BODENS FÄSTNING

Bodens fästning anlades som spärr mot fientliga angrepp och stöd för arméstyrkorna i norr. Den fortifikatoriska delen av fästningen, i dess äldsta del, anlades 1900-1910, bestående av fem fort med kompletterande flankeringsbatterier. Forten, avsedda att samverka, är grupperade som en gördelfästning runt staden, landets enda byggda gördelfästning. Varje forts kärnanläggning är omgiven av en bred och djup, sprängd grav med flankeringskaponjärer i kontrescarpen. I kärnanläggningen finns alla för besättningen nödvändiga utrymmen. Från kärnans centralrunnel, via trappor, nås de skilda kanontornen. I anslutning till varje fort finns också en särskild infanteridel. Fortens yttre försvar består bl. a. flankeringsbatterier, positioner för rörligt artilleri, infanterivärn, gevärsgallerier, kulsprutenästen, stridsvagnshinder och vägspärrar. Fästningen, inklusive de enskilda forten, har i vissa stycken med tiden förstärkts och moderniserats. I byggnadsminnet ingående anläggningar:
Rödberget
Södra Slumpberget
Södra Åberget
Batteri Norra Åberget
Gammelängsberget
Mjösjöberget
Degerberget
Batteri Leåkersberget

KÄLLA: Regeringsbeslut nr 9, 1998-06-25

Då malmen, skogen och vattenkraften snabbt blev viktiga för hela rikets ekonomi och välståndsutveckling var det naturligt att det militära intresset för Norrbotten ökade. Svenska politiker såg också med oro på de finska järnvägar som byggdes ut norrut, och som planerades nå Torneå nära svenska gränsen. Detta järnvägsnät skulle kunna underlätta en rysk storskalig invasion. Frågan om ett fast försvar i Norrbotten började debatteras. 1885 lades en motion fram i riksdagen om uppförande av befästningsverk och andra militära åtgärder. Fem år senare lades ett betänkande fram av neutralitetskommittén. Betänkandet innehöll förslag till fasta befästningar i Boden, och depåer och träng för en brigad som skulle möta en anfallande här. Redan då, innan formella beslut fattats, inleddes förhandlingar om markköp.

1892 lades ett utökat förslag fram där fästningen även skulle ha vissa, om än begränsade, operativa funktioner. Under den fortsatta planeringen tenderade anläggningen att öka i omfattning både fortifikatoriskt och vad gäller bestyckning.

1897 års fästningskommitté anförde flera skäl för att anlägga en större fästning i Boden. Norra stambanan passerade Lule älv i Boden och var knutpunkten mellan stambanan från södra Sverige och malmbanan till malmfälten. Vid Boden fanns de lämpligaste övergångarna över Lule och Råne älv. Boden låg på ett lämpligt avstånd från kusten, och topografin var gynnsam för anläggandet av en tidsenligt utformad fästning, av samma modell som på Vaberget vid Karlsborg.

Bodens indragna läge gjorde att en fästning kunde fördröja fiendens anlopp till dess att förstärkningar kunde komma söderifrån. Den planerade fästningen skulle ursprungligen ha en tredelad uppgift, som förrådsfästning, som operationsfästning åt det rörliga försvaret, och som spärrfästning i den händelse
fienden satte in större styrkor över gränsen och ryckte fram snabbt längs kustvägen.

Frågan om järnvägens utbyggnad och den norra stambanans förlängning till Boden var hårt knuten till frågan om Norrbottens försvar och Bodens fästning. Först när den beslutats kunde man på allvar ta itu med själva fästningsfrågan. 1900 beslöt riksdagen att bygga en fästning i Boden och anslog för detta 8,7 miljoner kronor. 1901 påbörjades arbetet vid forten på Degerberget, Södra Åberget, och Gammelängsfortet. Mjösjöfortet började byggas 1902 och Rödbergsfortet året efter. I anslutning till forten byggdes mellanverk, ett vid Norra Åberget och ett på Leåkersberget. Utöver dessa byggdes också ett antal flankeringsbatterier.

1905 var kostnaderna uppe i 19 miljoner och i januari 1907 sköts de första skotten i Bodens fästning från Gammelängsfortet.

