Vira bruk, STORA OCH LILLA SMEDJAN

Grundare och förste ägare av Vira klingebruk var Claes Fleming, en av stormaktstidens många framträdande personer. Han var bl a amiral, riksråd och Stockholms förste överståthållare, ägare till ett magnifikt palats på Helgeandsholmen.
Enligt förre länsantikvarien Alf Nordström som skildrat brukets historia skulle Gustav II Adolf personligen ha uppmanat Fleming att starta en klingtillverkning i Sverige. Bland alla hans egendomar fanns också Mälby gård i Roslagen, som inom sina gränser rymde den övre halvan av Vira med det s k Övre fallet. Fleming insåg vilka möjligheter som här yppade sig. Han smugglade hit skickliga hantverkare från Solingen i Tyskland och startade tillverkning av värjor och svärd. 1635 fick Vira sitt första privilegiebrev, utfärdat av drottning Kristinas förmyndarregering. Enligt privilegiebrevet fick Fleming under 10 års tid tullfritt införa så mycket stenkol och övrigt material som han behövde för sin tillverkning. Vidare tillförsäkrades hantverkarna vid Vira befrielse från skatt och alla övriga "pålagor". Däremot fick de inte utan ägarens tillstånd lämna Vira och blev alltså i praktiken livegna. Privilegierna förnyades senare, dels vid ägarskifte, dels vid regentskifte. 1646 tillkom en viktig bestämmelse som gav Vira ensamrätt på vapenleveranserna till kronan - ett monopol som man emellertid tidvis hade svårt att helt utnyttja. Vid denna tid hade Claes Fleming redan stupat i kriget mot Danmark. Efter hans död 1644 stannade Vira i släkten Flemings ägo i 125 år. Bland senare ägare kan nämnas Reinhold Angerstein, ärkebiskop Samuel Troilius, major Christian Robert von Schantz, kommerserådet Simon Bernhard Hebbe, som köpte båda granngodsen Mälby och Östanå och gjorde fideikommiss av egendomen, samt statsminister Erik Gustaf Boström. Vi har då hunnit fram till början av 1900-talet.
De tyska hantverkare som i ett par omgångar smugglades till Vira försvenskades så småningom. De lärde också upp svenska smeder och sina egna efterkommande. Ett fullt utbildat skråväsen med mästare, gesäller och lärlingar växte fram redan på 1600-talet. Också härvidlag spelade det tyska inflytande en viktig roll. I de äldsta kyrkböckerna förkommer många tyska namn: Brandholtz, Berlitz, Grasse, Ramstek, Messman, Rademacker och många andra, men så småningom ersätts dessa av svenska namn. De tyska smederna vid Vira tycks i mindre utsträckning än sina vallonkolleger i norra Uppland ha bibehållit sina ursprungliga namn.
Som nämnts anlades Vira som ett vapenbruk med främst olika typer av eggvapen i produktion. Tiderna var också gynnsamma. Kriget, som var en viktig förutsättning för Vira, visade sig bli långvarigt. Inte förrän 1648 sköts Westfaliska freden, som avslutade 30-åriga kriget. Därefter följde emellertid nya krig, och alltfler vapen gick åt. Den krigsperiod, som påbörjats med 1600-talets början, tog inte slut förrän 1721, då det svenska stormaktsväldet rasade samman efter Karl XII:s död.
Den verkliga högkonjunkturen för Vira under denna period inföll under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Under denna tid gick hamrarna vid Vira kontinuerligt, och periodvis levererades då årligen 12 000 klingor till rustkammaren - en stor siffra om man betänker att större delen av arbetet gjordes för hand.
Efter freden i Nystad 1721 vidtog för Sveriges del fredligare period, och i samma mån blev det mindre gott om arbete för klingsmederna i Vira. Från 1700-talets mitt sjönk också kvaliteten på de värjor som bruket levererade till rustkammaren. Efter upprepade klagomål miste så Vira 1775 de privilegier man då haft i 140 år. Detta innebar dock inte att vapensmidet vid Vira upphörde, bara att Vira i fortsättningen fick leverera värjor i konkurrens med övriga bruk, Kvarnbacka-Wedevång, det nyinrättade Fristaden i Eskilstuna m fl. Klingsmidet vid Vira fortsatte en bra bit in på 1800-talet. Däremot skedde från sista hälften av 1700-talet en allt tydligare omläggning till en fredlig produktion: liar, yxor, knivar och andra eggverktyg. Liesmidet blev till att börja med det viktigaste. Det är intressant att konstatera att om årsproduktionen av klingor år 1700 var 12 000, så var produktionen av liar vid nästa sekelskifte år 1800 ungefär lika stor. Liesmidet vid Vira har emellertid äldre anor än så - det finns belagt redan de första åren på 1700-talet. Tillvägagångssätten vid kling- och liesmide är ganska likartade, och i "svackorna" mellan kronoleveranserna blev det vanligare att klingsmederna smidde liar, som de sålde för egen räkning. Ryktet om Viraliarnas förträfflighet spreds över landet och på 1820-talet räknades Vira in bland de tre största liebruken.
