Skål

Skålen har tillhört givarinnans mormor Elsa Lindgren, född Hultgren 1893 i Småland, död 1974 och morfar David Lindgren, född 1888 i Blekinge, död 1988. De bodde på ön Ramsö utanför Vaxholm, Uppland.

Elsa Lindgren arbetade som hembiträde hos en familj i Stockholm som hade sommarnöje på Ramsö. Hon drömde om att utbilda sig inom sjukvården. Hon träffade sin blivande make David Lindgren på Ramsö när han var där och arbetade.
Som nygifta hyrde paret först lägenhet på Ramsö. Sedan byggde David Lindgren ett mindre hus som han kallade för Skogshyddan. Därefter köpte de ett två tunnland stort ställe som döptes till Sjövik, eftersom det låg vid en liten vik. Elsa och David bodde med sina barn på övervåningen i det större huset. Resten var uthyrt. Man odlade och sålde jordgubbar och färskpotatis på sommaren, men hade ingen djurhållning. Barnen åkte båt till skolan i Vaxholm. Det fanns en livsmedelsaffär på ön.

Efter morföräldrarnas bortgång delades tillhörigheterna upp mellan barnen, givarinnans fem mostrar och hennes mor. En av mostrarna gav givarinnan skålen i 45-årspresent.

Enligt givarinnans mor användes skålen endast på julafton och då för risgrynsgröten. Gröten åts som efterrätt efter all annan mat och lutfisk till middagen som började vid 17-tiden. På julafton åt man i salen. Alla skulle rimma till gröten. De mindre barnen fick hjälp. Efter middagen satte Elsa Lindgren grötskålen på köksbordet. Tomten skulle få gröt. Skålen skulle stå på detta sätt över natten till dagen därpå.

Givarinnan tillbringade nästa alla jular under hennes uppväxt på Ramsö, men har inget minne av skålen. Däremot minns hon att de alltid hade roligt och att man rimmade till gröten.

Givarinnan minns också hur morfadern under julen brukade dricka svagdricka ur en särskild sejdel. Den användes en enda gång under året och det var till middagen på julaftons kväll. Den var kraftig och fin i sobra färger. Givarinnan kan se sin morfar framför sig när han satt vid bordets kortsida i salen, höjde sejdeln och deklamerade vad som stod på denna: Hurra för humle, hurra för malt, de äro lifvets krydda och salt.

Gåva den 2 oktober 2006 från Marianne B Andersson, Tolfta socken, Uppland.