KRISTIANOPELS KYRKA (HELIGA TREFALDIGHETS KYRKA)

Kyrkomiljön
Kristianopel är beläget på det smala näset mellan Horsafjärden och Östersjön vid Blekinges östkust, cirka tre mil nordost om Karlskrona. Socknens omkringliggande landskap övergår utmed kusten till ett sluttande peneplan, och de steniga markerna gör att delar av området räknas till landskapets allra magraste. I norr slingrar sig den 23 kilometer långa ån Brömsebäck som idag markerar gränsen mot Kalmar län. Här byggdes på 1360-talet den danska fästningen Brömsehus som troligen brändes ned i samband med Engelbrektsfejden 1436. Ån utgjorde den gamla riksgränsen mellan Danmark och Sverige.

Kristianopel grundlades 1599 på order av Christian IV och blev en viktig gränsfästning i försvaret mot Sverige. 1603 överfördes stadsprivilegierna från de båda närbelägna medeltidsstäderna Avaskär och Lyckå. Med dess moderna regelbundna stadsnät, troligen upprättat av hovarkitekt Hans van Steenwinkel d. ä., har Kristianopel pekats ut som Nordens första renässansstad. Genom att staden befästes kunde kungamakten kontrollera handeln samtidigt som invånarna stod under beskydd. Redan 1611 anfölls staden av svenskarna och delar av staden raserades, däribland kyrkan. Den nya kyrkan stod färdig 1624 och fick då namnet Heliga Trefaldighets kyrka.

Efter att Blekinge blev svenskt 1658 tappade staden sin strategiska betydelse och knappt 20 år senare drogs stadsprivilegierna in och borgerskapet beordrades att lämna platsen. Utöver delar av befästningsmuren och det bevarade gatunätet är det endast kyrkan som återstår från stadstiden, sedan svenskarna under Skånska kriget i princip jämnade staden med marken för att den inte återigen skulle hamna i fiendens händer.

1714 blev Kristianopel köping under Karlskrona med sjöfart, fiske, handel och hantverk som centrala näringar. Detta medförde under framförallt 1800-talet en expansion och byggnader från denna tid präglar ännu orten, med för Blekinge karaktäristiska enkel-, par- och framkammarstugor placerade i gatulivet med ekonomibyggnader förlagda åt gårdarna. Kristianopel är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, vilket utöver kyrkan, renässansstadens gatunät och bebyggelsen från tiden som köping kommer till uttryck i bland annat hamnläget och samhällets småskaliga siluett med kyrkan som enda monumentala byggnad.

Området Kristianopel/Bröms [K 22] utgör riksintresse för kulturmiljövården.

Kyrkogård
När Kristianopels kyrka med kyrkogård skulle återuppbyggas efter svenskarnas härjningar 1611 kom den att placeras på den plats som tidigare var stadens torg. Murrester påträffades vid grävningar 1935 som kan härröra från ett av stadens mest imposanta hus som tidigare legat vid torget. Samtidigt upptäcktes en silverskatt som av myntens årtal att döma bör ha grävts ned vid tiden för svenskarnas anstormning.

Likt kyrkobyggnaden kom kyrkogården att följa Kristianopels stadsnät med två parallella vägsträckningar. En mur anlades runt kyrkogården 16511654 vilken emellertid lades om i sin helhet 1770. Enligt en karta från 1778 har Kristianopels kyrkogård samma kvadratiska utsträckning som föregående sekel. Idag kallas detta område för gamla kyrkogården. 1869 beslutades att gråstensmuren skulle renoveras och entréer med smidesgrindar mellan stenpelare skulle installerades i den östra muren. Entréerna i öster, söder och norr förbands med en svängd gång runt om kyrkobyggnaden.

Kyrkogården i Kristianopel kom länge att vara relativt oanvänd som begravningsplats till förmån för Avaskärs kyrkogård. Tidigt var det emellertid möjligt för bemedlade invånare att begravas inne i kyrkan. En första utvidgning av kyrkogården gjordes på 1920-talet i västlig riktning med gräsmatta och grusade gångar. Liguster och buxbom planterades med tiden som inramning för gravplatserna som i regel hade oregelbunden placering. Även lägre gravkullar förekom, ofta planterade med lågväxta arter. 1951 breddades kyrkogården i sydlig riktning med raka grusade gångar och lågklippt grästäckning. Utvidgningarna benämns idag som nya respektive nyaste kyrkogården. Då delar av kyrkogården ansågs omständlig att vårda upprättades och genomfördes ett förslag på 1970-talet som bland annat innebar att lägga kalksten i gångarna samt avlägsna häckar och stenramar runt gravarna.

