HEDE KYRKA

Kyrkan är en murad och vitputsad rektangulär långhuskyrka med sakristia utbyggd i nordöst och med lägre vapenhus av trä i väster. Långhustaket kröns av tre mycket vackra, smäckra smidesspiror varav den mittersta har ett djurhuvud med årtalet 1775 utstansat. Hede kyrka stod färdig det året efter en kraftig utvidgning av den medeltida kyrkan. Sin vana trogen utnyttjade byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne i Oviken ett befintligt murparti då han gav Hede, liksom åtskilliga andra församlingar i Jämtland och Härjedalen, ett större, ljusare och mer ändamålsenligt kyrkorum.

Kyrkans takytor är sedan 1959-61 belagda med spån efter att sedan sekelskiftet 1900 varit plåttäckta. Taknockarna har enkla takkammar. Långhusets säteritak har en profilerad och ljust bemålad trälist i italianen. Hängrännor och stuprör av koppar finns runt hela kyrkan och är tydligt synliga då kyrkan saknar taklist i vanlig mening utan endast har en rundad ansvällning i putsen längs takfoten. Långhus och sakristia saknar egentlig sockel. Ovan dräneringsbädden av singel är en ca två-fyra dm hög sockel målad i grått. Häri finns ventilluckorna. Fasadmurarna har tydligt ojämn karaktär, det förmår inte den tjocka putsen dölja. Putskulören är brutet vit.

Södra långhusväggen har påfallande tätt mellan muröppningarna och fönstren sitter lågt. En enkel kopparbeslagen port långt fram mot koret bryter raden av höga, starkt gröna fönster med tresidiga avslutningar. Norra väggen har endast två fönster vid sidan av ett mindre som sitter centralt på sakristians gavel. Här framträder tydligt murverkets ojämnheter genom putsen. Östgaveln har liksom de mönsterbildande kyrkor av Daniel Hagman, och som Olofsson uppförde egna varianter av, fönster som flankerar altaret.

I slutet av 1800-talet hade kyrkan ett litet murat vapenhus som kom att ersättas av ett nytt i trä 1890. Det fönster som satt i takfallet ovanför ändrades samtidigt för att harmoniera med det nygotiska vapenhuset. Det föreslogs på 1950-talet att dessa stilbrott mot kyrkans kraftfullt lugna 1700-talsuttryck borde ersättas av ett nytt och fönstret sättas igen. Vapenhuset blev kvar och fick istället en ny grund av betong 1971. Fönstret hade då redan byggts för. Den högresta gaveln på vapenhuset är rikt dekorerad med fyra kannelerade pilastrar på postament och ett tympanonfält med ett vackert spröjsat överljusfönster över en brunmålad dubbeldörr. Denna gavel med kyrkans huvudingång korresponderar med volym och takvinkel till kyrkans västgavel och är ett gestaltningsmässigt intressant tillskott till arkitekturen. Övriga väggar är slutna och präglas helt av fasadernas stående fasspontpanel som till skillnad från långhusväggarna målats ljust varmgrå.

Hede bröts ur den väldiga Svegs socken senast 1397 och det antas att den första kyrkobyggnaden låg på andra sidan Ljusnan. Hur länge dagens kyrkplats varit i bruk är oklart. Den kyrka som ersattes av Pehr Olofssons sedvanliga tornlösa rokokoinspirerade kyrkotyp torde ha nybyggts eller iståndsatts efter en brand 1611.

Kyrkan är en murad och vitputsad rektangulär långhuskyrka med sakristia utbyggd i nordöst och med lägre vapenhus av trä i väster. Långhustaket kröns av tre mycket vackra, smäckra smidesspiror varav den mittersta har ett djurhuvud med årtalet 1775 utstansat. Hede kyrka stod färdig det året efter en kraftig utvidgning av den medeltida kyrkan. Sin vana trogen utnyttjade byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne i Oviken ett befintligt murparti då han gav Hede, liksom åtskilliga andra församlingar i Jämtland och Härjedalen, ett större, ljusare och mer ändamålsenligt kyrkorum.

Vapenhusets kalkstensgolv härrör från en ombyggnad 1995 och väggarna är sedan 1971 klädda med vitmålad glasfiberväv. Takets pärlspontpanel är trären. Rummet är möblerat med ett stort förvaringsskåp och en skadad gipskopia av Thorvaldsens Kristus som mellan 1900 och 1960 stod uppställd på altaret. Dörren in till kyrkorummet är här liksom den inre dörren vid sydportalen en praktpjäs i rokoko från 1775. Båda dörrarna är gröna och rikligt artikulerade med fyllningar och snidade rocailler och blommor. Överstyckena små glasade partier och kartuscher där det i den mer slitna syddörren inte längre går att läsa inskriptionen.

Åtminstone den södra ingångsdörren är tillverkad av den stockholmsutbildade finsnickaren Jöns Ljungberg från Ljungdalen. Ljungbergs uppdrag i kyrkan var omfattande och inkluderade flera arbeten i det praktfullt inredda kyrkorummet. Vid två restaureringar, 1929 och 1959-62, har strävan varit att åter insätta kyrkans originalinredning och återställa ursprunglig färgsättning. Länsantikvarien Eric Festin och samarbetspartnern, konservatorn och konstnären Olof Karlsson låg bakom den invändiga upprustningen 1929 som emellertid blev begränsad. Kyrkorummet hade sedan 1890 års arbeten gått i genomgående vitt, grått och guld och Karlsson tog nu fram en blå draperimålning bakom predikstolen, marmorerade taklisten med kulfris samt övriga ytor som blivit övermålade. Ett utsökt snidat korbänksskrank av Ljungberg, polykromt och förgyllt med Gustaf III:s namnchiffer återplacerades och predikstolstrappan fick ett slutet räcke.

