- arkivdokument -

av 1800-talet och efter den flod av västernfilmer och pojkböcker om indianer och vita som sköljt över oss under 1900-talet så har prärieindianen till häst - speciellt dakota-indianen med sin spektakulära fjäderbuske - övertagit rollen.

Nordamerika

I Nordamerika har naturligt nog inte färgprakten i indianernas fjäderprydnader varit lika stor som i Sydamerika. Förr kunde man på prärien avgöra vilket folk en indian tillhörde genom att se vad han hade på huvudet. Huvudprydnaderna varierade alltså men ofta ingick fjädrar. Örnens fjädrar var de mest eftertraktade, hök- och ugglefjädrar ansågs inte lika värdefulla.

Nordamerikas indianer, både i öst och i väst, betraktade örnen som helig. Den representerade gudarna; dess fjädrar var laddade med kraft och kunde därför användas både som prydnad och för 'medicinska' ändamål. Örnfjädrarna var betalningsmedel hos prärieindianerna liksom wampumpärlorna var längs atlantkusten.

På prärien utgjorde fjädrarna ett språk. Varje fjäder hade sin särskilda betydelse och var också ett minne av någon speciell händelse i bärarens liv. Men detta fjäderspråk var inte enhetligt utan föränderligt från folk till folk och från tid till annan. En fjäder vars spets färgats röd minde t ex hos dakota om en dödad fiende. En avklippt fjäder betydde att fienden hade fått strupen avskuren. Flera snitt längs fjädern berättade hur många strider krigaren hade varit med om och en spaltad fjäder betydde att han blivit sårad i strid. Spjut och dansstavar liksom ceremonistavar och pipskaft var också dekorerade med fjädrar.

Präriens örnfjäderbuske kom nog ursprungligen från skogsindianerna i öst som i stor utsträckning drog ut på prärien när allt fler europeiska nybyggare kom under 16- och 1700-talen. Enligt flera tidiga resenärer gjorde skogsindianerna också sina kappor och mantlar av fjädrar.

Det berättas också att man i det arktiska området längst i norr skar hela fågelskinn med fjädrar på i remsor för att sy ihop dem till värmande 'anoraker' mot kylan.

I Kalifornien, där ekollon var den huvudsakliga födan, hade indianerna utvecklat ett fulländat korgfläteri. Korgarna som användes till att samla och förvara ekollonen i pryddes med fjädrar. Hos t ex poma-indianerna kunde korgarna helt kläs in med fjädrar i olika färger, en högt utvecklad konstform. Indianerna i Kalifornien hade också speciella dansdräkter som de dekorerat med mängder av små fjädrar så att ytan fick en mosaikliknande effekt. Hackspettens röda huvudfjädrar var speciellt eftertraktade och blev ett betalningsmedel och värdemätare bland indianerna i Kalifornien.

De jordbrukande pueblo-folken i sydvästra Nordamerika pryder fortfarande sina kachina-figuriner och masker med fjädrar och placerar bönestickor av fjädrar på sina altare. Kachina-figurinerna representerar övernaturliga väsen, alla med individuella egenskaper och krafter, och spelar en viktig roll i barnens etiska och religiösa fostran. Liksom mundurucú höll pueblo-indianerna fåglar i fångenskap för fjädrarnas skull och i äldre tid importerade de fjädrar och kanske levande arapapegojor från Mexiko.

Europa

I Europa har modet när det gäller fjäderprydnader växlat. Under 1600-talet och slutet av 1800-talet var de speciellt populära. Modet dikterades även i slutet av 1800-talet från Paris.....

Huaxtepec. Fjädermosaikhantverkarna, som kallades 'amanteca', hade också flera skrån i Tenochtitlán: en grupp bodde i det kungliga palatset och försåg regenten med fjäderarbeten; ett annat skrå gjorde ceremoniskrudar och insignia. De produkter som städernas fjäderhantverkare tillverkade kunde köpas på marknadsplatserna men de var gjorda av billigare fjädrar. Föremål av fjädrar drogs in i skatt från underkuvade folk inom imperiet.