1908 var forten i huvudsak färdigställda, och arbetet fortsatte med sekundära anläggningar som skulle komplettera forten; permanenta batterier och flankeringsbatterier. Batteriet på Leåkersberget, kompletterade svaga frontavsnitt och batteriet på Norra Åberget försvarade terrängen framför det närliggande fortet. Dessutom förstärktes närförsvaret med infanteriskansar med skottgluggar för gevär och kulsprutor.

Utbyggnaden fortsatte under 1920-talet, då fästningens djupförsvar utvecklades med yttre försvarslinjer. Under mellankrigstiden och andra världskriget anlades artilleri- och infanteriskansar, kulsprutenästen, förbindelsevärn, ställningar för positionsartilleri, invävda i ett fysiskt nätverk av taggtråds- och stridsvagnshinder med en avsevärd större omfattning än den ursprungliga huvudförsvarslinjen.

1943 hade batterierna på Leåkersberget och Norra Åberget spelat ut sin roll och läggs ner. Övriga delar av fästningen var dock fortsatt operativa. Under 1960- talet moderniserades dessutom fortet i Södra Åberget med nytt atom- och gasskydd. Fortet byggdes också ut med ett nytt ammunitionsförråd och ett maskineri för transport av ammunition. I slutet av 1970-talet moderniserades Rödbergsfortet, då 15 cm haubitsarna ersattes med moderna 12 cm kanoner. Senare anlades även ett modernt batteri Satelliten med 12 cm kanoner i anslutning till batteriet.

1978 läggs Mjösjöfortet ner, då man upptäckt sprickor i det omgivande berget. Först under 1990-talet tas de definitiva besluten om nedläggning av forten. 1992 läggs Degerbergsfortet och Gammelängsfortet ner, 1997 Södra Åbergsfortet och 1998 Rödbergsfortet. Samma år förklarar regeringen Bodens fästning som statligt byggnadsminne och 2000 överförs förvaltningen till Statens fastighetsverk.

Bodens fästning byggdes med fem större kanonbestyckade fort insprängda i fem berg runt staden. Forten skulle genom sin konstruktion vara bombsäkra. Det skulle inte vara möjligt för fienden att förstöra dem med artillerield från avstånd. För att skydda forten mot invasion av soldater fanns olika försvarsanordningar i direkt anslutning till forten. Dessutom fanns ett antal mindre befästningar på ett visst avstånd från forten för närförsvar. Fortens yttre försvar består bland annat av flankeringsbatterier, positioner för rörligt försvar, infanterivärn, gevärsgallerier, kulsprutenästen, stridsvagnshinder och vägspärrar.

Alla fem forten är uppbyggda på samma sätt. I hjässan av ett berg har en försänkt vallgrav (stormgrav) sprängts. Innanför stormgraven finns fortets kärna som bestod av rum och gångar insprängda i berget. På kärnans hjässa fanns i de flesta forten fyra större och fyra mindre kanoner i vridbara pansartorn. Från fortens kärnas centraltunnel kunde via trappor kanontornen nås.

Varje fort hade en besättning på ungefär 400 man. Ungefär 250 av dessa tillhörde artilleriet som skötte kanonerna, resten tillhörde infanteriet som med gevär och kulsprutor skulle sköta närförsvaret. Dessutom fanns extra förläggningsplats för ytterligare ungefär
100 personer i varje fort. För att kunna klara en belägring fanns proviant för 50 dagar i varje fort. Till kanonerna fanns ungefär 10 000 granater och kartescher i varje fort.

Fästena skiljer sig mer åt sinsemellan än forten. Leåkersfästet skulle till exempel kunna beskjuta platser i närområdet som de stora forten inte täckte. Batteriet på Södra Slumpberget skulle endast skydda den lättforcerade västra sluttningen på det närliggande
Rödberget. Batteriet på Norra Åberget skulle både skydda närområdet och Södra Åbergets östra sluttning. Fästena hade inga stora fast monterade kanoner utan mindre kanoner på flyttbara lavetter.

I Leåkersbatteriet och batteriet vid Norra Åberget fanns på samma sätt som i forten förläggning för både artillerister och infanterister i insprängda bergrum. Vid Södra Slumpberget fanns ingen förläggning utan det bemannades troligen med soldater förlagda i Rödberget.