Idag omgärdas Kristianopels kyrkogård av såväl nya som äldre kallmurade stenmurar med olika utförande. Den gamla kyrkogården har tre ingångar: två i den östra muren och en i den norra. I öst markeras de av fyrkantiga stenstolpar krönta av runda stenklot. En pargrind av svart smide, sannolikt från 1869, sitter i den södra entrén. Ingången i den norra ingången har en enkel smidesgrind mellan fyrkantiga stolpar. Ytterligare en Idag omgärdas Kristianopels kyrkogård av såväl nya som äldre kallmurade stenmurar med olika utförande. Den gamla kyrkogården har tre ingångar: två i den östra muren och en i den norra. I öst markeras de av fyrkantiga stenstolpar krönta av runda stenklot. En pargrind av svart smide, sannolikt från 1869, sitter i den södra entrén. Ingången i den norra ingången har en enkel smidesgrind mellan fyrkantiga stolpar. Ytterligare en ingång med stenstolpar och klot i den östra muren leder in till kyrkogårdens nyaste del längst söderut.

Gångar belagda med kalksten leder mellan grästäckta kvarter. Samtliga är rätvinkliga frånsett den rundade gång som svänger runt kyrkobyggnaden. Gravvårdarna härstammar från 1800-talets första hälft till 2010-talet. På den gamla kyrkogården och intill kyrkan går en viss oregelbundenhet att skönja bland de äldre gravstenarna. På den nya och nyaste delen är gravarna ordnade i rader. Ett lapidarium finns ordnat i den nordvästra delen av kyrkogården.

Huvuddelen av de träd som återfinns på kyrkogården ingår i trädkransen som utgörs av oxel, ask, lind och hästkastanj. En oxel, en ask och ett sorgeträd i form av en hängask som står söder om kyrkan utgör lämningar av den äldre kyrkogårdens trädkrans. På den nya delen står två hamlade lindar och på den nyaste växer elva rytmiskt placerade oxlar. En häck av liguster återfinns ovan en stödmur av sten som gränsar mellan de i marknivå åtskilda gamla och nyaste kyrkogården. Endast rester finns kvar av tidigare gravinfattningar, exempelvis buxbom, efter 1970-talets omdaningar. Intill ett flertal gravar växer murgröna och rosor.

Byggnader på kyrkogården
Söder om kyrkan byggdes 1666 ett så kallat benhus för förvaring av påträffade benrester. Benhuset försvann före 1822 och låg intill ett kalkhus som omnämns första gången 1647. Senast 1836 omtalas amiralskapten Broomés med hustrus gravmonument uppfört av gråsten och tak med tegelavtäckning. Den var placerad i det dåvarande sydöstra hörnet av kyrkogården. Idag finns utöver kyrkan inga byggnader på kyrkogården. Församlingshemmet, byggt som sockenstuga 1913, ligger på andra sidan vägen öster om kyrkoanläggningen.

Källor och litteratur
Anderson, William, Kyrkor i Medelsta härad, Svenska bokhandelscentralen, Stockholm, 1932.
Cinthio, Erik (red.), Kyrkobyggnader 1760-1860 D. 1 Skåne och Blekinge = [Skåne and Blekinge], Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1989.
Olsson, Cissela, Rapport 2017:29 Kristianopels kyrkogård. Vård- och underhållsplan, Blekinge Museum, 2017.
Öreberg A., Jarnestad B. Å., Eriksson, J. Anglert M., Kristianopels kyrka. Underhållsplan, Sweco FFNS Arkitekter AB, 2007.
Lantmäteriet. Historiska kartor: https://www.lantmateriet.se/sv/kartor-och-geografisk-information/historiska-kartor/ (hämtad 2020-08-19).
Länsstyrelsen Blekinge. Kunskapsunderlag:
https://www.lansstyrelsen.se/download/18.76f16c3d1665eba4c3e171e/1539338034854/K22%20Kunskapsunderlag%20KristianopelBr%C3%B6ms_KLAR_MEDst%C3%B6dtext.pdf (hämtad 2020-08-19)
Riksantikvarieämbetet. Bebyggelseregistret: http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raa?byggnadId=21400000441427&page=historik (hämtad 2020-08-19).
Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/ (hämtad 2020-04-19).
Tuulse, Armin (red.), Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium. Blekinge. Bd 5, En konsthistorisk översikt samt generalregister., Stockholm, 1961.
Ullén, Marian, Franzén, Kristina, Lindblad, Jakob & Sjöström, Ingrid, Blekinge. Landskapets kyrkor, Riksantikvarieämbetet, 2002.