Fjädermosaikhantverkarna hade högt anseende och bodde i ett särskilt kvarter i aztekhuvudstaden. Det sägs att de kunde arbeta en hel dag på att passa in en enda fjäder tills de hittade exakt den nyans de sökte. Det var dödsstraff på att döda quetzalfåglar och kolibrier, de förnämsta fjäderleverantörerna och aztekerna höll dem i fångenskap liksom man idag håller strutsfarmer.

Tupinamba-indianerna hade höga diadem gjorda av stjärtfjädrarna från papegojor eller andra färggranna fåglar. De gjorde också mössor/hättor av småfjädrar som de fäste på ett nät av bomullstråd och så tätt att man kunde tro att det var ett sammetstyg. En del hade ett dok av långa fjädrar hängande baktill. Halsband, arm- och benringar var också gjorda av fjädrar men praktfullast var deras långa vida kappor gjorda av enbart röda fjädrar från guara?-fågeln. Många av deras fjäderföremål, speciellt kappor, har hamnat på museer i Europa. Den finaste kappan finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Vid festliga tillfällen och i krig prydde männen sin bakdel med en stor boll med strutsfjädrar på.

Både män och kvinnor klistrade fast fjädrar i håret med vax eller täckte kroppen med bitar av fjädrar sedan man först smetat in sig med gummi eller honung. Fjädrarna rengjordes efter anvädningen och förvarades i bambutuber som förslöts med vax.

Mundurucú-indianerna har blivit berömda för sina cermeonidräkter av fjädrar. Många anser att de var de främsta fjäderkonstnärerna i Sydamerika i historisk tid.

Deras fjäderarbeten består av förkläden, kappor, caper, axelremmar, mössor, diadem, bälten, armä och benringar.

De höll fåglar i fångenskap: och röda, blå, gröna och gula fjädrar sorterades i färg och storlek och förvarades i cylindrar av palmstammar. Fjädrarna fästades på ett nät.

Stjärtfjädrar syddes fast i parallella rader. Buketter av små fjädrar dolde de stora fjädrarnas fäste......osv

En karaktäristisk befjädrad stav beskrivs som ett meterlångt rör eller pinne. Handtaget var antingen täckt av långa fjädrar eller överdraget med många små bröstfjädrar. I den övre ändan formade ett tätt band av rosetter en utskjutande krage; en klunga långa fjädrar kunde skjuta ut från staven. Fjädrarna var fästade med vax och bomullstråd. Dessa föremål var högt värderade och förvarades i cylindrar när de inte användes. Vi vet inte vad de hade för funktion. Martius säger bara att när han närmade sig en mundurucú-by möttes han av stavbärare. (nutid eller förfluten?)

Aristokratins och krigarnas position i samhället speglades i de dräkter de bar. En krigare belönades med en speciell dräkt för antalet människor han tog till fånga.

Åtta aztekiska fjäderarbeten finns bevarade på museer och av dem är fem sköldar. En solfjäder, en mantel och en huvudbonad (Montezumas crown).

Pueblo och Virginia höll örnar och kalkoner i fångenskap.

I arktiska områden skars fåglarnas fjäderskrudar i remsor som syddes ihop till kläder.

Urubu

Vid festliga tillfällen: fjädrar i lysande färger sätts fast i håret med bivax. Samma sorts fjädrar oberoende om det är födelse, död, etc.

Xingu använder fjädrar till smycken och prydnader. Arara, tukan, vävarfågel, papegojor, hokko-Hühner, falkar, ugglor, RReiher, storkar, gamar och harpyor. Gula, blåa, röda och gröna samt skimrande rosa och vitt.

Framför allt som smycken i öron, på huvudet runt armar och ben och ibland i hela

48 cm lång. Vrid cylindern när varmluften blåses igenom så att de sista sågspånsresterna rinner ut.

Torkning av fjädrar

Torka med hårtork. Rätta till fjäderstrålarna med fingrarna. Glätta fjäderpennorna genom att dra dem mot en 200 watts glödlampa, men låt bara själva skaftet beröra den heta lampan. Ta på solglasögon för att skydda ögonen.

