Fatmomakke kyrka

Kyrksalen nås genom vapenhuset i tornets bottenvåning. Den breda dekorativa dörren mellan vapenhuset och kyrksalen är liksom ytterdörren arvegods från Åseles 1750-talskyrka, eller möjligen rent av från Åseles första kapell från 1648. Kyrkorummet är relativt brett och kort, med ett flackt tredingstak och läktare i väster. Bakom korväggen döljer sig den smala sakristian, som nås genom två dörrar på var sida om altarringen. Väggar och tak har slätspontad panel i ljus färgsättning. Taket är vitt, den kraftiga taklisten ljusblå och grönbrun, väggarna rosa med bröstning i något mörkare ton. Den öppna bänkinredningen är vit, respektive ljusbeige. Ljuskronorna i trä och metall är snarlika de i Dikanäs och Vilhelmina kyrkor, som troligtvis stått som förebild. Ett udda inslag är de fyra rundbågiga nischerna på korväggen. Där fanns ursprungligen en läktare, inrymd i sakristians överdel. Troligtvis nådde man denna genom de idag halvrunda nischerna som idag rymmer järnkaminer.

Kyrkorummet med sin inredning har fem huvudsakliga årsringar. Äldre än kyrkan är den femkantiga barockpredikstolen i mörkblått, grått, rött och guld som hör till de äldsta i Lappland. Äldre än kyrkan är även nummertavlorna på kortväggen längst bak i kyrkorummet, de tidigare nämnda dörrarna, samt det dekorativa kapitälet i vapenhuset. Predikstolen ärvdes liksom dörrarna från Åsele kyrka. Om även de äldre nummer-tavlorna och kapitälet kommer därifrån är inte bekräftat.

Samtida med kyrkan är bl.a. altaret, altarringen, altarmålningen, den bakre bänk-inredningen med bänkstock och nummertavlan längst fram. Vid renoveringen 192731, under stockholmarkitekten Torben Gruts ledning, byggdes korläktaren igen och en orgelläktare i väster uppfördes istället. Även järnkaminerna tillkom vid detta tillfälle, liksom tavlan av Gerda Höglund som då blev ny altartavla men senare flyttades till nuvarande plats på långhusets södra sida. Den senaste stora restaurering som genomförts skedde 197578 under arkitekten Bengt Lidströms ledning. En ambition då var att återta en del av kyrkans ursprungliga utseende. Den masonit som monterats på väggarna vid förra restaureringen togs bort och den ursprungliga altartavlan av den samiska konstnären J Meurk återfick sin placering. Golvet, som ursprungligen var såpskurat, slipades försiktigt och behandlades. En ny orgel placerades norr om koret. Ett avsteg från de antikvariska strävandena var att bänkarna i främre delen av kyrkorummet byttes ut mot nya bekvämare bänkar. Detta är dock fullt förståeligt då de gamla bänkarna är mycket obekväma och står så tätt att de svårligen kan användas av längre personer. Kompromissen att behålla de gamla bänkarna bak och enbart byta de främre ger möjlighet att trots allt förstå hur kyrkorummet har sett ut tidigare.
Den sista årsringen utgörs av dopfunten och ljusbäraren längst fram, båda från de senaste decennierna. Dopfunten som tillverkats av en vril och ljusbäraren av renhorn har visserligen lokal materialanknytning, men genom sin utformning bryter de ändå av mot övrig inredning och ter sig som främmande och lite kitschiga inslag.

Kyrkan är uppförd i en enkel klassicerande stil åren 18811884. Ritningar och uppgifter om byggmästare eller arkitekt saknas, men den femtio år äldre kyrkan i Dikanäs torde ha tjänat som förebild då kyrkorna liknar varandra. Kyrkan har ett torn i väster samt ett rektangulärt långhus med integrerat kor och sakristia inom byggnadskroppen i öster. Tornet har en enkel gestaltning i två avsatser, med en smalare fyrsidig lanternin överst, krönt av tälttak, glob och kors. Kyrkans tak täcks av brädspån, medan väggarna är klädda med stående vitmålad locklistpanel. Stommen utgörs av liggtimmer i långhuset men isolerad stolpkonstruktion i tornet. Fönstren är rektangulära mot långhuset och sakristian samt små och runda på den i övrigt slutna västfasaden. Sockeln av skiffersten och den höga, slanka skorstenen av tegel utgör karaktärsfulla inslag. Av särskilt värde är den dekorativa ytterdörren i barockstil, ett arvegods från Åsele gamla kyrka. Åsele var tidigare moderkyrka fram tills att Vilhelmina bröt sig ur och blev egen församling 1812.

Utvändiga förändringar har främst skett vid tre tillfällen. Vid renoveringen 192731 togs en ingångsdörr till sakristian upp och en stående panel lades på tornets dåvarande liggande panel. Åren 197578 byttes fasadpanelen ut till en ny likadan, och nya träbroar till huvudentrén och sakristian tillkom också, i samma utförande som tidigare. En ny och något större ramp till huvudentrén färdigställdes 2005. Kyrkan har dessutom målats om i samma kulör minst tre gånger och bytt spåntak ett flertal gånger. Förändringarna har dock inte ändrat kyrkans yttre karaktär på något avgörande sätt.