Dagens kyrka är en ljus och rymlig salskyrka med sakristia i öster och torn i väster. Vapen-huset i det medeltida tornets bottenvåning består av ett tryckt tunnvalv i öst/västlig riktning bevarar dock sin ursprungliga utformning medan det medeltida tornets övre våningar har förvanskats genom att valven raserats. Långhusets och sakristians interiör från 1800-talet är mycket ursprunglig.
Långhuset byggdes 1842 och ersatte då ett medeltida långhus. Dagens långhus är tidstypiskt och mycket ursprungligt. Det bör särskilt framhållas att läktaren inte har någon underbyggnad vilket blir allt mer ovanligt och starkt bidrar till interiörens kulturhistoriska värde. Underbyggnaderna på Öland är dock över lag något färre och, där de gjorts, mindre i förhållande till de i övriga länet.
Det faktum att läktaren inte har underbyggts gör att den dekorativa funktionen hos de båda läktartrapporna och pelarraderna under läktaren framhävs och kommer till sin rätt. Trappor och kolonner framstår som delar av hela kompositionen i kyrkans västra del. En komposition som förutom trapporna och kolonnerna består av läktarbröstningen och orgelfasaden och som förstärks av att kyrkorummet i övrigt i princip saknar lösa inventarier. Delarna i denna helhet är samtliga tidstypiska och visar upp många av nyklassicismens dekorelement i form av t.ex. kolonnernas joniska kapitäl och orgelfasadens mittparti med en rundbåge flankerad av två lägre och rakt avslutade delar, serlianamotivet, ett av nyklassicismens käraste. De yttersta kolonnerna är försedda med korintiska kapitäl och skiljer sig förutom detta även genom att de är något slankare än kolonnerna i mitten. Mittradens två bakersta kolonner har alltid stått utanför bänkkvarteren. Av denna anledning har de en något mer arbetad utformning i den nedre delen än de andra mitt kolonnerna vilka byggts för att döljas av bänkarna.
Också resten av kyrkorummet är mycket ursprungligt. Bänkarnas gavlar dörrar och skärmar är från långhusets byggnadstid liksom det tunnvälvda brädtaket, taklisten, de båda dörrarna till sakristian, de rundbågiga fönsteröppningarna, den södra dörren utan vindfång, predikstolen, altaruppsatsen och altarringen. Samtliga är de tidstypiska för byggnadstiden. Även sättet rummet är organiserat på är tidstypiskt. Bänkarna är indelade i tre kvarter, en interiör konse-kvens av den tidstypiska centrala placeringen av sydentrén. Bänkdörrarna är hängda i bakkant vilket var den vanligaste infästningen i äldre tider men där de flesta dörrar i länets bänkinred-ningar under 1900-talets renoveringar har hängts om med gångjärnen i den främre delen av dörren. Korets raka avslutning i öster understryker kyrkorummets salskaraktär, något som är en del av dess nyklassicistiska prägel. Då sakristian i öster är något mindre än långhuset har man på var sida om de båda dörrarna till sakristian fått plats med ett stort fönster, en lösning som är vanlig på ön. Den tids- och stiltypiska lösningen med sakristia bakom koret ger också möjlighet att infoga de två sakristidörrarna i korväggens dekorativa ensemble. De två dörrarna
till sakristian är ett av de nyklassicistiska kyrkornas vanligaste motiv och ingår i den symme-triska kompositionen av kyrkorummet. Dörrarna som del i korets komposition har ytterligare förstärkts genom placeringen av nummertavlorna som dekorativa dörröverstycken.
Trots att kyrkorummets ursprunglighet återfinns där en del förändringar. Golvet i kyrkan är en av dessa. Korgolvet tillkom 1968 och långhusgolvet sannolikt något eller några årtionden tidi-gare. Ursprungligen hade kyrkan med största sannolikhet ett enkelt, trärent skurgolv med bre-da tiljor (något som återfinns på äldre bilder). Därför ter sig dagens brunbetsade och fernissa-de golv med förhållandevis smala plankor något främmande i det i övrigt genuina kyrkorummet.
Även bänkinredningen har ändrats något. Ursprungligen saknades gång mellan bänkar och yttervägg och i den bakre delen innefattade bänkkvarteren alla kolonner utom det sista paret. Koret hade tre bänkkvarter med vardera två bänkrader och på den södra sidan var korbänkarna närmast långhuset sammanbyggda med långhusbänkarna. Idag är de senare korbänkarna borta och i långhusets bakre del är några bänkrader borttagna varför två par kolonner står utanför bänkkvarteren. I det norra bänkkvarteret har i bänkraderna längst bak även installerats ett manöverbord. Dessa förändringar i bänkinredningen är i förhållande till vad som gjorts i många andra kyrkor i länet mycket små och det faktum att två bänkkvarter är bevarade i koret bidrar till den ursprungliga prägeln i kyrkorummet.
Förutom detta finns i kyrkorummet föremål som representerar den föregående kyrkan och därmed förmedlar en kontinuitetskänsla och ger möjlighet till förståelse av kyrkans något omaka kombination av medeltida torn och nyklassicistiskt långhus och sakristia. Till dessa hör det som återstår av den gamla altaruppsatsen och den gamla dopfunten.
Läktaren är med största sannolikhet i stora delar ursprunglig och bidrar till kyrkans ursprungliga karaktär. Här har visserligen golvets sluttande gradäng på den norra sidan planats ut i den främre delen och stora delar av golvet är täckta med en matta. Men på den södra sidan finns både gradängen, golvbräderna och de ursprungliga bänkarna kvar. Genom att denna sida har sin ursprungliga utformning gör den övriga förändringarna på läktaren läsbara och tydliga. Det blir också allt mer ovanligt att bänkarna på läktaren lämnas med sin ursprungliga ut-sträckning vilket gör den södra sidans, i princip orörda utformning, särskilt värdefull.