Fjäderarbetstekniker

Jag har utarbetat min teknik dels genom att studera fjäderarbeten på museer, dels genom egna experiment. Så har jag till exempel vidareutvecklat nåltekniken i arbetet med små fjädrar? Jag har framför allt utgått från Dr. Berta Ribeiros noggranna dokumentation av Amazonas-indianernas fjädertekniker, utgiven av Nationalmuseet i Rio de Janeiro. I den ingår dock främst tekniker där stora fjädrar.

A Hur fjädrarna fästs längs ett snöre

a) dun, mellanstora och stora fjädrar

l. Fjäderpennornas spetsar böjs runt snöret och fästs, antingen genom att ett andra snöre knyts runt fjädrarna den ena efter den andra.

2. eller också genom att grundsnöret viras om och knyts en extra gång.

3. Ett tredje sätt är att vira det andra snöret även runt grundsnöret.

I tjocka fjäderpennor kan en skåra skäras där fjäderpennans ände träs in sedan den böjts runt grundsnöret.

B Fastsättning längs ett rep, pinne eller liknande i lodrät riktning.

1. Fjäderns baksida kan vändas antingen inåt eller utåt när fjädern knyts fast på pinnen.???

C Fastsättning på repets eller pinnens yttersta spets

1.Fjädrarna knyts fast runt omkring spetsen med baksidan utåt.

2. eller med framsidan utåt.

texten är obegriplig, medan bilderna visar de olika sätten.

För aztekerna var fjäderarbeten lika värdefulla som guld, silver, jade och turkos. Fjädrarna importerades från södra Mexico och Guatemala. Fjäderarbete var liksom turkosmosaik ett svårt och tidskrävande hantverk som hade vuxit fram i Mexicodalen sedan människorna blivit mer bofasta.

Det var aristokratins och krigarklassens dräkter som var gjorda av fjädrar. Kläder av djurhud och päls bars av vanliga soldater. Kläder av djurhudar förknippade aztekerna med sitt eget nomadiska ursprung medan kläder av fjädermosaik ansågs mer 'civiliserade'.

De spanska erövrarna däremot tyckte inte att fjädermosaikarbetena var mycket värda, men sände hem mängder av dem till Spanien som 'kuriositeter'. Men kyrkorna, klostren och enskilda som de hamnade hos gjorde inga speciella ansträngningar för att skydda fjäderdräkterna mot att förstöras, och av de hundratals dräkter, mantlar, vapen och sköldar som sändes till Europa finns inte ens tio stycken kvar.

Kolonialherrarna uppmuntrade till en början fjäderhantverket och lät göra biskopsmitror och bildmosaiker med kristna motiv. Men fjädermosaiken blev ändå aldrig annat än ett exotiskt kolonialt hantverk och under 1800-talet urartade det till ett billigt turisthantverk.

Färgsprakande tropiska fåglar som scarlet macaw, papegojor av olika slag, troupial, röd skedstork, blå cohinga och quetzalfågeln levererade fjädrarna till mosaikhantverket. De vanligaste färgerna var röd och gul, de dyrbaraste blå och grön. Quetzalfågelns gröna fjädrar var sälllsynta och speciellt eftersökta. Ordet quetzal betyder just 'värdefull'. Hanfågelns två långa gröna stjärtfjädrar användes till pampiga huvudbonader och till vapensköldar. Quetzalfågeln som lever i Guatemalas högländer är nu nästan utrotad. Kolibrifåglarnas fjädrar stod näst högt i kurs. Deras grönskiftande fjädrar skimrar i regnbågens alla färger när ljuset faller på dem ur olika vinklar. På sköldar och vapen klistrade aztekerna fjädrarna på agaveblad, tunna som papper som var uppspända på en bamburam. På klädesplaggen syddes fjädrarna fast i olika färgfält som bildade mönstret. Ibland kunde fjädrarna besättas med guld.

Viktiga fjäderkonstcentra i Mexico-dalen var Tlatelolco, Texcoco och

friheten och fantasin, skönheten och snabbheten. Rovfågeln står dessutom för kaften och styrkan, visheten och modet, men även hotet och faran. Minns Odins korpar, antikens fågel Fenix, Ikaros, de kristnas vita duva, Leda och svanen, Tummelisa och Nils Holgersson, för att bara nämna några få exempel ur vår egen västerländska kultursfär.

