STORSJÖ KYRKA

Fjällsocknen Storsjö är utbruten ur Hede socken. Från det att Storsjö kapell byggdes 1751 fram till 1922 betraktades Storsjö som en kapellförsamling. Det stora avståndet till Hede föranledde att Storsjöbönderna ansökte om att få uppföra ett kapell med kyrkogård. Sannolikt timrades också kapellet med vidbyggd sakristia av bönder från trakten. 1812 ombyggdes dagens träkyrka kraftigt och flyttades något högre upp i sluttningen under ledning av Johan Fransman från Särvsjö i Hede. Byggnaden försågs med torn och 1700-talsinredningen flyttades med till det nya kyrkorummet.

Kyrkan har sedan 1812 bevarat sin yttre form frånsett en mindre inbyggnad för källartrappa i anslutning mellan långhuset och den smalare sakristian. Källaren grävdes ur i samband med en genomgripande restaurering 1933 som företogs efter att länsantikvarie Eric Festin och Byggnadsstyrelsens arkitekt Ivar Stål upprättat ett förslag. Planer fanns för såväl rivning och nybyggnad som utvidgning av den korta långhuskyrkan. Riksantikvarieämbetet motsatte sig rivning och den av Festin förordade förlängningen kom heller inte till stånd. De yttre åtgärderna inbegrep istället en uppriktning av stommen som satt sig, byte av samtliga fönster till en mindre storlek, och byte av fasadmaterial från liggande till stående bred lockpanel av tidstypiskt snitt med falskanter. Läktarfönster belägna invid det smala tornet sattes igen och friser längs taklisterna eliminerades. Storsjö kyrkas exteriör förändrades relativt kraftigt 1933 och restaureringen präglar byggnadens utseende i hög grad.

Kyrkan har sedan 1812 bevarat sin yttre form frånsett en mindre inbyggnad för källartrappa i anslutning mellan långhuset och den smalare sakristian. Källaren grävdes ur i samband med en genomgripande restaurering 1933 som företogs efter att länsantikvarie Eric Festin och Byggnadsstyrelsens arkitekt Ivar Stål upprättat ett förslag. Planer fanns för såväl rivning och nybyggnad som utvidgning av den korta långhuskyrkan. Riksantikvarieämbetet motsatte sig rivning och den av Festin förordade förlängningen kom heller inte till stånd. De yttre åtgärderna inbegrep istället en uppriktning av stommen som satt sig, byte av samtliga fönster till en mindre storlek, och byte av fasadmaterial från liggande till stående bred lockpanel av tidstypiskt snitt med falskanter. Läktarfönster belägna invid det smala tornet sattes igen och friser längs taklisterna eliminerades. Storsjö kyrkas exteriör förändrades relativt kraftigt 1933 och restaureringen präglar byggnadens utseende i hög grad.

Kyrkan står på en sockel av fogstrukna skifferblock. Under de ostligaste långhusfönstren togs liggande källarfönster upp 1933 och målades in mot sockeln. Långhusfasaderna är identiska på båda långsidorna med tre rektangulära fyrluftsfönster utan foder rytmiskt placerade. Samtliga bågar är öppningsbara och liksom karmarna målade blågrå.

Ingång till kyrkan sker genom en 1930-talsdörr målad i blågrå kulör på tornets södra sida. En trappa av magnifika skifferhällar med ett vitmålat stålräcke och en svartmålad handikappramp i sträckmetall och rundjärnsräcke leder upp till dörren. Dörromfattningen av trä är enkel och varmt gråmålad. Här sitter en inskriptionstavla som berättar om kyrkans historik och restaureringen 1933. I ett svängt överstycke sitter en strålsol med Gudsöga, tidigare placerad interiört.

Tornet smalnar av uppåt i etapper. Den kubiska tornhuven vidtar efter ett takfall och har hörnpilastrar och urtavlor som byttes ut 1952. Tornet avslutas av ett karnissvängt takfall med en globprydd smidesspira med tupp och flöjel från 1751.

Sakristian har ett sexdelat fönster på gaveln. Taket är valmat åt alla håll och nocken kröns liksom långhusets av en genombruten takkam med en träspira längst i öster. Långhustaket är brutet men inte valmat. Det är klätt med avrundade spån och har antydan till italian. Nocken kröns av en takkam med årtalet 1812. Kyrkans taklister är anmärkningsvärt enkla. Samtliga byggnadskroppar utom trapphuset har försetts med vita moderna hängrännor och stuprör.

vapenhuset leder en trappa i väster till läktaren. Trappan är inbyggd vilket förstärker intrycket av ett litet utrymme med lågt i tak. Dörren till kyrkorummet har en kannelerad omfattning som avslutas upp mot tak med en snidad palmettbård i grönt och guld. Den enkla spegeldörren har liksom ytterdörrens insida blått ramverk, svagt röda fyllningslister och ljust gulbruna fyllningar. Denna färgsättning från 1933 återgår sannolikt på framskrapat originalmåleri. Vid målnings- och konserveringsarbeten 1984 valdes att färgsätta den liggande väggpanelen och rummets skrivpulpet i en matt varmgrå färg och mycket av karaktären är en produkt av 1980-talet.