Sakristian upplevs liksom det övriga kyrkorummet mycket ursprunglig. I samband med att källaren byggdes då centralvärmesystemet installerades på 1930-talet minskades dock sanno-likt rummet genom att en ny vägg byggdes i öster. Men detta påverkar mer storleken än ka-raktären. Här ligger ett äldre golv med karaktäristiskt breda tiljor. Även om det i senare tid blivit betsat och lackat bidrar det till den ålderdomliga karaktären i rummet. Alla dörrar utom en är med största sannolikhet ursprungliga och ger rummet en äldre karaktär till vilken det ur-sprungliga taket, fönsteröppningarna och de karaktäristiska fönsterkarmarna bidrar. Rummet är sparsamt möblerat men de äldre skåp som finns där bidrar till den genuina miljön.
Vapenhuset är tornets enda plan med bevarat valv. Genom detta representerar det de ovan-liggande våningarnas ursprungliga utformning. Förutom detta bör den fina ådringsmålning som gjorts på samtliga dörrar och även de två träbänkarna i vapenhuset särskilt nämnas som en kvalitét. De gravhällar som fungerar som golvbeläggning tillkom vid den stora ombyggnaden 1842 och ger rummet en ålderdomlig prägel och en kontinuitetskänsla.
Tornets våningar ovan vapenhuset var tunnvälvda på samma vis som i t.ex. tornet i Föra kyr-ka. I tornet i Löt är dock bottenvåningens valv det enda som återstår då de övre raserades i slutet av 1700-talet när man försåg tornet med trätrappor vilka placerades i hål som bilats ge-nom valvhjässorna. Tornet hade ursprungligen ett valvslaget rum i varje våning och dessa valv hade alla vederlag i norr och söder till skillnad från flera andra medeltida torn på ön vars valv är placerade korsvis d.v.s. vinkelrätt mot det underliggande valvet. I och med genombrytningen av valven har den medeltida karaktär som andra torn på ön bevarar här i stora delar gått förlorad. Återstår gör dock de smala murtrappor som ursprungligen ledde mellan de olika våningarna liksom entréerna till rummen i form av låga och smala, rundbågiga öppningar. Murtrapporna kan även sägas vara ovanligt både låga och smala vilket sannolikt varit en bi-dragande orsak till att nya trappor byggts. Tillsammans med valvresterna förmår murtrappor och entréer trots allt ge en bild av hur det medeltida tornet en gång tett sig.
Inventarier
Kyrkan har påfallande få lösa inventarier. I kyrkorummet är det främst ljuskronorna, lampett-erna och den gamla altartavlan som smyckar rummet. Den sparsmakade interiören gör att de fasta inventarierna får en mer framträdande roll i kyrkorummet.
I kyrkorummet hänger tre mässingskronor från 1700-talet. Dessa är placerade över mittgång-en vilket är ett äldre bruk som i många av kyrkorna främst på fastlandet frångåtts vid 1900-talets renoveringar då ljuskronorna i många fall kompletterats och istället hängts över bänkraderna. Den bibehållna äldre placeringen av kronorna i Löts kyrka bidrar till den mycket ursprungliga interiören.
Förutom de nämnda ljusbärarna och nummertavlorna har kyrkorummet främst två tongivande inventarier nämligen den gamla altaruppsatsen och dopfunten. Altaruppsatsen tillverkades 1779, flyttades över från den gamla kyrkan och fungerar därför, i dagens kyrkorum, som en länk till kyrkans äldre historia samtidig som den ger en bild av 1700-talets bildkonst och in-redningen i det föregående kyrkorummet. Med sin tavla i dova färger och sina något naivis-tiska skulpturer utgör den en kontrast som tydliggör den stilisering, enkelhet och ljus som är signifikant för dagens kyrkorum. Stora delar av uppsatsens arkitektoniska uppbyggnad är dock försvunnen vilket gör den något svagare som representant för ett äldre stilideal än den annars hade varit. Dopfunten är ett gotländskt stenarbete från 1225, kyrkans äldsta inventarie. Den ger en bild av den medeltida konsten samtidigt som den pekar tillbaks på kyrkans äldsta historia. Förutom detta står en brudbänk tillverkad 1771 i kyrkans kor.
I förhållande till kyrkorummet har sakristian jämförelsevis många äldre inventarier. Här står ett gråmålat skåp från 1770 samt ytterligare ett skåp sammansatt av äldre och nyare delar in-köpt 1953. I det senare skåpet består de båda dörrarna av målade pannåer. På väggen hänger en nummertavla med skulpterat överstycke med rocailler. Nummertavlan är sannolikt tillverkad av Wadsten som även tillverkade den äldre altaruppsatsen i kyrkorummet. I sakristian återfinns även en äldre träkista från 16- eller 1700-talet.
I kyrkans ägo skall även finnas en del medeltida skulpturer deponerade på Statens historiska museum och Kalmar läns museum. Av dessa kan nämnas flera baltiskt- nordiska arbeten från strax efter mitten eller den senare hälften av 1400-talet. Dessa skulpturer härstammar från ett altarskåp som anskaffades i slutet av medeltiden. Denna föreställande Madonnan med barnet, ett nordtyskt arbete från 1400-talets början har dock inte hört till altarskåpet. Förutom detta återfinns flera äldre inventarier samt delar av inventarier i tornet.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
