning.

År 1990 skedde bodelning ur Anders Eriks dödsbo. Nuvarande ägare köpte fastigheten 2004. Då hade gården varit i princip obebodd i ca 40 år. I byn finns idag tre bofasta personer.

Gården inventerades av Jämtlands läns museum 1973 och bedömdes vara av stort kulturhistoriskt värde. Sedan dess har alla byggnader försetts med pannplåt. En redskapsbod, ett pumphus och en vedbod har försvunnit sedan inventeringen genomfördes. Redan 1973 var gårdens bastu och smedja helt inrasade. Ett omfattande restaureringsarbete av byggnader och marker har inletts under 2000-talet.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2009-06-08, Dnr 432-11739-06