Att människor genom tiderna gärna har prytt sig med fågelfjädrar, både i Europa och i andra världsdelar, kan alltså ha sina både estetiska, sociala, religiösa och naturligtvis praktiska skäl. Men det är ändå naturligt att intresset för fjäderprydnader varit allra störst i tropikerna där de många fågelarternas färgsprakande fjäderdräkter lockat människorna att uttrycka sin konstnärlighet i smycken och kläder av just fjäder.

Förutom övärlden i Stilla Havet är nog Amerika, speciellt Sydamerika, den kontinent som har blivit mest känd för sina fjäderprydnader. Längs kusten i Peru har man i gravar hittat magnifika fjädermantlar från 700 f Kr. som har bevarats genom århundradena tack vare ett gynnsamt klimat.

Aztekerna i Mexiko

Hos aztekerna i det gamla Mexiko hade fjäderhantverket lika hög status som hantverket med jade, turkos, silver och guld. Där fanns speciella 'skrån' av hantverkare som gjorde täcken, mantlar och vapensköldar av fjädermosaik. De hade högt anseende och bodde i särskilda kvarter. Det sägs att de kunde arbeta en hel dag på att passa in en enda fjäder innan de hittade exakt den nyans de sökte. När de gjorde vapensköldar klistrade de fast fjädrarna på agaveblad som var tunna som papper och satt uppspända på bamburamar. Klädesplaggens mönster skapade de genom att sy fast fjädrarna i olika färgfält. Ibland kunde fjädrarna besättas med guld.

Fjädrar från färgsprakande tropiska fåglar användes i mosaikarbetena. De vanligaste färgerna var röd och gul, de dyrbaraste blå och grön. De mest eftertraktade, quetzalfågelns gröna fjädrar, importerades från södra Mexiko och Guatemala. Hannens två långa gröna stjärtfjädrar användes till ståtliga huvudbonader och vapensköldar. Ordet 'quetzal' betyder just 'värdefull, eftertraktad' på aztekernas språk nahuátl. Kolibrifåglarnas gröna fjädrar, som skimrar i regnbågens alla färger när ljuset faller på dem, stod näst högst i kurs.

Detta avancerade fjäderhantverk hade förmodligen gamla anor i Mexiko. Det var främst till aristokratins och krigarklassens kläder som fjädrarna användes och antagligen ansågs klädesplagg av fjäder mer 'civiliserade' än kläder av djurhud, som aztekerna förknippade med 'underlägsna' folk.

Fjäderhantverket imponerade på 1500-talets spanska erövrare som sände hem mängder av fjäderarbeten till Spanien som 'kuriositeter'. Men kyrkorna, klostren och enskilda, som de hamnade hos, gjorde inga speciella ansträngningar för att skydda dem från att förstöras, och av de hundratals dräkter, mantlar, sköldar och andra föremål som sändes till Europa finns idag bara åtta kvar: fem sköldar, en solfjäder, en mantel och den kända huvudbonaden i etnografiska museet i Wien, 'Montezumas krona'.

De spanska kolonialherrarna uppmuntrade till en början fjäderhantverket och lät göra biskopsmitror och bildmosaiker med kristna motiv, men med tiden föll aztekernas fjädermosaiktekniker i glömska. Idag finns ett uppvaknande intresse i Mexiko för fjäderarbeten, om än av enklare slag. Inbjudnings- och tackkort dekorerade med fjädrar uppskattas t ex mycket, inte bara av turister. Några nutida indianfolk i Mexico, som t ex huasteker och huicholer, använder fjädrar, främst i sina ceremoniella dräkter.

Sydamerika

Sydamerika är fjäderarbetenas 'klassiska' område. Över hela den sydamerikanska kontinenten var fjäderteknikerna i stort sett likadana. Fjädrar i gult, rött, orange, svart, vitt, blått och grönt plockades från exempelvis papegojor, tukanfåglar, ibisfåglar, harpyor

mantlar. Många olika tekniker.

I Mexico lever fjäderarbetet kvar idag i vykort dekorerade med fjädrar.

