Tingshus

TINGS- OCH RÅDHUSINVENTERINGEN, BYGGNADSHISTORIK OCH BESKRIVNING - Det gamla tingshuset byggdes på samma tomt där huset från 1879 hade stått. För att underlätta arbetet byggdes det nya huset i två etapper. Man byggde klart tingssalsdelen och bostadslängan medan rätten fortsatte sitt arbete i det gamla huset. Vidare flyttade man provisoriskt över kansliet till bostadslängan, rev det gamla huset och byggde den tredje huskroppen. I invigningstalet den 29 mars 1958 sa häradshövdingen att tingshuset var väl lämpat för sitt ändamål och att det hade en vacker och värdig inredning utan onödig lyx. Pressen recenserade huset som ett av landets vackraste tingshus.. Stilen benämndes modern och ren och möblerna vackra, strikta.

Sedan 1958 har tingshuset genomgått inre omändringar, framför allt i samband med att tingsrätten flyttade från huset 1994. Idag fungerar det som lokaler för länsrätten och Vasakronan.

Tingshuset ligger i västra delen av centrala Umeå, vid stranden av Ume älv i korsningen Storgatan-Brogatan. Huset, som vilar på en hög granitsockel, består av tre byggnadskroppar uppförda i två våningar med röda tegelfasader och flacka tegeltäckta sadeltak. Huskropparna är disponerade i en U-form som öppnar sig åt Brogatan i öster. Eftersom marken sluttar mot älven är tingshuset byggt i svag suterräng vilket innebär att sockelns höjd varierar något mellan byggnadskropparna. Mittenbyggnaden inrymde de offentliga delarna av domstolen, sal och väntrum. I huskroppen mot norr låg domsagans kansli och i byggnaden mot älven i söder låg bostadslägenheter för häradshövdingen och andra anställda.

Domstolen hade två huvudentréer: från den öppna gården nådde allmänheten och parterna tingssalen i mittenbyggnaden, och från Storgatan nådde personalen och de som hade andra ärenden kanslilokalerna. Båda entréerna framhävs av naturstensportaler och ursprungligen var Tingssal respektive Umeå domsaga markerat i portalernas överstycke. Ursprungligen var endast två av byggnadskropparna länkade till varandra och den tredje, längst söderut, förbands med övriga två endast genom ett öppet garage. I och med ombyggnaden 1994 byggdes de tre huskropparna ihop till en.

Tingshusets fönster omges av utkragande listverk av tegel och utefter det framskjutande takskägget löper en tunn tegelgesims. Några fönster är placerade i spetsiga burspråk, på typiskt 1950-talsmanér. Tingssalen upptar hela mittenbyggnadens djup och har fönster utmed båda långsidor. I den västra väggen är fönstren små och fyrkantiga samt placerade högt upp på väggen. Varje fönster är försett med fönsterluckor av teak, vilka utgör ett dekorativt inslag. I den östra väggen är fönstren större och har inga luckor.

Med undantag av den röda mönstermurade väggen bakom åhörarna är väggarna är vitmålade och golvet belagt med ljus stavparkett. Bakom rätten hängde en stor målning, Pojken, solen och vindfället av Erik Byström. Tanken med målningen var att den skulle lysa och göra människor glada, så att de struntar i att stå och ljuga. Rätten satt på en podium vid ett svagt svängt bord med parterna och de 58 åhörarplatserna framför sig. Åhörarbänkarna hade formen av trärena biografstolar. Ansvarig för inredningen var arkitekt John Kärnhagen som bistods av häradshövdingens fru, Brita Ohlsson. Då tingsrätten flyttade från huset 1994 var salen mycket välhållen och fortfarande möblerad med det ursprungliga möblemanget inklusive armaturen.

Bakom rättens bord, norrut, fanns ett överläggningsrum som fungerade som den enda interiöra passagen till kanslibyggnaden. Denna kunde också nås via entrén från Storgatan. I bostadsbyggnaden i söder fanns enligt ritningarna två tvårumslägenheter, en trerumslägenhet och ett enkelrum i bottenvåningen samt en stor lägenhet på andra våning, avsedd för häradshövdingen. Denna lägenhet var omkring 240 kvadratmeter stor och rymde förutom ett vardagsrum på cirka 50 kvadratmeter också serveringsgång och rum för hembiträde.

KÄLLA: Tings- och rådhusinventeringen 1997-11-04, Västerbottens Folkblad 27 mars 1958