Lackalänga kyrka

Exteriör
Kyrkobyggnaden består idag av ett i väst utvidgat långhus med fyra travéer, kor, absid och ett torn i väster. Kyrkans medeltida murverk är av kvaderhuggen sandsten lagd i jämna skift. Hörnkedjor och omfattningar är murade av bearbetade kvadrar. Långhusets västdel är av gråsten, som fogats samman med kalkbruk, med fönster- och dörromfattningar i tegel. Murarna är förstärkta med dragstag, som syns ovan valven på vinden, och märks genom fasadernas ankarslutar. Långhusets, korets och absidens fasader är ojämnt spritputsade med släta listverk och omfattningar. Putsen är cementhaltig och avfärgad med kalkfärg. Murarna avslutas mot taket med en tresprångig, putsad gesims. Socklarna är lätt förkroppade, täckta av puts och befinner sig till största delen under mark. I dess medeltida delar anas skråkanthuggna sandstenar. Tornet är uppfört av tegel med grundmurar av gråsten. Dess östra fasad rider på långhusmuren. Tornsockeln är oputsad av skråkantad granit.

Kyrkans fönster är rundbågiga med släta omfattningar. Solbänkarna är av röd, hyvlad kalksten med huggen front. Långhusets fönster, fyra i norr respektive söder, är liksom korets av dubbla plattjärnsramar med ett spröjsverk av bly. Fönstrens nedre del består av två rundbågar med rombformade glasrutor. I blyspröjsarnas skärningspunkter finns små blommor. Ovan rundbågarna finns ett masverk med färgade glas av varierande utformning. Fönstren är försedda med fasta, tvådelade innerbågar av gråmålat trä. Torn-fönstren är i gjutjärn med samma formspråk som övriga. En rundbåge binder samman vapenhusets fönster med de mindre fönstren till tornets första våning. Tornet har dubbla rundbågiga ljudöppningar, i vilka sitter plåtklädda luckor, i alla väderstreck.

Kyrkan har två entréer, dels huvudentrén i tornets västfasad, dels en rundbågig, brunmålad och panelklädd dörr till absiden. Västportalen är rundbågig med flera språng, som omsluter en rundbågig dörröppning och ett rosettfönster i gjutjärn. Dörren är en brunmålad raktäckt pardörr. Dörrbladen har vardera tre speglar dekorerade med andreaskors. Ovan dörren finns ett tympanon med texten Ära vare Gud i höjden.

Långhusets- och korets sadeltak är täckta med ljust grönmålad plåt i skivtäckning utan förskjutna hakfalsar. Absidens kägeltak är av koppar i skivtäckning. Tornets pyramidtak och åttakantiga spira är täckt med gråa, rektangulära plattor av glavaskiffer. Nockplåtar, ränndalar och de fyra små kuporna är alla täckta med rheinzink. Spiran kröns av ett litet klot och ett högt smideskors. I mötet mellan tornets tak och murar finns en flersprångig gesims, uppburen av konsoler som efterbildar en tandsnittfris.

Interiör
Vapenhuset i tornets bottenvåning har golv av murtegel lagt på flatan. Golvet närmast dörren är något upphöjt, medan långhuset ligger 2 steg lägre relativt vapenhuset. På golvet ligger en skrapmatta och en gångmatta. Väggarna är putsade och kalkade och det släta innertaket vitmålat. På norra sidan finns en trappa till tornets övre våningar, underbyggd med förråd och elcentral innanför ett gråmålat plank. I hörnen mot långhuset finns varsin liten rundbågig öppning. Bakom den södra öppningen finns en trappa till orgelläktaren, medan den norra öppningen döljer den tegeltrappa, som en gång användes till Brunius numer rivna torn.

Vapenhus och långhus skiljs genom en rundbågig öppning med en fast blinderad del och en raktäckt pardörr med speglar, båda målade i grått. Vapenhusets tegelgolv fortsätter in i långhuset, som ligger två steg högre. Det har putsade väggar, i dess nedre delar målade med oljefärg, och fyra spetsbågiga, kalkavfärgade valv, som vilar på tresprångiga pilastrar. De äldsta valvens ribbor är profilerade. Under den vita färgen anas spår av rödbrun dekormålning. På en pelare i långhusets sydöstra hörn har man upptäckt numer överkalkade gotiska målningsspår, som föreställer en biskop avbildad med sitt namn under. På ömse sidor om mittgången finns bänkkvarter med plankgolv. På senare tid har församlingen gjort flera förändringar av bänkinredningen. Dörrarna har häktats av, och man har tagit bort två bänkrader i såväl väst som öst. På så sätt har man fått plats för ett kyrktorg längst ner i långhuset, och mer utrymme åt kör och dop. Kvarterens ursprungliga utsträckning märks genom att brädgolvet ligger kvar.
Predikstolen står på långhusets södra sida och dopfunten på motsatt sida mittgången.
Längst ner i långhuset finns en orgelläktare, buren av fyra åttakantiga pelare. Den gråmålade, raka barriären består av svarvade kolonner, som bär räckets överliggare. Läktarens undersida är täckt med träpanel, och ovansidan med ett trägolv.