Nordamerika

Fjädrar och indianer hör ihop, både i våra föreställningar och i verkligheten. Prärieindianernas krigarhuva av örnfjädrr har blivit en symbol för indianer överhuvudtaget.

Några fåglar betraktades som gudarnas heliga budbärare. Deras fjädrar användes som offergåvor och som prydnader på ceremoniföremål och festdräkter.

Fjäderarbetena i sydväst är ceremoniella. Färgade fjädrar och dun används för att pryda cachinadockor och masker. Bönstickor av fjädrar placerades på altare. Örnar hölls i fångenskap som leverantörer av fjädrar, kalkoner hölls som husdjur och papegojfjädrar importerades från Mexico.

I öst uppfanns prärieindianernas krigarhuva. Kappor och mantlar av fjädrar har beskrivits av flera tidiga upptäcksresanden.

Prärien har slösande mycket fjäderprydnader. Stora örn-, hök- och ugglefjädrar dekorerade vapen och kläder. Den klassiska fjäderkrigarhuvan består av parställda.....

och hermelinskinn eller band på sidorna. Några har enkla eller dubbla släp av fjädrar bak. I vardagslag bar de flesta männen, även hövdingen, en eller två fjädrar som berättade om dessa krigarbedrifter.

Spjut och dansstavar var dekorerade med fjädrar liksom ceremonistavar och pipskaft.

I Kalifornien är fjäderarbetena mindre färggranna än på prärien men mer sofistikerade. Danskostymer var prydda med många små fjädrar som i en mosaik.

Örnen betraktades som helig bland indianerna både i öst och väst och dess fjädar var högt skattade både som ornament och för medicinska ändamål. En ytterst detaljerad ritual med böner och ceremonier var nödvändig om man skulle fnga en örn. Huvudändamålet med ritualen var att få hjälp av gudarna att förmå örnen att närma sig jägaren och att avvända örnandarnas vrede över helgerånet. De fjädrar som skattades högst var vingpennorna och stjärtfjädrarna. De användes för att dekorera lansar och sköldar som huvudprydnad och till den magnifika krigarhuvan. Ibland kunde den ha ett släp av örnfjädrar som räckte ända ned till marken.

Hökens fjädrar ansågs inte lika värdefulla som örnens. Örnfjädrar var ett betalningsmedel bland stammarna på prärien liksom wampum var längs atlantkusten.

ATT PRYDA SIG MED FJÄDER

Vi pryder oss inte bara för att bli vackra och komma i feststämning. Prydnader och smycken är också ett sätt att kommunicera med omvärlden. Genom dem kan vi uttrycka vår egenart, både som individer och som grupp.

Våra prydnader och smycken avslöjar alltså inte bara vår personliga smak. De berättar också en del om de värderingar och normer som råder i det samhälle eller den grupp vi tillhör. Ordet 'kosmos' betydde för de gamla grekerna både 'prydnad' och 'ordning' eller 'världsordning'. Bororo-indianerna i Brasilien kallar sin kroppsmålning 'pemegadodu', vilket betyder 'vara i ordning'. Sätten att smycka sig rättar sig alltså efter den egna gruppens ordning och sedvänjor.

Amuletter och prestigeobjekt

Smycken och magi hänger ofta samman i människornas föreställningsvärld. Smycken kan fungera som amuletter som ska avvärja onda krafter eller garantera att lyckan ska stå en bi. Och naturligtvis är de också prestigeobjekt. Hövdingar och kungligheter, krigare och soldater har t ex genom tiderna markerat sin rang och värdighet genom 'en fjäder i hatten'. Fjäderbusken hade i den svenska arméuniformen åtminstone under 1600-talet en nästan symbolisk betydelse som ett äretecken. Idag bärs den enbart av generalstabsofficerare och av konungens adjutanter till parad.

Fågeln i våra myter

Fågeln har haft en viktig mytisk roll i många kulturer genom tiderna. Det ser vi i bl a konst, litteratur, folksagor och religiösa föreställningar världen över. Fågeln symboliserar för oss jordbundna människor

och kolibri.

Det var inte bara fjädrarnas färg som var viktig utan också deras form. De preparerades, beskars och sattes samman på ett mycket konstnärligt sätt. Speciellt de större fjädrarna, men också dunet och ibland hela fjäderdräkter, kom till användning.

