Flygplan

Windex 1100 konstruerades av Sven-Olof Ridder, professor i aerodynamik vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) för deltagande i en konstruktionstävling i Oshkosh, Wisconsin, USA. Namnet kommer från Ridders vindriktningsindikator av märke Windex (mycket vanligt förekommande på segelbåtar) och flygplanets tänkta spännvidd om 11 meter. Tävlingen skulle äga rum 1983, men flygplanet hann inte bli klart i tid. Tillverkningen skedde vid AB Radab av Harald Undén, Stig Säll (och Leif Back?) 1982-1985, Stockholm. Endast en Windex 1100 tillverkades.

De första provflygningarna ägde rum 1985, med Sakari Havbrandt som testpilot.

Flygplanet var från början anpassat för hembyggare, t ex bestod flygkroppen av en under- och en överdel. Innan montering installerades all utrustning i den nedre kroppshalvan. Flygutprovningen, vilket innefattade ca 30 olika piloter och över 100 flygtimmar, ledde till en omkonstruerad vinge. Även om konstruktionen redan från början var avsedd som motorseglare, kom någon motor aldrig att monteras i Windex 1100 SE-XSD. Den motorkåpa och spinner som är monterade framför fenan är mockuper.

Den större Windex 1200 (12 meters spännvidd) blev färdig i slutet av 1990-talet och hade en motor om 25 hkr. Några Windex 1200 flyger ännu i Sverige.

Windex 1100 var konstruerad för att uppfylla villkoren för certifiering inom regelverket JAR 22, inom vilket fanns gemensamma krav för segelflygplan och motorseglare tillåtna för avancerad flygning. Fördelen med motorseglare är att de inte behöver något bogserflygplan för att ta sig upp i lufthavet. Landstället består av ett hjul monterad centralt under flygkroppen, samt nedåtböjda vingspetsar skodda med nylon.

Flygplanet användes för flygutprovning av segelflygplan, avsedd för hembyggare. Flygplanet är ett av få svenkkonstruerade segelflygplan och representativt för att visa användningen av moderna kompositmaterial i flygplanskonstuktioner.