Fartygs-/båtlämning

Status: Vraket består av en 18 meter lång bottensektion med spant och bordläggning. I vraket ligger en stenhög (status 1995).
Bärgning: Torsten Nilsson m fl dykare ur Umeås marinarkeologiska sällskap, påträffade vraket av en slump 1988. Man satte vraket i samband med historien om den förlista spannmålsskutan och ansökte om tillstånd för C-14 datering 1995. Resultatet av denna datering är okänd. Det är således inte definitivt fastslaget huruvida vraket är den i historiska källor omnämnda Piteskutan.
Händelseförlopp: På grund av att skördarna slagit fel i både Öster- och Västerbotten sände kronan en skuta från Stockholm lastad med spannmål. Fartyget gick på grund mellan "Afwanäs" och "stoorgrundet" och började förmodligen att ta in vatten. Skepparen tog ned alla segel men fartyget fick sådan slagsida att masterna lade sig i vattnet. Man lyckades dock ankra upp den halvsjunkna skutan så att inte allt ombord skulle blåsa till sjöss. Skepparen, Johan Ersson, fick syn på ytterligare en skuta och lyckades ro över till den för att hämta en yxa. Han högg sedan av masterna och fartyget reste sig något så att luckorna stod till hälften i vattnet. Nästa morgon uppbådades såväl soldater som bönder, i 10-12 båtar, att varpa in fartyget på grunt vatten. Under tiden hade Ersson lyckats bärga några segel men alla lösa segel försvann i sjunkande tillstånd.

Ryktet om olyckan spred sig snabbt. Man hade väntat i socknarna på Johan Erssons last och situationen var sedan länge ohållbar. Folket strömmade till i Kallviken för att bärga vad som bärgas kunde. Det visade sig också att de som var först till kvarn även fick med sig en större kvantitet spannmål med sig hem. Så skulle det givetvis inte ha gått till, utan spannmålen skulle fördelas utifrån hur mycket man betalade i skatt.

Väl inne vid Kallvikens strand fäste man rep i maststumparna och förtöjde dessa i land och lyckades på det viset räta upp fartyget. Däcket låg nu i vattenbrynet och vågorna sköljde över fartyget. Man lyckades dock med konststycket att få upp merparten av den genomsyra, saltvattendränkta lasten. I två veckor slet man med att håva upp lasten, därefter var den återstående säden allt för skadad av sin vistelse i sjön.