Utifrån nymodigheten plastburk för djupfrysning från 1960-talet kan en hel kökshistoria berättas. På släktgården i Mörtarbo utanför Avesta skaffade de kylskåp 1948 och köpte en särskild kantig tillbringare i grönt glas med lock att förvara mjölken i. Kylskåpet var ett steg mot att underlätta mathållningen innan hushållet köpte frysbox 1958. Då hade Ann-Marie gift sig med Sven Perers (född 1925) och fött barnen Karin och Anders. De levde tre generationer i gemensamt hushåll med Ann-Maries föräldrar Walborg och Lars Jonsson (födda 1899 och 1898). För att förstå vilken revolution djupfrysning var när den kom, måste vi först förstå vad som var alternativet före dess. Då var det hemkonservering och förvaring i skafferi och matkällare som gällde.
Åh, vad arbete det var med konservering hermetisk inkokning av burkar i konserveringsapparaten, sedan väl förslutna med gummiring. Men det var bekvämt, för maten var ju färdig bara att ta upp, säger Ann-Marie som minns hur de bland annat stekte kotletter som blev dåtidens färdigmat i burkar, bara att värma upp och koka potatis till. Det kunde bli 80-100 burkar vid slakt av kalv och gris. Vilket arbete!
Före frysboxen hyrde de frysfack i Realsbo, någon kilometer bort, på hönseriet som sålde djupfrysta varor till butiken Norrmalms i Stockholm. Kontrasten till konserverandet var stor och det var oerhört bekvämt att kunna frysa in bär och allt, tycker Ann-Marie. Frysfacket var rätt stort, men de fortsatte att konservera en del. Sven var med i jaktlaget, mest för älgköttets skull, och Ann-Marie vet att det kliade i honom att sitta i skogen utan att ha något att göra, men det blev älgkött som skulle frysas in. Det var väldigt noga med infrysningen. Det skulle vara folie närmast och i Realsbo fanns en märkvärdig apparat som vacuumpackade i plastpåsar, som var rätt dyra. Sven var med, och de stod där och ordnade med allt och hela proceduren kändes litet märkvärdig, minns Ann-Marie. År 1958 köpte de egen frysbox på 500 liter och då slutade de att konservera.
Den var vansinnigt stor och drog hemskt med ström, säger Ann-Marie.
Men den tidens hushållsmaskiner var gjorda för att hålla, och frysboxen användes i över 50 år. Ann-Marie tror att de var litet sena med att skaffa frysbox eftersom de kunde hyra stort frysfack i närheten. När frysen och den modernare plasten slog igenom, kom också särskilda kärl för djupfrysning, som den förvärvade Perstorpburken i stapelbart fyrkantigt format. På så vis blev det lätt att frysa in bär, svamp, och färdiglagad mat. Eftersom gården hade kor blev det inga mjölkkartonger som kunde användas för att frysa in i (det var inte ovanligt att återanvända urdiskade mjölkkartonger vid infrysning).
Det rationella köket når landsbygden
Ann-Marie och Walborg upplevde en tid av stora rationaliseringar i hushållsarbetet. Studiecirklarna blomstrade och familjen engagerade sig i landsbygdens folkrörelser. I slutet av 1940-talet gick Walborg och andra kvinnor i tidstypisk studiecirkel i hur man planerar ett rationellt fungerande kök och ritade granngårdens kök, som fanns kvar i decennier. Ända tills reglerna för avdrag i jordbruksdeklarationen ändrades, för sista åren som man kunde dra av renovering även av bostadsbyggnaderna var det många i bygden som kastade ut sina gamla 40-talskök för att sätta in 80-talskök med vitlackade spånplatteluckor med nedfasad blå allmogerand som dekoration. Men i Mörtarbo finns köket från 1948 kvar, platsbyggt utifrån Walborgs idéer med snickerier från Klockarbo snickeri Folkärna helt enligt de tayloriserade principer som den svenska köksforskningen liksom Frankfurtkökets arkitekt Grete Schütte-Lihotzky utvecklat sedan 1920-talet.