Men inte heller liesmidet blev i längden tillräckligt lönsamt. Konjunkturerna ändrades också därvidlag. Industrialismens frammarsch i Sverige från och med 1800-talets mitt innebar att jordbruket började industrialiseras. Nya maskiner kom, och slåttermaskinens segertåg minskade dramatiskt efterfrågan på liar. Liesmidet upphörde dock aldrig vid Vira, man tvingades återigen att försöka anpassa sig efter konjunkturerna. I fortsättningen satsade man mer på yxtillverkning. Vid 1900-takets ingång tillverkades ca 8000 yxor årligen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Viras produktion under århundradena varit tre: Värjor, liar och yxor i nu nämnd ordning. Till detta kom emellertid ett med åren allt mer omfattande sortiment av andra produkter: knivar av alla de slag, isbillar, skridskor, eldstål, barkjärn, eldgafflar, stämjärn, tänger och mycket, mycket annat.
Industrialiseringen medförde dock en annan sak som på sikt blev ödesdiger för ett bruk av Viras typ, där det mesta arbetet gjordes för hand. Konkurrensen från billiga, fabrikstillverkade redskap blev allt svårare. Vira fick svårt att hävda sig, men man gav inte upp. Smederna var sedan gammalt anställda av bruksägaren och fick av honom både material och ersättning för det smide som levererades. Detta system upphörde emellertid under 1800-talet och - sannolikt från och med 1850-talet - arrenderade varje mästare sin verkstad av ägaren och sålde sina produkter, dels till järnhandlare i Stockholm, Norrtälje och annorstädes, dels till bönder och andra som kom till Vira för att förse sig med redskap. Bönder och torpare från grannsocknarna liksom skärgårdsbefolkningen ute från öarna kombinerade ofta sina kvarnresor med ett besök i smedjorna för att fylla på sina förråd av liar, yxor, knivar och andra nyttigheter. Man kunde också få trasiga redskap reparerade eller nedslitna yxor omstålade. Kvarn fanns sedan gammalt i Vira men också nere vid Lo i Östanå.
Arrendesystemet möjliggjorde Viras sista försök att hävda sig i konkurrensen med de fabriksgjorda varorna. 1894 bildade de sex då kvarvarande smederna Vira smidesförening och samtidigt ingicks en överenskommelse med Julius Slöörs redskapshandel i Stockholm, som då kom att fungera som Viras generalagent. Överenskommelsen innebar i korthet att Virasmederna förband sig att inte sälja sina varor till någon annan återförsäljare än Julius Slöör. Däremot fick man enligt en fastställd miniprislista sälja till enskilda. Det är under denna tid som det fredliga smidet vid Vira standardiserades. Varje objekt bestämdes nu noga till utseende, mått och vikt och försågs med ett nummer, vilket också stämplades in på den färdiga varan. Även detta är naturligtvis ett försök att anpassa sig till den hårt standardiserade fabrikstillverkningen.
Samarbetet med Slöörs redskapshandel varade till ett par år in på 1920-talet. Samtidigt som Slöör trädde tillbaka upphörde allt arbete i den ännu kvarvarande Stora smedjan vid Nedre fallet. Från och med 1926 uppehölls så smidestraditionen vid Vira med en enda smed, den siste i raden, John Dahlgren. Han arbetade i Lilla smedjan fram till sin död 1948. Han var då 82 år. Med Dahlgren slöts alltså cirkeln, och hamrarna vid Vira slutade att slå efter drygt 300 år.
När de två kvarvarande smedjorna inte längre användes och ingen underhöll dem, spreds förfallet snabbt och båda hotade att rasa samman. Det var dåvarande landsantikvarien i Stockholms län, Alf Nordström, som på en gång lyckades väcka intresse för att skaffa fram pengar till en upprustning av Vira. Arbetena startade hösten 1964 som beredskapsarbete och genomfördes i två omgångar. 1964 bildades Stiftelsen Vira bruk med uppgift att ansvara för den säregna bruksmiljön i Vira. Snart kunde också smidesverksamheten återupptas. Fortfarande idag är den verksamheten högst livaktig och chansen att smidestraditionen på Vira bruk ska upprätthållas i framtiden är god.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2002-09-18, Dnr 2031-02-28931