Förlofningen / Dorothea Dunckel

Köpmannen Willman välkomnar en ung vän vid namn Ahlfeldt i sitt hus. Denne har en olycklig kärlekshistoria bakom sig och vill snart resa vidare. Willman övertalar honom dock att stanna för att vara med och fira den förlovningsfest han ska ha samma dag. Ännu vet ingen av dem att de egentligen älskar samma kvinna: Carolina som brutit förlovningen med sin unga älskade för att med Willmans förmögenhet kunna hjälpa sin utblottade far.
   Willman har en förtrogen i juveleraren som hjälper honom både med ringar och att överlämna nyheten om förlovningen till sin stridbara syster kammarrådinnan. Denna blir rasande över att hennes femtioåriga bror ska gifta sig med den unga Carolina, som därmed kommer att ärva hela förmögenheten.
   När Carolina får veta att hennes älskade är i huset, och att Willman tidigare räddat honom då han ville dränka sig i sorg över att ha förlorat henne, blir hon förtvivlad.
   Ett ömt möte kommer till stånd mellan de unga tu. De är båda mycket olyckliga men också överens om att Carolina inte kan göra på något annat sätt - hon måste hjälpa sin far.
   De vet dock inte att de är avlyssnade. Willman har på inrådan av Carolinas far ställt sig i kulissen och lyssnat på det unga paret. Han blir så rörd över deras kärlek och offervillighet att han överräcker förlovningsringarna till dem med orden "är det inte en större lycka för en gammal ungkarl att förlofva andra än sig sjelf?"
Marika V Lagercrantz