Som en arbetsstation vid löpande bandet, finns en nästan tre meter lång arbetsbänk vid fönstret med lättillgängliga glaslådor för mjöl, socker och andra specerier, 19 sinkade trälådor, över- och underskåp för husgeråd och ugnsplåtar, utdragbar strykbräda och dito bakbord som lätt kan ställas på arbetsbänken. Bredvid ett av överskåpen finns ett utrymme särskilt avsett för dåtidens radioapparat av stort format. Självklart finns utdragbara skärbrädor, två stycken, liksom dito arbetsyta i lägre höjd, 80 cm bred och klädd med lättavtorkad plast, så att man kan sitta ner och skala potatis eller utföra andra sysslor. Att kunna sitta ner och arbeta var en av huvudprinciperna i det rationella köket på 1900-talet, liksom att spara på stegen. Arbetsbänken var från början klädd med lackad masonit, men fick till en födelsedag på 50-talet modern perstorpsplatta. I stället för vanliga hyllor hade ett av överskåpen fyra gallerhyllor av spjälor och var öppet undertill. Där kunde degbunkar och bakplåtar ställas att jäsa i värmen från ugnen som stod under skåpet, på bänken bredvid arbetsytan med bakbordet. Allt var således fiffigt uträknat för rationellt arbete. Det rejäla bakbordet är 95 cm brett. Skåpluckorna är helt släta för att inte samla damm och lort, och de gamla omoderna spegeldörrarna fick också hygieniska, lättavtorkade masonitskivor vid renoveringen 1948. Dessa togs dock bort vid ommålning och omtapetsering till Ann-Maries 50-årsdag 1980.
På sin 50-årsdag 1949, fick Walborg en Electrolux hushållsassistent, en trotjänare som skapat hundratals meter lungkorv efter grisslakterna, mängder av liter äppelmos och tusentals degar med hjälp av de olika tillbehören. Spisarna blev också bättre och bättre, men en vedspis finns ännu kvar, för den skapar såväl trivsel som alternativ vid strömavbrott. Kylskåpet var underbart när det kom, tycker Ann-Marie, liksom den elektriska spisen. Först hade de bara haft en kokplatta på en bänk intill vedspisen och en separat ugn att grädda i till vänster om fönstret på arbetsbänken, alltså bredvid arbetsplatsen där man ställde bakbordet. På 1960-talet satte de in en modernare vit vedspis och en elektrisk spis, samtidigt som de gamla grönmålade skåpen med skjutbara luckor över diskbänken byttes mot raka skåp med luckor av massivt lärkträ och specerilådor av plast i stället för glas. Ann-Marie tyckte att skjutdörrarna var trevliga och bra, och man fick inga dörrar i huvudet. Allt har sina för- och nackdelar. De gamla skåpen finns ännu kvar i ett skafferirum bredvid köksfarstun.
Rikstävlingen Hemmets maskiner
Att rationalisering av hushållsarbete och folkbildning låg i tiden vittnar också den stora rikstävlingen Hemmets maskiner som Ann-Marie vann 1958. Det var så stort att Sveriges Radios Karin Andersson kom och intervjuade hemma i Mörtarbo liksom Dagens Nyheter, som prydde bilagans omslag med stor bild på Ann-Marie och dottern Karin vid hushållsassistenten i köket. Tävlingsarrangör var Lantbrukarnas Tidskriftsaktiebolags Korrespondensskola, LTK, och 1800 personer från hela landet deltog. Ann-Marie tog emot förstapriset ur landshövdingens hand vid Centerpartiets riksting i Ronneby 1958, ett dussin kaffeskedar i silver som sedan Karin fick när hon gifte sig 1981. Ann-Marie hade varit ordförande i Folkärna Norra SLU, Svenska landsbygdens ungdomsförbund (nuvarande CUF), en avdelning där de 150 medlemmarna deltog i mängder av studiecirklar i samarbete med Svenska landsbygdens studieförbund, SLS (föregångare till Studieförbundet Vuxenskolan). En av dessa cirklar handlade just om alla nya maskiner som kom och revolutionerade hushållsarbetet som kylskåp och frysboxar, inte minst på landsbygden. På så vis lärde sig Ann-Marie om nyttan med maskiner och vad Hushållningssällskapets hemkonsulenter förespråkade, och vann således tävlingen Hemmets maskiner. I tidens anda ordnade SLS även cirklar där Ann-Marie och de andra kvinnorna i bygden lärde sig mer om djupfrysning liksom "rationell matlagning", eftersom det började komma litet halvfabrikat i slutet av 50-talet. Boken Vi syr, vi stickar, vi virkar från 1948 användes också flitigt i cirklar.
Som en riktig folkbildare var Ann-Marie studieledare i Folkärna Norra SLS 1958-67, och blev sedan studieorganisatör i Studieförbundet Vuxenskolan när det bildades 1967, fram tills hon gick i pension 1992.
/Berättat för Maria Perers den 12 december 2013
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