Koret är upphöjt två steg relativt långhuset med en kalkstenstrappa. Korgolvets främre del är av tegel lika långhusets, medan det upphöjda golvet bakom altarringen och in i absiden är täckt av kalksten. Väggarna är putsade och kalkade. Långhus och kor skiljs av en triumfbåge, flankerad av sandstenskolonner med tärningskapitäl. I mötet mellan rundbågen och vederlagen finns en sandstensgesims. I triumfbågen har man hittat spår av tegel och dörrstaplar från det romanska korskranket. Det var troligen uppbyggt av två rundbågar, burna av pilastrar och en mittpelare. Korets kryssvalv är täckt med kalkmålningar, utförda av Lilla Harrie-gruppen, i form av sicksackband på ribborna och figurframställningar i kapporna. Kring slutstenen finns växtornamentik.

Kyrkans additionsaltare står under tribunbågen. Utrymmet bakom altaret används som en liten sakristia, möblerad med en stol och ett skåp. Absidens hjälmvalv och väggar är helt täckta av kalkmålningar, daterade till runt 1175-1200 av okänd mästare.
I absidens centrum syns ett Majestas Domini-motiv med Kristus sittandes på regnbågen inom en mandorla, omgiven av evangelistsymbolerna ängeln, lejonet, oxen och örnen. Nedanför står fyra personer; ett kvinnligt helgon, Jungfru Maria, Johannes Döparen och en lokal biskop, troligen Andreas Sunesson. Längre ned finns tre figurkransar åtskilda av dubbla streck. Överst sitter apostlarna på en bänk, utrustade med bokband och med händerna sträckta mot Kristus. Lärjungarna längst i söder är mycket fragmentiserade. Därunder kommer en bård med hjulornament, och sist en draperimålning. Färgskalan går i huvudsakligen rött, gult och blått. På södra väggsidan finns en väggnisch för sakramentsförvaring. Fragment av romanskt kalkmåleri, som troligen föreställer Kain, Abel och Abraham, har hittats på vinden ovanför östra korväggen.

Tornets andra våning har brädgolv, vitmålade väggar och tak. Rummet används för förvaring av textilier. Nästa plan i tornet nås via en taklucka. Från detta leder en dörr in till långhusvinden och en trätrappa vidare till klockvåningen med klockbocken i fur. Från denna våning syns tornets träkonstruktion, stagad med järnstag, och skiffertakets inbrädning. Långhusets takstolar av fur är uppbyggda av hanband, tass, stödben och dubbla remstycken. Taktronen består av bräder. Vid öppningen mellan kor och långhus finns sandstenskvadrar och ett ankarjärn, vilket antyder att partiet byggts om vid något tillfälle. Långhuset är på vinden inte murat i förband med koret.

Inredning och inventarier
Altaret är av laserat trä med en marmoreringsmålad toppskiva.
Altarringen är av gjutjärn med två grindar, en överliggare av gråmålat trä och knäfall klätt med brunt skinn. Framför altarringen står en pall med samma klädsel.

Altaruppsatsen är av additionstyp, utförd under sent 1500-tal i Daniel Thommissen- influerad stil av en icke namngiven Malmöverkstad. Uppsatsen är utformad med fyra altartavlor från 1742, som föreställer de fyra evangelisterna. De är placerade i två rader innanför kolonner och beslagsvingar. På entablementets kornisch står en ädikula flankerad av voluter. I trekantsgavelns centrum finns en målning av Guds lamm. Texter på predellan förklarar att uppsatsen renoverades 1742 och 1889.

Dopfunten av sandsten är medeltida. Dess cylindriska fot är typisk för de funtar, som brukar föras till den s.k. Barsebäcksgruppen. Cuppan är vid och slät bortsett från en repstav längs ovankanten. Till funten hör ett dopfat av nysilver, ett insatsfat av mässing och en trähuv, som förvaras på vinden.

Predikstolen är tillverkad runt 1575-1585, troligen av samma verkstad som gjort predikstolen i Dalköpinge kyrka, och är restaurerad vid flera tillfällen. Bildmotiven kommer från 1742. Korgen nås via en trappa, och bärs av en träkonstruktion, dold bakom en hög, gråmålad träsockel i liv med korgens sidor. Dessa består av speglar mellan ett nedre och övre listverk prydda med inskriptioner. I speglarna finns röda fält, inramade av kannelerade pilastrar, med dekor av akantus och medaljonger med drakhuvuden, ängla- eller satyrmasker. Korgen är målad i primärt grönt, rött och guld.

Bänkinredningen av fur är från 1952, då utförda som slutna kvarter. Bänkgavlarna är släta, bortsett från en profilerad ovanlist. Ryggarna har tre speglar och är utrustade med psalmbokshylla på baksidan. Under bänkarna sitter bänkvärmare. Bänkarna är i sin helhet målade i två nyanser av grått, även mot ytterfasaden. Den främsta bänken saknar skärm sedan två rader tagits bort temporärt. Församlingen har provisoriskt även tagit bort två bänkrader i väster, och samtliga dörrar, utförda med röda lister kring marmorerade speglar. De borttagna bänkdelarna har sparats av församlingen.
Orgeln med två manualer tillverkades 1889 av Åkerman& Lund och byggdes om 1952 av Frobenius & Co. Orgelfasaden består av tre delar avdelade av kolonner.
Det mittersta partier är förhöjt och har en triangulär avslutning. Piporna är synliga innanför trepassformade bågar.