Fåglarna sköts ofta med en trubbig pil, eller med en pil som doppats i ett svagt gift, för att bara bedövas tillfälligt och när fjädrarna hade plockats släpptes fåglarna igen. Därför dog fågelarterna inte ut på grund av denna jakt. Några indianfolk, t ex mundurucú i det inre av Brasilien, höll fåglar i fångenskap för att lättare kunna plocka de fjädrar de behövde. Vissa fågelfjädrar blev så eftertraktade att de utgjorde handelsvaror. Liksom i det gamla Mexiko fanns troligen mycket tidigt en handel med fjädrar mellan folken i de tropiska områdena och högkulturerna uppe i Anderna.

Indianerna prövade också olika sätt att förändra färgerna på levande fåglars fjädrar. De kunde dra ut fjäderpennor och bestryka stället där de suttit med något ämne varpå nya fjädrar i en helt annan färg växte ut. Mundurucú-indianerna kunde få den gröna papegojans fjädrar att bli gula med blodet från en speciell groda.

Mundurucú-indianerna har blivit särskilt berömda för sina praktfulla ceremonimantlar gjorda av fjädrar som knutits tätt, tätt på ett nät av bomullstråd. Många anser att de är de främsta fjäderkonstnärerna i Sydamerika i historisk tid. Förutom mantlarna gjorde de till exempel diadem, bälten, arm- och benringar av fjädrar. Som tidigare nämnts höll de fåglar i fångenskap för att kontinuerligt kunna plocka fjädrarna, som de sorterade och förvarade i cylindrar av palmstammar. De hade också fjäderprydda meterlånga ceremonistavar som var högt värderade och förvarades i cylindrar när de inte användes.

Tupinamba-indianerna i nordöstra Brasilien gjorde höga diadem av stjärtfjädrarna från papegojor eller andra färggranna fåglar och hättor av småfjädrar som de fäste på ett nät av bomullstråd så tätt att de påminde om sammetstyg i strukturen. Hättorna hade ibland långa fjädrar hängande baktill. Tupinamba gjorde också hals, arm och bensmycken av fjädrar men praktfullast var deras långa vida mantlar sammansatta av enbart röda fjädrar. Många av deras fjäderföremål, speciellt mantlar, har hamnat på museer i Europa. Den finaste finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Vid festliga tillfällen och i krig prydde tupinamba-männen sin bakdel med en stor boll med strutsfjädrar omkring. Både män och kvinnor klistrade fjädrar i håret och på kroppen sedan de först gnidit in sig med gummilösning eller honung. De rengjorde fjädrarna efter varje gång de använts och förvarade dem i bambutuber som de förslöt med vax.

Detta är bara två exempel på sydamerikanska folk som blivit berömda för sina fjäderarbeten. Det finns många folk i Sydamerika som har prytt och en del som fortfarande pryder sig med fjädrar, både till fest och till vardags, t ex Xingú-indianerna i det inre av Brasilien, och även smyckar sina bruksföremål med fjädrar. Hur länge vi kan skriva detta i presens är dock en öppen fråga. Amazonas regnskogar skövlas. Det moderna industrisamhället expanderar med, liksom tidigare i historien, katastrofala följder för ursprungsbefolkningarna i området. Och den akut trängda situation som många indianer befinner sig i idag befrämjar knappast bevarandet av kulturella traditioner.

Våra schablonbilder av indianer

Fjädrar och indianer hör ihop, både i våra föreställningar och i verkligheten. Alltsedan Amerika 'upptäcktes' av européerna har västvärlden skapat sig stereotypa bilder av hur en indian ska se ut. Under 15- och 1600-talen var det tupinamba-indianerna som med sin vackra fjäderkonst fick stå modell för en sådan schablonbild av 'Indianen'. Men sedan Buffalo Bill och hans cirkus rest runt i Europa i slutet

ens fjäderprydnader inte bara vilken social ställning man har utan också att man tillhör just urubu-indianerna.

Ett par exempel på hur fjädrarna används

Fjädrar som betalmedel på Santa Cruz

På Santa Cruz öarna gör några enstaka specialister fjäderpengar än i dag. (Hur ser de ut? Vad är det för något? I vilken handel används dessa pengar? och vilken roll spelar de idag?)

