Ceders Café, Stockholm Unstraight

Följande text är hämtad ut Marie Carlssons artikel Stockholmsklubben Diana 1956, publicerad i Lambda Nordica. Vill du läsa artikeln i sin helhet se under platsen Diana eller Lambda nordicas artikelarkiv.

”Efter en kort tid på Bondegatan önskade medlemmarna i Diana hyra en ny, större lokal att ha fler danskvällarna i vilket resulterade i att de från och med den 29 juni 1957 hyrde Ceders cafe i Vitabergsparken för 65: - per tillfälle. Klubben valde mellan att hyra Ceders cafe och en lokal i Bromma, men denna hade ingen elektricitet så det blev Vitabergsparken. (Dianas mötesprotokoll 1957) I Diananytt nr.6 1957 presenteras den nyförvärvade lokalen för med- lemmarna:

Det är ju en stor och glädjande händelse, och vi tror att den nya samlingslokalen skall bli till allmän belåtenhet. Den är belägen i Vitabergsparken, och då hoppas vi givetvis att så många som möjligt ska mötas upp för att göra kvällen trivsam. Men man far inget för intet. Den nya lokalen är dyrare, och vi måste dessutom köpa en grammofon. För att möta dessa utgiftsökningar utan att låta klubben gå i konkurs, beslutades på klubbmötet att inträdesavgifterna höjes till 5:-. Det låter kanske inte så roligt, men vi är övertygade om att fördelarna kommer uppväga den extra slan- ten.

Karin berättar om hur hon hittade till Ceders cafe i Vitabergsparken för att göra sitt första besök på Dianas lördagsdans. (Märta berättar om samma för- sta kontakt med Diana i sin text på s. 83):

Jag hade då fatt veta att man kunde på lördagskvällen ta sig till Vitabergsparken och vi var ett gäng som stämde träff på perrongen i SkanstulIs tunnelbanestation, och i samlad trupp drog iväg. De var Agnes, Gunnel och jag och Märta. Det var hemskt mycket snö va, å mörkt å dant där i parken innan vi skulle hitta huset. Och vi pulsa i snön, vi hade ganska roligt. Sen såg vi ju att det lös i nån liten kåk där så vi drog oss lite närmre å sen va det nån modig själ som öppnade dörren . Då såg vi, jag glömmer aldrig det där första, då va det ett stort antal kvinnor, samtliga nästan som jag såg med det samma, dom hade ju kostym och slips va, och då sa vi att det är nog här vi ska vara. Och så betalde man nånting å så ville hon se mitt leg. Jag hade ju sökt medlemskap i det hela. Sen så var det då en grammofon, en vevgrammofon måste det ju ha varit, uppe på ett litet podium. Så var det kaffe å bullar som någon hade släpat dit. Det var ju inte tal om taxi utan det var ju cykel och bära. Vi var ganska många. Det var en ganska påver lokal, men där vi dansa var ett ganska stort rum, det va inge möblemang, det stod väl några bänkar, kaffe drack vi, det ingick i entren. 12

Det är oklart exakt när Diana slutade hyra Ceders Cafe. Det som framgår är att medlemmarna, på ett klubbmöte den 7 maj 1961, uttrycker att de vill till- baka till Vitabergsparken. Denna önskan går aldrig i uppfyllelse då Diana inte kan få tillgång till ett eget skåp i lokalen. "Det är svårt med transport av grejer då vi inte har något skåp. Möjligheten till ett eget skåp ska kollas upp". Men den 13 maj 1962 står det klart att Diana inte fick tillgång till något skåp. Diana hyr fortsättningsvis lokalen i Vitabergsparken vid enstaka tillfällen, men inte som tidigare för regelbundna lördagsdanser.

I artikel som publicerades i Kom Ut 1986 berättas det att de lesbiska klub- barna avsomnade i slutet av 1960-talet. Ställen som Piperska muren och Timmy dök upp. (Eman 2002 s 7.)”