Storklockan i malm är från 1634, men göts om 1747 av M Wetterholtz i Malmö. En inskription på klockan förkunnar, att klockan fick gjutas om sedan den gått sönder av den vårdslösa ringningen. Klockan är bl.a. dekorerad med änglahuvuden, strålkrans, akantus och figurer. Lillklockan i malm är gjuten 1788 av Fredrik Kellström. Klockan är dekorerad med bårder, akantusrankor och inskriptioner.

Kyrkobyggnaden
Lackalänga kyrka uppfördes i slutet av 1100-talet, förmodligen av Carl Stenmester. Kyrkan gavs ett tidstypiskt romanskt utseende med långhus, ett smalare kor och en halvrund absid i öster. Utförandet var väl bearbetat med ett troligtvis synligt sandstensmurverk. Långhusets norra- och södra fasader försågs med varsin portal och varsitt fönster. Kanske fanns också ett fönster i absidens östra vägg, något som omnämns i Carl Georg Brunius anteckningar från 1800-talet. Absiden förses med ett kupolvalv av sandsten, som liksom den östra absidväggen täcks av kalkmålningar. Innertaket torde varit ett platt trätak, medan yttertaket kan ha belagts med bly.

Under 1200-talet uppförs ett korskrank med två dörrar mellan kor och långhus.

Kyrkan byggs under 1400-talet ut med två stycken vapenhus i norr resp. söder. Över kor och långhus slås kryssvalv av tegel som ersätter träinnertaket.

Under tidigt 1500-tal får kyrkan nya kalkmålningar i korvalvet. Även långhusets östra vägg liksom absiden ska ha bemålats, motiv som idag är försvunna.

Det norra vapenhuset rivs under 1600-talet, och portalen görs om till ett fönster.

1851 görs en utvidgning åt väster av kyrkans långhus, som blir dubbelt så långt och får ytterligare två valvtravéer, efter domkyrkoarkitekt Carl Georg Brunius ritningar. Han var vid denna tid även Stävie och Lackalänge prebendepastorats kyrkoherde. De nya och gamla murarna förstärks med dragstag. Kyrkan får dagens fönsteröppningar och fönster. Takstommen görs om, taket beläggs med tegel och får en flersprångig gesims längs takfoten. Fönstret i absiden görs om till en dörröppning. Som ersättning för det södra vapenhuset uppförs ett torn med vapenhus. Det visar sig så smalt att klockorna inte kan ringa, och församlingen tvingas flytta dem till en ny klockstapel sydväst om kyrkan. Efter stark kritik mot Brunius låter församlingen uppföra ett nytt klocktorn. Ritningarna tas fram 1874 av Nils Andersson, och tornet uppförs 1888 i sten med en skiffertäckt spira. 1889 läggs taken över långhus och kor om med plåt, medan absiden behåller sin koppartäckning. En orgelläktare byggs och altare, predikstol och bänkar målas om. 1890 dekormålas långhusvalven, troligen med röda band på valvribborna.

1930 vittas väggar och valv. Utvändigt lagas putsen och fasaderna kalkas, och plåttaket målas med oljefärg i blyvitt. 1949 tas kalkmålningarna fram och retuscheras av Hans Erlandsson. 1951 tar man bort murklackarna som fanns bevarade från det sedan tidigare rivna korskranket. 1952 restaureras kyrkan under Eiler Graebes ledning. Golvet sänks till ursprunglig nivå, och beläggs med tegel respektive trägolv i bänkkvarteren ovanpå en betongsula. Nya bänkar, innerfönster och en ny orgel sätts in bakom den gamla orgelfasaden. Ytterbågarna renoveras och fönsteröppningarna får nya solbänkar av kalksten. Installationer för bl.a. belysning och värme utförs. Predikstolen och altaruppsatsen konserveras och återfår sina ursprungliga färger.

1979 genomförs en utvändig restaurering efter byggmästare Nils Perssons handlingar. All puts över långhus, kor och absid rivs ner och ersätts med cementfattig kalkputs, som sedan avfärgas med kalk. Tornets crika puts behålls och dess fasader målas med kc-färg. Tak, avvattningssystem, dörrar och luckor repareras.

2009 genomförs en renovering efter Wikerstål arkitekters ritningar. Fasaderna på kor, långhus och absid rengörs, putslagas och kalkavfärgas, medan tornet ommålas med kc- färg. Kor- och långhustak ommålas, liksom fönstren vars uttjänta blyspröjsar byts mot nya. Tornspirans klot återfår en ljust gul kulör. Spiran renoveras på nytt 2011. Plåtar på kupor och ränndalar läggs om, brädundertaket byts delvis ut och taket beläggs med ny skiffer. De gamla plattorna från 1889 rivs och kasseras.