Fjädrar som vapensköldar hos Mexikos indianer

Aztekerna dekorerade sina vapensköldar med fjädrar. Fjäderkonstnärerna skissade först upp de olika sköldarnas mönster. Efter spanjorernas erövring fortsatte de att skissa mönster för sköldar i metall. Bland de få fjädersköldar som har bevarats finns en med ett blått djur. Detta djur var ett sägenomspunnet havsvidunder som aztekerna kallade 'ahuitzotl'. Antagligen symboliserade det härskaren Ahuitzotl. Djurets ögon, klor, tänder, päls och kontur är av guld. Sköldens ljusröda bottenfärg har skapats av fjädrar från skedstorken, som för aztekerna var kungen bland hägerfåglar. Ursprungligen var skölden kantad med fjädrar från quetzalfågeln.

Fjädrar som språk hos Nordamerikas indianer

Varje indianfolk hade sina egna huvudprydnader, som också angav bärarens sociala ställning inom gruppen.

Dakota-indianernas huvudprydnader var väl de mest berömda. Varje fjäder hade sin särskilda betydelse och var också ett minne av någon speciell händelse i bärarens liv. En fjäder vars spets färgats röd minde om en dödad fiende. En avklippt fjäder betydde att fienden hade fått strupen avskuren. Flera snitt längs fjädern berättade hur många strider krigaren hade varit med om. Efter fem strider stympades fjädern parallellt med ena kanten?. En spaltad fjäder betydde att krigaren hade blivit sårad i strid.

En hidatsa- eller gros-ventre-indian vid Missouri-floden, som först närmade sig och dödade en fiende fick en örnfjäder med en tofs av hästhår, den andre som rörde vid den fallne fienden fick en fjäder med en röd linje målad på tvären. En röd fjäder betydde hos hidatsa att man hade blivit sårad i strid.

Fjäderspråkets symboler varierade mellan stammarna och från tid till annan.

Fjädrar som mode

När man för hundra år sedan på det etnografiska museet i Wien restaurerade Moctezumas fjäderhuvudprydnad behövdes quetzalfjädrar som tack vare det rådande hattmodet hade importerats till Europa i stora mängder. Idag är quetzalfågeln nära utrotning.

Hur man väljer ut fjädermaterialet

När vi nu ska pröva på att göra smycken och prydnader av fjäder kan vi använda fjädrar från höns, gäss, ankor och sjöfågel, som vi först färgar.

Jag har samlat de mest skiftande fjädrar, men under arbetets gång har jag funnit att man också kan köpa enkla fjädrar som lämpar sig bra och som inte är alltför dyra. Till en början använde jag också fjädrarna från en kasserad huvudkudde som jag färgade och beredde.

Rengöring av fjädrarna

1. Låt fjädrarna ligga och bli mjuka i kallt vatten i två dagar. Dra bort eventuell smuts med fingrarna. Använd inte borste.

2. Tvätta fjädrarna försiktigt i ljummet vatten med tvålpulver.

3. Skölj dem två gånger i ljummet vatten.

4. Doppa fjädrarna i paraffin (paraffinolja?). Låt paraffinet rinna av.

5. Strö sågspån på fjädrarna för att få bort de sista resterna av paraffinet och borsta sedan bort sågspånen med en pensel. Sågspånet måste komma från något hårt träslag. Mjuka träslag innehåller kåda som löser upp paraffinet. (Punkterna 4 och 5 utförs helst utomhus på grund av paraffinångor och sågspånsdamm).

6. Dunfjädrar tvättas likadant som de stora fjädrarna, men torkas i en cylinder. Pröva först med några stycken.

Torkning av dunfjädrar

Man kan också tillverka en torkcylinder av metalltrådsduk som på bilden, och blåsa dunet torrt med en hårtork. Ett bra storlek på cylindern är 20 cm i diameter och

FJÄDRAR OCH FJÄDERSMYCKEN

av Alejandra Schwab-Bravo från Bolivia

Jag vill med mina fjäderarbeten visa

en sydamerikansk konsttradition

som är på väg att försvinna.