FÖRSAMLING 1995 – KRISTIANOPEL

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1761, år 1900: 2929, år 1995: 1532

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida stadsförsamling. Hette fram till år 1600 Avaskär.

LÄGE OCH OMGIVNING - Strax norr om nuvarande Kristianopels köping och på fasta landet låg under medeltiden Avaskär, omtalat som stad redan under 1300-talet. Av Avaskärs kyrka finns inga lämningar ovan jord, men dess läge på den s.k. Gamle Kyrkogård är känd. I söder intill muren står ett gravkapell, ursprungligen en bod, som 1909 flyttades till sin nuvarande plats. Då staden under sjuåriga kriget lades i aska togs den nya staden Kristianopel i besittning år 1600. Från år 1600 heter socknen Kristianopel, efter grundaren, den danska kungen. I samband med stadens och bastionens grundande övergavs Avaskärs kyrka och staden ödelades. Kristianopel anlades på det långsträckta Korsaskär, strax söder om den gamla staden. Den äldsta kyrkplatsen i det nuvarande Kristianopel låg i stadens sydvästra del, omedelbart intill Väderkvarnens bastion. Den nya kyrkan uppfördes 350 m söder om Kristianopels nuvarande kyrka. På det smala näset Valludden mellan Östersjön och Horsafjärden återfinns ruinen av denna kyrka. Läget är helt flackt innanför försvarsvallen. Kyrkan brändes av svenska trupper år 1611. Ruinhögen, delar av bastionen samt stadsplanen är ännu bevarade. Området används idag som campingplats. I våra dagar kallas platsen för ”Käringkullen”. Den nuvarande kyrkan förlades något mer centralt vid hamnen. Den uppfördes år 1618 söder om byn Avaskär och väster om Kristianopels fiskeläge. Kyrkplatsen, som ligger mellan Avaskärs kyrkplats och platsen för Kristianopels första kyrka, är flack och omgiven av lövdungar. Till kyrkomiljön hör även ett sockenhus från 1913. Söder om kyrkan finns ett sommarstugeområde, ett vandrarhem samt campingplatsen Prästgården. Socknen ligger vid kusten nordost om Karlskrona och gränsar i norr till Småland. Kyrkan ingår i större riksintresseområde för kulturmiljövården. På platsen för den första kyrkan i Avaskär, i anslutning till begravningsplatsen 800 m norr om Kristianopels nuvarande kyrka, uppfördes 1934 ett kapell.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den raserade AVASKÄRS KYRKA är känd utifrån en lantmätarekarta från 1778. Den uppfördes i sten troligen under 1100-talet eller 1200-talets första hälft och bestod av ett rektangulärt långhus och ett smalare absidkor. Riven i samband med att ny kyrka uppfördes i det nya stadsläget.

II: Den äldsta kyrkan i Kristianopel påbörjades enligt uppdrag år 1600, under ledning av byggmästare Hans von Freiberg (eller Freibürgen). Den uppfördes av sten och bestod av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti. Arbetet med ett torn, sannolikt vid kyrkans västgavel, bedrevs 1607-08. Redan 1611 stacks kyrkan i brand, varefter den så småningom övergavs till förmån för ett nybygge på annan plats i staden.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - III: År 1618 påbörjades uppförandet av den nuvarande Kristianopels kyrka, under ledning av murmästaren Olluff Madsen, och 1624 togs den ännu ofullbordade kyrkan i bruk under namnet Helig Trefaldighets kyrka. Kyrkan har en ovanlig planform med parallellogramformat långhus försett med korsarmar i norr och söder. De sneda vinklarna i öster och väster är resultatet av en anpassning till den forna stadsplanen. Byggnadsmaterialet är gråsten med inslag av tegel.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören är enkel och osmyckad med vitputsade fasader, stora rundbågsfönster och sadeltak. Norra korsarmen utmärker sig med sitt höga trappgaveltorn. Ursprungliga ingångar finns i väster, huvudingång samt i norr och söder. Sakristiingången i öster upptogs 1837. Kyrkan har invändigt vitputsade väggar och ett plant innertak av trä. Kyrkorummet är rektangulärt; på 1830-talet tillkom innerväggar, vilka avskär de sneda vinklarna i öster och väster och skapar utrymmen för sakristia samt förrum. Av den enhetliga inredningen i Kristian IV:s stil återstår predikstolen från 1621, nuvarande ljudtak tillkom 1787, altaruppsatsen från 1624, herrskapsbänk från 1635 samt dopfunten från 1633 av grön marmor och öländsk kalksten. Altarväggen dekorerades 1837 med två målade ekar.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998. Reviderat i samband med inskrivningen 2002 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.