En grupp med människor varav några poliser utanför stads- och tingshuset i Borgholm. Bild tagen i samband med ölandsbränderna. Göran Johansson blev i tingsrätten dömd som skyldig men friades i hovrätten.

Ölandsbränderna var en serie bränder som rasade åren 1957-1958 på sydöstra Öland. De på sin tid beryktade pyromandåden ledde till en av de större polisutredningar som gjorts i Sverige. Trots detta har de förblivit ouppklarade.

Första branden utbröt kvällen lördagen den 9 februari 1957 i en lada tillhörig lantbrukaren Svante Olsson i Alby på sydöstra sidan av Öland. Det gick inte att ringa brandkåren eftersom den enda telefonstationen fanns hos byhandlaren som var på fest. Byborna fick göra vad de kunde för att släcka branden, ingen människa kom till skada, något senare samma kväll brann det igen hos lantbrukaren Paul Ohlsson. Den här gången var det en ladugård i södra änden av samma by som stod i lågor. Folket rusade dit och lyckades få ut en del djur ur den övertända ladugården.
Flera nötkreatur blev innebrända eller fick nödslaktas. En fårbesättning och några grisar föll också offer för lågorna. En man hittades medvetslös utanför ladugården, denne man var Göran Johansson, som senare skulle bli huvudmisstänkt för brottet.
Men det fortsatte att brinna. Hela sex gånger under år 1957 slog lågorna mot skyn i olika byar på sydöstra Öland. Bland annat i Össby och Norra Möckleby (bland annat i den misstänkte Göran Johanssons egna sädesmagasin och svinhus där 60 grisar brann inne). Bränderna fortsatte även under 1958 med ett antal anlagda bränder i samma område. Ingen människa förolyckades någonsin, men det rådde en spänd och jobbig stämning på södra Öland under den tiden och invånarna började själva patrullera om nätterna för att förhindra nya bränder.

Göran Johansson var en 31 årig jordbrukare bosatt i byn Hagby som ligger strax norr om Alby, vid Norra Möckleby. Han ägde Ölands enda Chevrolet Bel Air (beige-grön) som fick en betydande roll i upptakten av utredningen. Ett vittne sade sig ha sett just den bilen komma med den sista färjan från Kalmar samma kväll som de två första bränderna inträffade. Göran Johanssons version av kvällen skulle då inte stämma.
Dessutom hittade polisen hjulspår utanför Albys byhandel som skulle tyda på att han varit där han säger att han inte varit. Men det fanns inga avgörande bevis, men många ansåg ändå att Göran var skyldig och han kände sig förföljd. Göran satte in en annons i tidningen Barometern den 27 februari 1957 där han utlovade en belöning på 3000 kronor till den som hittade den skyldige, eller som lade fram bevis så att den skyldige kunde hittas.
Den 31 oktober sattes kvarnen i Norra Möckleby i brand och fem dagar senare brann det i två lador i Hagby,varav den ena tillhörde Göran Johanssons bror. Den 4 november 1957 greps Göran Johansson. Trots detta brann det igen den 11 november, när Göran var frihetsberövad, han släppte fri igen den 19 november.
Det brann sedan igen den 8 december hos Göran själv. Vid det här laget hade bränderna uppmärksammats på fastlandet där det rapporterades flitigt i rikspressen, men även ute i Europa. Göran mådde inte bra av all uppståndelse och en gång försökte han ta sitt liv när han satt häktad.
Det visade sig också att Göran Johansson hade ekonomiska bekymmer, han löste in falska checkar i både Vissefjärda och Blekinge. Elbolaget stängde även av hans el på grund av obetalda räkningar. Göran tvingades dessutom auktionerad ut allt sitt lösöre den 15 februari 1958 och det blev bilkö till Hagby där han bodde.
Bränderna fortsatte och Göran blev under en tid övervakad dygnet runt av polisen. När bevakningen drogs in den 27 juli 1958 brann det igen. Polisen inrättade nu ett högkvarter i ett tomt hus i Hagby, 40 poliser stationerades där vilket var väldigt många med tanke på att det i byn endast fanns 28 bofasta. Trots att byn var välbevakad, brann det igen den 19 augusti 1958. Nu blev Göran Johansson i det närmaste lynchad och nedkastad i en gödselbrunn. I slutet på september flydde han med sin familj till ett vilohem utanför Västervik.

Göran Johansson greps sedan den 9 oktober 1958 och blev häktad av häradsrätten i Borgholm den 13 oktober samma år. Rättegång hölls 27 november och då brann det igen, den branden erkände dock två berusade. Göran blev i tingsrätten ansedd skyldig till alla bränder utom två och skyldig till de två checkbedrägerierna. Straffet blev fem års straffarbete. Domen överklagades och Göta hovrätt frikände Göran med tre röster mot två sommaren 1959.

Ölandsbränderna klarades aldrig upp och den skyldige hittades aldrig. Göran Johansson är inte längre i livet.

Allan Bernving föddes 1911. Han skildrade Öland i ord och bild under de decennier när landet förändrades; främst 1950- och 1960-talen. Bernvings intresse för historia och lokala företeelser ledde till att han fotograferade stort och smått; ofta sådant som han förstod var nära att försvinna eller sådant som var nyheter. Så har han t ex två bildserier om skörd, en med självbindare från 1958 och en med skördetröska från 1960. Sådana bilder är oersättliga för att belysa jordbrukets förvandling i mitten av 1900-talet.
Han var lokalredaktör på Öland för Östra Småland 1950-1965 men fortsatte att fotografera även därefter. Enligt utsago från journalistkolleger var det då hustrun som tog bilderna efter Bernvings instruktioner.
I 40-årsåldern blev Allan Bernving döv och blind. Försämringen gick gradvis och tvang honom till sist att sluta som journalist. Istället engagerade Bernving sig för de dövblindas situation. Rätten till tolk var t ex inte alls självklar för denna grupp. Engagemanget ledde till att Bernving 1975-1983 var ordförande i de svenska dövblindas riksförbund. I september 1977 var han en del av den svenska delegationen till de dövblindas världskongress i New York.
Allan Bernving avled 1993.