Massproduktionen av konsumtionsvaror och fascinationen för det västerländska har nått långt ut på den sydamerikanska landsbygden och indianhantverket slås ut.

Den högt utvecklade fjäderkonsten är ett typiskt sådant sydamerikanskt hantverk som håller på att försvinna. I museer

i Berlin, Wien, Paris och Geneve finns stora samlingar av fjäderarbeten gjorda av Sydamerikas indianer. Kanske är det så att fjäderhantverket är mer känt i Europa än i Sydamerika idag.

Människan har sedan urminnes tider fascinerats av fåglarnas vackra fjäderskrudar, inte minst i de tropiska länderna. På öarna i Stilla Havet, som exempelvis Nya Guinea och Haiti har utsökta fjäderarbeten skapats. Längs kusten i Peru har man i gravar hittat fjädersmycken från 700 f.Kr. som bevarats genom århundradena tack vare ett gynnsamt klimat.

I Nord- och Sydamerika har fjädersmyckena haft både en magisk-religiös och en social funktion. De ansågs laddade med kraft och representerade gudomliga väsen och kunde också markera social ställning, rang eller yrke.

Prärieindianernas örnfjädrar stod för tapperhet och livskraft och den som bar dem fick del av örnens kraft och styrka. Med Pampas-strutsens fjädrar knutna runt fotleden blev Sydamerikas indianer smidiga och snabba. Tupinamba-indianerna lade fågelklor och fjädrar i spädbarnens vaggor för att de skulle växa upp till starka och snabba ynglingar.

I Kalifornien hade vissa indianer pannband av hjortskinn smyckade med fjädrar från olika fåglar som hackspett, gulsparv, fasan och snöripa. Flätade korgar smyckades med hundratals små fjädrar.

I Centralamerika spelade quetsalfågelns fjädrar en nära nog gudomlig roll.

Indianerna prövade olika sätt att förändra färgerna på levande fåglars fjädrar. De drog ut den gröna papegojans fjäderpennor och beströk stället där de suttit med ett sekret från en sköldpadda. När fjädrarna växte ut igen var de gulröda.

(I Hanbook of South Am.Indians: Mundurucu - enligt Martius - gjorde detta men använde grodblod)

Aztekerna i Mexico räknade fjäderkonsten som den främsta. De tillverkade kostbara täcken i fjädermosaik. Fjädrarna klistrades i taktegelform på agavepapper och klipptes sedan för att konturen skulle bli jämn.

Men det är Sydamerika som är fjäderarbetenas 'klassiska' område. Tekniken är i stort sett densamma över hela den sydamerikanska kontinenten. Gula, röda, oranga, svarta, vita, blå och gröna fjädrar togs från exempelvis papegojor, tukanfåglar, ibisfåglar, häger, harpya och kolibri.

I Sydamerika har inte bara fjäderns färg betydelse utan också dess form. Fjädrarna prepareras, beskärs och sätts samman på ett dekorativt sätt. Man använder speciellt stjärtfjädrarna, vingpennorna och huvudfjädrarna, men också de mindre fjädrarna på fågelkroppen, dunet och hela fjäderdräkten.

Man sköt fåglarna med en trubbig pil eller med en pil som doppats i ett svagt gift för att de bara skulle bedövas tillfälligt. När fjädrarna hade plockats släpptes fåglarna. Därför dog inga arter ut på grund av denna jakt.

Indianerna i Sydamerika använde fjädrar vid festliga tillfällen men också i vardagslag. Deras bruksföremål var ofta smyckade med fjädrar.

Tupinamba-indianerna längs Brasiliens ostkust skapade mycket vackra fjäderarbeten. Några få exemplar av deras fjädermantlar finns bevarade på museer.

Munduruku-indianerna var mästare på fjäderarbeten. Berömda är deras fjädermantlar, fjäderhuvor och spiror (hövdingastavar?) av fjäder. De olikfärgade fjädrarna knöts fast på bomullstrådar som indianerna själva tillverkat.

Också urubu-indianerna i nordöstra Brasilien kan räkna sig till mästarna när det gäller fjäderarbeten. Hos urubu visar