Kyrkorummet är i stort sett kvadratiskt och orgelläktaren från 1856 dominerar påtagligt upplevelsen av rummet. 1933 försökte man avhjälpa det man då ansåg vara en arkitektonisk brist genom att invertera dess främre del. Läktarbarriärens framspringande mittparti vändes inåt på ett märkligt men skickligt sätt och med bibehållande av den hit förlagda snidade och målade dekoren. Läktaren bärs upp av fyra manierade kolonner och sex halvkolonner med ansvällningar på mitten och kapitäl långt från klassiska ordningar. Grågröna skärningar avslutar kolonnerna ned mot de slutna bänkkvarteren. Kyrkans orgel installerades 1954 och har en modern utformning med bara orgelpipor. Den ger ett ganska rått intryck men placeringen och skalan medför en anpassning till det traditionella kyrkorummet.

Taket är ett enkelt tunnvalv med bräder lagda topp mot rot. Det har en rustik karaktär med tydliga spikrader och springor. Den enda prydnaden utgörs av en strålsol i mitten. Genom kyrkans mittparti är två smala tvärbjälkar dragna, de är inmålade likt taket i en ljust grå nyans. Väggarna är likaledes av handhyvlad, ursprunglig och ljust gråmålad panel. Sedan fönstren byttes och minskades till storleken går de inte längre ned till bröstningslisten i höjd med bänkkvarterens överkant. Nedanför listen är väggarna brunlaserade i en nyans som återkommer på delar av bänkinredningen. Golvet i kyrkan är ett lackat, spontat 1930-talsgolv. Längs golvsockeln ligger en låda som byggts kring ledningarna från den sedan länge ej använda ångvärmeanläggning som installerades 1933 och till vilken pannan är bevarad i källaren. På några ställen finns ventiler för överskottsånga.

Bänkinredningen är uppdelad på fyra kvarter med två sidoställda i koret och två traditionella långhuskvarter som går ända ut i lång- och bakvägg. Kvarteren är slutna och har ursprungliga dörrar och skärmar medan gavlarna byggdes ut när bänkarna gjordes bekvämare 1933. Mellan de odekorerade bänkdörrs- och skärmfyllningarna är gavlarna prydda med räfflade, utkragande partier som ger en originell och effektfull 1700-1800-talsverkan. Dessa snidade ornament är utslag av den jämtländska och härjedalska rokokons träskärningskonst som blomstrade även ett gott stycke in på 1800-talet. Bänkskärmarna avslutas mot mittgången av två postament på dekorerade pelare. Postamenten är blåmarmorerade och försedda med förgyllda rokokosniderier. De bildar underlag för två förgyllda, kraftiga ljusstakar. Bänkkrön med genombrutna rutmönster och snidade kartuscher och blommor i mitten kröner skärmarna. Färgsatta huvudsakligen i grönt, blått och guldockra är de fina exempel på provinsiell rokoko och utförda av en av de främsta snidarna, nämligen Jöns Ljungberg från närbelägna Ljungdalen. 1780-81 dekorerades kyrkan med flera verk av hans hand varav dörren som idag sitter mellan kyrkorummet och vapenhuset är det allra främsta. Omfattningen med expressiv växtornamentik omfattar ett dörrblad där ett mycket elegant blomstermåleri och en inskription utfördes av den framstående mästaren Pehr Sundin.

Ljungbergs charmiga ornamenteringar och Sundins sirliga måleri tilltalade såväl länsantikvarie Festin som statliga tjänstemän och arkitekter och det var självklart att vid restaureringen 1933 lyfta fram den provinsiella och originella men ändå högklassiga 1700-talsinredningen. En av Ljungberg uttrycksfullt snidad rokokokrona ersatte en kristallkrona från empirtiden och en takspegel av Sundin placerades på långhusets norrvägg. Konservatorn och målarmästaren Olof Karlsson som verkade vid restaureringen ritade två pyramidformade golvkandelabrar till koret och olika modeller av lampetter, till färg och form influerade av befintlig inredning, som sedan tillverkades av folk i byn.

Till 1700-talsinredningen hör den sjusidiga altarringen som tillverkades 1754 av Jöns Halfwarsson Björnlind från Ljungdalen. Björnlind ligger även bakom altarpredikstolens buktiga korg som med rika sniderier är en självklar mittpunkt i altarväggens magnifika skenarkitektur som målats direkt på väggpanelen. Målningen har fyra tydliga våningar och når från golv till tak. En skog av kolonner står på en stenimiterande grund med grisaillemålade urnor i nischer. I kolonnaderna framskymtar två kvinnogestalter som i samtida altaruppsatser vanligtvis förekommer som skulpturer. Dessa s k profilörer har antikiserande poser och kläder. Tre putti sitter på det krönande kassettaket och de håller den sedvanliga blå draperingen. Det råder delade uppfattningar kring vem som är mannen bakom målningen och när den är målad. Klart är att Pehr Sundin målat den i skenperspektivets övre del infattade oljemålningen och det är inte osannolikt att han målat hela verket även om det ofta hävdats att det skapats av Jon Nilsson Gerdin från Oviken år 1828.

Ett 1300-talskrucifix med en vackert skulpterad Kristusfigur restaurerades och monterades på ett nytt kors 1933 och placerades på altarväggen intill ingången till sakristian. Sakristian präglas vid sidan av trappan upp till altarpredikstolen av en monumental 1960-talsmålning av Storsjöfödde Bengt Lindström.