Två år senare målade Karlsson figurscener ur Uppenbarelseboken på läktarbarriären. Dessa vann inte nåd utan övermålades när arkitekt Leif Haking under mitten av 1950-talet utarbetade förslag till restaurering av kyrkan. Haking stötte på patrull hos församlingen på en rad punkter men lyckades få flera åtgärder sanktionerade. Ljungbergs korbåge från 1777 med en sinnrikt dragen blomsterranka fick tillbaka sin plats mellan de främre bänkskärmarna. Altarringens balustrad från 1890 ersattes av den ursprungliga slutna ringen som nu förlängdes. Haking lät också samtida kyrkoinredning ta plats då han lät riva ut den öppna bänkinredningen och ersatte den med en välgestaltad modernistisk dito. På läktaren ersattes alla bänkar av lösa stolar. Haking lät också placera ett nytt altare i koret med en kraftig öppen furukonstruktion som tvärtemot hans intentioner inte belades med en kalkstensskiva. Inne i altarringen placerades i Hede liksom i flera andra 1700-talskyrkor i länet en konfitiorstol på vilken prästen knäböjer mot församlingen. Den rokokobuktiga bröstplattan är avfärgad i grönt och prydd med ett snidat änglahuvud med blomranka.

Korväggen präglas av de höga fönstren som i ojämna nischer förser koret med ljus som 1959-61 dämpades med antikglas i blyspröjs. Mellan fönsterna är den stora altarmålningen placerad. Duken av Pehr Sundin från 1790-92 är ett praktfullt illusionsmåleri som i sig föreställer en altaruppsats i grön marmor. Den målade marmoruppsatsen är stramt arkitektoniskt uppbyggd med klassicistisk skenarkitektur draperad i djuprött tyg i bakgrunden. Det skenmålade altaret har ett enkelt kors med törnekrona och paradisormen slingrar sig längs dess nedre del. Bakom korset är ett genombrutet parti, rosamålat med moln och tre typiska sundinska änglahuvuden. Molnen fortsätter upp förbi marmoruppsatsens överdel där två ytterligare glada änglahuvuden tar vid innan den krönande strålsolen med Jahveöga. Den strama målningen är utförd med utsökt precision och är helt enkelt ett strålande konstverk, helt med sin tid. Bakom duken finns framtagna fragment av äldre kalkmåleri.

Ljungbergs predikstolskorg fick gustavianska influenser när han bättrat på den 14 år efter att den hängdes upp 1776. Ljudtaket tillverkades redan 1730 till den äldre kyrkan av Jöns Halfvarsson-Hedin. Det åttkantiga taket kännetecknas av polykromi och en långt driven genombrutenhet. Det är ett magnifikt exempel på högklassig provinsiell barock med stilens karaktärsdrag som kartuscher, akantusornamentik och basunerande änglar i en överdådig komposition. Den skicklige Halfvarsson-Hedin lät också år 1735 snida en stor och ståtlig dopängel som betraktas som ett av de finaste exemplaren i länet. Till väsentlig inredning äldre än kyrkan hör ett stramt porträtt av Carl XI på norrväggen.

2001 sänktes de främsta bänkskärmarna 15 cm genom att minska ramstycket kring skärmarnas spegelmotiv. Detta för att församlingen hade svårt att se över Jöns Ljungbergs vackert snidade bänkkrön med utsökt växtornamentik som Haking låtit placera längst fram den nya bänkinredningen. I varje skärm sitter fyra kvadratiska plattskurna 1600-talsspeglar med allegoriska motiv som ej påverkades av sänkningen.

Innertakets träpanel bygger upp ett spegelvalv där säteritakets avtrappningar syns mitt i en karnisprofil. Takspegeln omfattas av en enkel grå list och rymmer tre plafonder. De främre och bakre är kvadratiska medan den stora mittplafonden har mjuka rokokoformer. De fantastiska ramarna är marmorerade och prydda med snidade ornament och den Olofssonska kulfrisen återkommer här. Ramarna infattar dova målningar av 1600-talskaraktär med bland annat vanitasmotiv. En av målningarna är daterade 1729. Kyrkgolvet är ett ganska brett spontat furugolv, lackat och slitet vid sydentré och i koret. De putsade väggarna är grå och något smutsflammiga.

Orgelläktaren byggdes 1843 och vilar på fyra satta kolonner och fyra halvkolonner, samtliga i toskansk ordning och blåmarmorerade sedan 1929. Läktarfronten är rak och enklare än vad som var brukligt vid tiden. Färgsättningen dämpades, övermålades och stämdes in mot övrig inredning med gröngrå och något lila toner 1960. Orgelfasaden från 1856 är den enda i Härjedalen äldre än 1860. Den har en enkel och arkitektonisk uppbyggnad med klassicistiska motiv. Vid sidan av sedvanliga färgsättning i grått och guld finns även inslag av grönt, rött och turkosblått. Läktarens undertak är ursprungligt med handhyvlade och grålaserade bräder. Trots att ingen läktarunderbyggnad gjorts sträcker sig inte bänkarna bak till västväggen; i norra hörnet löper den inte helt lyckade trappan till läktaren och på södra sidan är utrymmet bak mot västväggen öppet med lösa kapphängare och plats för de stolar Haking beställde.

Sakristian ger ett slutet intryck med små gallerförsedda fönster och metertjock mur med lågt valv och kraftig dörr in till kyrkorummet. Taket är ett ursprungligt spegelvalv med polykromt listverk och snidade blommor. En igenmurad öppen spis står i ena ytterhörnet. Det smala brädgolvet är från 1959-61 års restaurering.