Torsås kyrka

Torsås socken ligger i skogrik bygd och gränsar i söder mot Blekinge. Placeringen vid den gamla riksgränsen har präglat socknens historia där orostiderna följt på varandra. Skogsbruk och boskapsskötsel har långt fram i tiden varit huvudnäringar. Slöjdande har också varit en för socknen utmärkande näring. Handelsverksamheten gynnades av socknens läge mellan skogs- och kustbygd, mellan Blekinge och Småland. Torsås kyrkby blev under 1800-talet ett centrum för handel och småindustrier. I samband med järnvägens ankomst på 1890-talet fick Torsås sitt stora uppsving. År 1916 blev Torsås by municipalsamhälle och för samhället upprättades stadsplan. Municipet upphörde 1952. Järnvägen lades ned 1965 och järnvägsstationen revs några år därefter. Kyrkligt sett avsöndrades Gullabo från Torsås som annexförsamling 1870 och blev eget pastorat 1919. Sedan 1973 är Torsås och Gullabo åter förenade i ett pastorat.

Kyrkplatsen har anor från medeltiden då först en träkyrka ska ha uppförts och senare under medeltiden en stenkyrka. Nuvarande kyrkobyggnad härstammar från 1777. Från den gamla kyrkan finns medeltida altarskåp och triumfkrucifix bevarade, liksom en predikstol från 1600-talets slut.

Torsås kyrkplats har anor sedan medeltiden. Nuvarande kyrka har föregåtts av två stenkyrkor och före det troligen en träkyrka. Torsås kyrka uppfördes precis i inledningen av den stora kyrkobyggnadsepoken 1760-1860 då kyrkobyggnadsaktiviteten i Småland var den mest omfattande i hela landet. Sammanlagt tillkom 124 nya kyrkor i landskapet under hundraårsperioden. En viktig anledning till uppförandet av nya kyrkor var den kraftigt ökande folkmängden. Befolkningsstatistik från 1805 visar att nära en tredjedel av de 273 småländska församlingarna hade mellan 1000 och 2000 invånare, 32 stycken hade 2000 till 3000 invånare medan de två folkrikaste församlingarna Torsås och Högsby församlingar hade 4456 respektive 4955 invånare. Förutom befolkningsökningen var en viktig anledning till det ökade kyrkbyggandet nya arkitektoniska och liturgiska krav parat med att många av de befintliga, till ursprunget medeltida, kyrkorna var i dåligt skick. Genom Kungl. Maj:ts förordningar från 1759, 1764 och 1776 skulle allt offentligt byggande vara underställt Överintendentsämbetet. Staten fick därmed stor makt att styra över kyrkornas arkitektoniska utformning.